Hej då 2017!!

Jag vinkar adjö till 2017, detta förfärliga år, men jag har också upplevt mycket omtänksamhet och hjälpsamhet, stunder av lycka, stunder av bottenlös förtvivlan, tårar, skratt, elakhet, snällhet....

2018 står för dörren...

2017 kommer att räknas till det värsta året jag upplevt, men också gett mig insikt på livet och dess innehåll.

Jag har lärt mig att säga nej. Givetvis gör det lika illa i mitt samvete varje gång, men jag kan inte längre göra våld på mig själv, varken fysiskt eller psykiskt. Det är synd och skam att det skulle till allt detta innan jag hade den förmågan. Sent ska syndaren vakna.

Måtte jag aldrig få uppleva något liknande igen. Någonstans finns det säkert en mening med att jag överlevde, det har varit väldigt svårt att se det stundtals. Två gånger lurade jag döden 2017, så någon liten jefvel har bestämt att jag ska vara kvar. Jag tror inte ett smack på sånt egentligen, är inte religiös eller tror på övernaturlighet, men ändå, finns nog någon mening iallafall.

Det fanns och finns fortfarande stunder då jag önskar att jag aldrig överlevt, jag förstod inte meningen med att jag skulle gå igenom allt jag gått igenom i år.

Jag har haft människor i livet som, efter allt, har vänt mig ryggen, min tillit fick sig en rejäl knäck. Människor har upplyst mig om att jag är skröplig och ingenting att ha, bättre att göra sig av med efter konstens alla regler. Det var precis vad jag behövde mitt i allting. Självförtroendet rasade i botten.Jag är ju ingenting värd i dessa människors ögon, föraktet lyser klart. Ursäkta mig, jag kan säkert hjälpa att jag råkade bli sjuk. De är inte värda mer än dessa meningar, knappt det! Respekten för dessa försvann som en avlöning.

Jag har förlorat sk vänner och också funnit nya fantastiska människor, som visat mig hur äkta det faktiskt kan vara. Dessa människor hyser jag all beundran för, deras alltid glada uppsyn, deras hjälpsamhet, omtanke och aldrig att de visar att det är ett problem att finnas. De bara gör och lyssnar. Jag hyser den största aktning för dessa människor, jag trodde inte de fanns, men nu vet jag.

Dessa stunder av bottenlös förtvivlan. När jag gått och lagt mig på kvällen för att önska att jag aldrig vaknade igen. När jag ätit frukost och tittar på tabletthögen och tänker; "Nej, jag vill inte! Jag vill verkligen inte!" Mitt nya liv... Utan medicinerna dör jag, reumatoid artrit är en dödlig sjukdom, om inte sjukdomen dödar mig så gör medicinerna det, utgången är klar. Livet är det enda vi inte kommer levande ur.

Morgnarna när jag ska gå upp och kroppen verkligen inte vill lyda... Jag gick i nio månader med en högerhand som inte fungerade. Vet ni hur svårt saker är? Duscha och tvätta sig själv och håret, laga mat, köra bil, lasta släp, klä på sig, osv... Jag har lärt mig mycket, otroligt mycket och anser att jag är en otrolig uppfinningsJocke.

För att inte tala om denna fruktansvärda smärta i alla leder, då menar jag alla leder, stora som små. Jag har fått otaliga kortisonsprutor, rakt in i ledkapslarna, för att fungera och fler kommer det bli. Leva med denna smärta är oerhört jobbigt, det tar hårt på alla sätt. Jag är smärttålig som få, men detta önskar jag inte min värsta ovän.

Dessa tårar, litervis har jag gråtit. Jag gråter fortfarande, men inte lika ofta och klarar också rondellerna utan tårar. Dessa rondeller var en plåga att köra i och tårarna rann hejdlöst. Hatar rondeller.

Stunder av lycka, små, små saker för någon, men så stort för mig...
När grannen kommer in med nyrostat kaffe och pannkakor till mig. Ställer sig sedan att diska och snor hela tvättkorgen innan hon går...

När hyresvärden dammsuger det jag missat och bär densamma upp och ner för trapporna för jag klarar det inte...

När hyresvärdarna kommer med en liten tallrik med godsaker, bara sådär...

När lillebror och svägerska kör omväg för att hämta mig till påsk. Svägerskan kör min bil till Österlen...

När mamma tar tåget ner och får assistans att ta sig till mig för att laga dillkött...

När pappa kör hemleverans av beställda varor, trots omvägen....

När dottern får fnatt och städar hela mitt hus och lagar mat till mig...

När jag får sätta mig i en kajak och lyckas paddla 500 meter. Hjälp att komma i och ur kajaken var så mycket värd. Detta var en otrolig stund av lycka.

När jag kan slänga kryckorna och gå för egen maskin...

När jag äntligen kunde börja jobba igen...

Bara ett axplock av allt jag varit så glad och lycklig för, finns så mycket mer....

Musiken har betytt otroligt mycket för mig, den har rehabiliterat mig, den har fått mig att gråta floder, den har fått mig att tömma systemet.

Jag har varit på flera konserter i år, det har betytt så mycket. Min morbror har tagit med mig på fantastiska konserter, hoppas på fler. Det har varit guld värt.

Dottern och jag var på en magisk konsert på Ullevi, det betydde fantastiskt mycket, inte bara konserten utan att vi fick göra detta tillsammans. Vi åkte även till London och det är jag så oerhört glad för..

Jag har ändå mycket att vara glad för. Min fantastiska familj, deras hjälpsamhet, omtanke och att jag känner deras kärlek till mig är en lisa för min själ, utan dem klarar jag det inte, de finns där 24/7.

De jag omger mig med där jag bor, det finns inget som är besvärligt eller tidsbrist, de hjälper mig och bjuder in mig, så jag slipper ensamheten. De ger mig av sin tid och roar mig kungligt emellanåt, jag ler en hel kväll åt en del historier. Om ni visste hur glad jag blir för det.

Mitt jobb, att jag fortfarande har jobbet kvar gör mig så glad. Ingen älskar sitt jobb varje dag, men jag älskar årskiftningarna och se naturen förändras, knopparna på våren, den vackra gröna färgen på våren, sommarens alla blommor, höstens vackra färger, trevliga kunder och att få vara utomhus. Det gör att jag håller mig friskare än andra i min situation, förkylningar odyl.

Stödet jag fått från vänner på sociala medier har betytt mer än jag trott. Glada tillrop, en knuff i en kommentar, en vänlig kommentar, en "jävlaranammakommentar", osv, det har betytt fantastiskt mycket. Ni är värda en stor kram och mer därtill

Min största sorg i år är förlusten av min älskade schäfer Stella. Jag sörjer henne enormt. Hennes vackra ögon, hennes tokigheter, hennes klumpighet, hennes otroliga vänlighet, ja, allt. Jag gråter fortfarande och pratar med henne. Kommer på mig med att sträcka ner en bit av frukostmackan till henne, ropa på henne när jag ätit middag och hon fick rester, tar ett kliv åt sidan för att inte snubbla över henne där hon brukade ligga.... Sorgen är tung, men så småningom blir det en ny liten schäfer....

Ensamheten är emellanåt tung. En kram, ett vänligt ord, en kärlek, ligga sked och få höra att allt kommer att bli bra, irritera sig på olater, gräla, bli sams, skratta så jag kiknar, busa, utflykter eller bara vara i soffan framför en halvdålig film, ja, osv... Men jag får finna mig i det, jag kan inte styra den biten hur gärna jag än vill.

Kärleken är beständig, det är bara föremålen som skiftar...

Med dessa ord avslutar jag 2017 och önskar både er och mig själv ett fantastiskt 2018!
Tack alla ni som stått/ står vid min sida, på olika vis, ni har vars ett utrymme i mitt hjärta!

Gott slut och Gott Nytt År, kära familj, vänner och ovänner och annat löst folk!

I juletider med ett bra sjukförsäkringssystem

Just nu är jag väldans glad för sjukförsäkringssystemet. Glad att jag bor i rätt land på det viset.

Danmark har förvisso helt fri sjukvård, om du inte behöver specialist, dessutom blir du sjuk har du full lön, vilket inte vi har. De har högre skatt än vad vi har och en betydligt sämre anställningstrygghet. Det går att ställa Sverige och Danmark mot varandra här...

Efter ett besök på reumatologen, där det konstaterades att ingen lunginflammation iallafall, men möjlig influensa. Detta togs prover på genom att köra en väldans lång tops långt upp i hjärnbalken. Väldigt oskönt, kan jag tala om. Nya kortisonsprutor ska in i diverse leder, men jag måste bli frisk först. Här var jag nog lite elak, men de har en läkare på reumatologen som är så fantastiskt duktig på att ge kortisonsprutor att jag beställde honom istället för min egen läkare. Visserligen bad jag om ursäkt och sa att min farbror doktor var duktig på annat istället och det är han verkligen, men kortisonsprutor är han inte lika bra på. Tack och lov har jag en läkare med humor, så jag kan säga vad jag vill och vice versa.

Sen blev jag upplyst om att inga långa färder är att rekommendera, mycket pga dels smittorisken och dels att nu får jag inte heller ta mina måndagssilar. Resultatet om jag tar dem kan bli allsköns övriga sjukdomar, tex hjärnhinneinflammation. Resultatet när jag inte får ta dem blir att reumatismen lever loppan igen. Moment 22, lite grand, men hoppar hjärnhinneinflammationen, den har jag haft en gång, sädär trevligt.

Så, hej då, familjejulen i ett snöigt Småland. Smulan och jag kommer ha jätteskoj.

Därefter fick jag fara runt lite hit och dit och avslutade på Apoteket för att hämta lite meduzin, som tagit slut och beställa nya sprutor.

Dessa sprutor är vansinnigt dyra. De kostar 2500:-/ st och jag tar en i veckan. Det blir 130 000:- om året. Utan dem blir mitt liv outhärdligt, vilket det kanske blir nu. Förhoppningsvis får jag ta nästa vecka om proverna då är ok.

Iallafall 130 000:- är väldigt mycket pengar. Betänk om vi inte haft högkostnadskort.... Vi var tvungna att ha dyra försäkringar för att klara av att bli sjuka. Många av oss skulle inte klara det ekonomiskt. Jag hade inte gjort det kan jag säga. Jag har väldigt dålig lön, även med svenska mått mätt, men det är en annan historia.

Vi hade fått dö i förtid och det med kanske oerhörda smärtor, ensamma i nån friggebod i bästa fall. Jag ser vad jag kostar och har kostat i år. All denna specialistvård , där varje besök kostar mellan 300:- till 450:-. all medicin jag knaprat och knaprar.... Min lön hade inte räckt till två månaders sjukvård och nu är jag uppe i elva månader och det kommer fortsätta...

Jag hade lagt mig i en friggebod alternativt under en bro och så småningom hade kroppen sagt hej svejs, nu får du en etta med jordvärme. Tack och lov slipper jag det. Jag får till slut den vård jag så desperat behöver och mina mediciner som får mig att kunna leva ett hyfsat liv.

Lite att fundera över och kanske ändå vara tacksamma för det vi har, det kan ändras fort.

Mumricken önskar er alla en riktigt god jul och rå om varandra ni som är tillsammans med människor ni vill rå om, ni andra kan göra som vanligt, tänka på er själva 😋. Puss & Kram

Mor, dotter, reumatism, återhämtning... London!

Den 7 december var det dags att ge sig utrikes. Jag ska inte sticka under stol med att jag var väldigt orolig. Året som gått har tagit enormt hårt på mig och jag ville verkligen inte belasta min dotter för mycket. Jag ville så att hon skulle ha glädje av resan utan att känna det betungande att ha med sin mamma. Detta var ett paket från mig till henne, jag är så stolt över min dotter. Till våren tar hon sin examen som fastighetsmäklare och hon har jobbat hårt för detta, så en resa tillsammans var det minsta jag kunde ge, när jag nu inte haft möjlighet att ställa upp på annat sätt.

Min mamma sa till mig att vi har tradition i familjen, ja, det är sant. Min mamma reste med min mormor, jag har reser med min mamma, Johanna och jag reser, Johanna reser med sina flickor. Det är ett privilegium att ha den relationen och att ha trevligt tillsammans, på alla sätt.

Tillbaka till resan...

Det började inte bra....
Laddade Jojokortet, fick inget kvitto, köpte biljett, fick ingen biljett... Skånetrafiken fick ett besök. Tåg mot Kastrup, tvärstopp i Malmö, på nästa tåg. Säkerhetskontroll, om jag kom igenom? Nope! Fick t.o.m ta av skorna! Sen tyckte säkerhetsvakten det räckte... Undra vad han menade med det?

Flyget gick fint och vi kom till hotellet. Bra hotell. Förra gången så hade vi ett riktigt lågbudgethotell, där mössen levde loppan nattetid. Här var det lugnt och skönt. Vi konstaterade att vi faktiskt bodde i samma stadsdel som förra gången och var då tvungna att besöka samma pub som förra gången.

Johanna fick en svankompis, med Hyde Park som bakgrund :)

Torsdag kväll fick vi för oss att ta en promenad till Hyde Park, de hade ett Winterwonderland. Ja, det kan man säga. Större än tivoli i Köpenhamn. Här fanns allt, men det måste varit tyskt, för det var Bierstube och bompabompa i parti och minut samt marknad, men det var en vacker promenad dit och en upplevelse i sig. Tunnelbana tillbaka....

Skridsko mitt i London

Fredag hade vi bestämt att åka till Camden Market. Förra gången vi var där så var vi lyriska och handlade en hel del. Camden Town är en häftig upplevelse, men denna gång blev det en julklapp till ett barn och lite mat på en pub. Det händer mycket på fem år... Vi gillar båda Camden Town, så vi var ändå nöjda.

Vi tog oss till Oxford Street istället. Dottern skulle prompt in på Primark, ett Ullared mitt i London. Hon vet så väl att jag hatar allt sånt, men jag lunkade med, sen blir det som vanligt. Jag blir lite aggressiv och har bara en önskan.... UT HÄRIFRÅN!!! NU!!!
Finns inget jag tycker sämre om än stora varuhus och köpcentrum. Vad är poängen med dem? Fick som jag ville till slut och inte sjutton blev det handlat mer än lite julklappar till barnen.

Tillbaka till hotellet via Mark & Spencer, för lite vin och tilltugg att ha medans vi tog en liten vila och skulle fixa oss iordning inför kvällen. The Lionking i Covent Garden. Konstaterade att klänningen jag hade med mig var snygg på mig tidigare men inte nu. Bara att köpa läget, för någon ny hade jag inte lyckats hitta. Johanna var lika söt och fin som hon alltid blir.

Ready, set, go?

Mot tunnelbanan igen. När vi kom fram sa de i högtalarna att har du inte en bra hälsa ska du ta hissen istället för trapporna. 193 steg!!! Johanna tittade på mig och undrade om jag skulle fixa detta. Gå! Jag kan inte mer än avlida! Kön till hissen var lång och vi hade ont om tid.

Det gick! Jag lever!

Jag har problem med trappor och mina ben, men jag är duktigt envis. Det var tufft att ta sig upp 193 steg, men det gick och jag kände aldrig av det efteråt. Här sa dottern att jag fick tacka chefen för att jag lastat släp i sex månader och blivit stark av det. Finns en viss poäng i det....














The Lionking var en upplevelse, kostymerna, artisternas rörelseschema till musiken och deras inlevelse i det de gjorde. musiken och denna fina teater. Vi var helt lyriska när vi kom ut och så uppfyllda av detta. Vi är oerhört förtjusta i musikaler. Kan vara så att jag påverkat lite grand.

Vi avslutade kvällen på en italiensk restaurang. Här klantade jag till det, kanske berodde det på den italienska spritzen, men fel blev det, duktigt. Jag skulle betala notan och ville lämna dricks, det var bra service och väldigt god mat... Knappar in som vi gör i Sverige... Slutsumman, med dricks.... Jomen. tjosan, lämnade över 600:- i dricks. De var otroligt ärliga och sa till mig att är du säker på detta... Visade kvitton. OJ! Deras chef löste problemet och jag fick tillbaka pengarna och de fick rätt dricks.

Min födelsedag. Jag ville göra annat än att gå i affärer, se lite gammalt London. Älskar ju detta gamla, historiska... Johanna var "tubchef", tunnelbanan, hon är fenomenal på detta! En felåkning på hela tiden, annars hade hon järnkoll.

Vi bestämde att ta oss till Tower Bridge och kvarteren däromkring. Ingen av oss hade tidigare gått över Tower Bridge, så det gjorde vi. Nu har jag ju problem med att vandra och köra bil över broar, men försöker övervinna detta med jämna mellanrum. Det gick!

Det var ebb på Themsen, så vi hittade ett hål i en vägg och en trappa, sen ut på det som senare under dagen skulle bli helt vattentäkt. Återigen har jag nog påverkat och vi klev runt och fotograferade. En häftig upplevelse. Därefter klev vi in i de gamla kvarteren och läste historier om hur det än gång var, när det begav sig. Jag bara älskar historia och att se det. Kan gå i timmar....

Vi tog därefter the Oueens Walk utmed Themsen, tillsammans med hur många andra som helst. Hittade en fransk restaurang där vi åt en vansinnigt salt löksoppa, inte jättegod.
Därefter åkte vi till Oxford Street och hamnade på Debenhams. Detta varuhus gillar jag, lite NK över det, men fint. Tittade lite och Johanna tyckte jag behövde snyggas till. Hon hade en klar poäng där, så vi fick båda snygga ögonbryn när vi var klara. ...att jag sedan fick blåmärke efteråt har inte med saken att göra, jag blev fin. Huden är oerhört känslig av medicinerna.

Vi gick på kvällen till en annan pub i vår stadsdel och åt lite gott. Vi var båda trötta och jag var nöjd med min födelsedag. Slocknade som ett ljus!

Söndag! Det började att ta på krafterna. Kände mig trött, men vila får jag göra i graven. Harrods stod på schemat. Vi ville se juligheterna. Mot Harrods. Jag kände mig väldigt trött, men kämpade på. Hur ofta är man i London i jultider? Vi handlade lite julklappar och sen mot Oxford Street, jag vill handla på Debenhams och vi ville besöka vissa affärer.

Vi delade på oss och jag shoppade det jag ville ha och Johanna gick på sitt håll. Jag började känna att nu går det inte mer. Jag började ta slut, riktigt slut. Världen snurrade.... Jag blev parkerad på en pub, så skönt! Johanna kubbade vidare i sin shopping och jag satt i behaglig miljö med lite vin.

Kvällen gick vi till ett annat ställe, i vårt kvarter, som egentligen skulle vara stängt. Nu var jag lite i hatten, brist på mat och vila gjorde sitt plus intag av vin... Tjolahopp. Så god mat det var, riktigt gott, bästa på hela resan.

Måndag... Vi ska hem, men vi hade pratat om att åka tillbaka till Notting Hill, vi hade gjort ett studiebesök tidigare, men vädret var värdelöst med alla mått mätt, vi visste inte om vi skulle komma hem pga snö, så vi tog det lugnt.

Vi var lite bekymrade, men med viss försening så kom vi med flyget. Dessförinnan åt vi lite mat på Jamie Oliver, levererade kan jag säga, jättegott.

 Vi landade före utsatt tid, vilket gjorde att vi kom hem i vettig tid. Jag fick färdtjänst hem och ledigt dagen efter, uppskattat. Däremot var det fruktansvärt tomt när jag kom hem, ingen Stella, ingen katt, bara jag....

Smulan är hemma hos mig igen, tjock som hon brukar vara, sover på mina ben, för ut ska hon inte!

Summerar resan... Så bra vi har haft det! Jag har en dotter som är hjälpsam, hänsynsfull och bara min. Något rätt har jag gjort och är så glad för detta. Hoppas på fler resor med Johanna och även med mina barnbarn.

Nöjd och glad! Jag fixade det, med dotterns hjälp. Jag är på väg....

Bilderna är lite från Johanna och lite från mig....

Tack för denna resan!

Torsdagsfunderingar

Jag och mina funderingar kring det mänskliga släktet. Aldrig att jag kommer upphöra att förvåna mig, den ene är inte den andre lik.

Jag anser mig själv som en generös människa, inte alltid ekonomiskt utan mycket med sympati och empati. Det lilla jag har, idag, att erbjuda, försöker jag erbjuda, på alla möjliga och omöjliga vis, men jag vill verkligen inte bli utnyttjad. 

Skjuts någonstans, en lunch, ett lyssnande öra, en kram, en snäll blick,ett leende, en burk med lök, en knippe salvia.... osv.... Hoppas det lilla jag kan erbjuda uppskattas, jag vet inte. Jag kan inte längre erbjuda det jag kunde förr.

Det behövs egentligen inte så mycket, det är bara så oändligt svårt för en del att förstå det. En liten stund med prat och kaffe kan göra en hel dag. Ett ord kan förstöra en hel dag också, då du går ner dig fullständigt.

Smidighet, ärlighet kommunikation, kompromiss, ett vänligt tonfall, en omtänksamhet, en förståelse för din medmänniska, osv....

I min situation blir man extra känslig, du känner att du inte duger, ingenting värd, utnyttjad och slängd i en hörna. Motparten tänker bara på sig och sitt, det finns inget utrymme för dig, du får aldrig ens frågan hur du egentligen mår.  Du går helt enkelt bort. Du är inte var du var, du har ingen funktion längre att fylla, du duger helt enkelt inte längre, för du fyller inget syfte där det går att tjäna något. Du minns inte saker, ditt rörelseschema är inte sig likt, din ork är på semester tillsammans med din energi, det tar en evighet att genomföra saker, men din motpart anser dig som en enorm belastning, för du är inte du längre och kanske är gräset grönare på andra sidan. Den slår hårt, oerhört hårt! Det handlar om vänskap, kärlek, bekantskap, du går ändå bort, för du tappade en del av den du en gång var och är en ny figur idag, vem?

Du drar dig undan och funderar på hur människor fungerar. Kan de inte få ut något av dig så är du ingenting att ha. Får de inte det de behöver, i sin egen trånga värld, så har du ingen plats längre. Du blir på alla sätt exkluderad, om du inte då och då erbjuder något, för det är lite du får tillbaka. Det du egentligen behöver får du inte, om det ändå skulle vara så att det kan bli något så sker det helt på motpartens villkor. Du får snällt sitta och vänta och hoppas på det bästa.

Jag rullar runt och viftar på svansen, gentemot det mesta idag. Jag är beroende och har inget val, jag önskar så att jag hade det. Stänga ner med ett leende och be dessa figurer dra till varmare trakter, slippa bli utnyttjad och framförallt tillåta det, den är värst. 

Inom mig kokar jag!  Jag skulle vilja ta folk i öronen och ge dem en avhyvling utan dess like och säga:"Vem fan tror du att du är?" Det hade jag gjort förr och sen vänt på klacken och gått! En sjukdom ställer till mycket och du måste tänka om, "rullar runt och viftar på svansen", jag avskyr varje minut. Utlopp för det får jag när jag kommer hem och får ett megafnatt att göra något jag aldrig gör annars.

Livet är föränderligt och ni undrar om jag är bitter? Nej, det är jag inte, men jag önskar människor kunde se lite objektivt, men det är för mycket att önska såhär inför jul.

Då ska ni veta att jag har människor i min närhet som alltid tänker på andra och ger mig otroligt mycket, de släpper det de har för händerna just då och ger mig en hjälpande hand, en liten kaffe när jag knatar runt husknuten och behöver något, en liten "posthund", hon började skälla när posten skulle lämnas när jag var som sjukast och aviserade att: "Upp och hoppa nu kommer vi!", sen har liten Spexa fortsatt med det och det ger mig ett leende dagligen och att jag får krama min lilla posthund. Ett litet samtal i tvättstugan, där vi lyssnar på varandra... Ett samtal från någon  i familjen...

Det är inte så svårt egentligen, men för en del så är det så svårt, de gör det så oerhört komplicerat.

Jag behöver ett piano!!! NU!!!

Åldersacceptans

Jag ser mig i spegeln.... Vem är du?
Så trött, påsar under ögonen modell IKEA-kassar, halsen sitter direkt på kroppen, kinderna liknar hamsterpåsar, ögonen är svullna.... Vart tog jag vägen? Medicinerna förändrar mig och åldern...

Jag ser mina vänner, de förändras också, givetvis. En del har faktiskt blivit riktigt fina desto äldre de blivit. Andra känner jag inte igen sen tiden bakåt. De har blivit gamla, andra åldras med värdighet, inte bara utseendemässigt, utan med en personlighet som man inte kan annat än att tycka om.

En del åldras med egoism, där det bara är de som gäller och de glömmer bort de som en gång brydde sig, andra har en öppnare famn idag än tidigare och omsluter andra på ett fantastiskt sätt.

Vi blir alla äldre,för somliga är det en svår acceptans, andra bryr sig föga.

Själv bryr jag mig föga om åldern, men har svårt för att se att jag inte är mig lik. Givetvis har det med min sjukdom att göra, det som medicinerna ställer till. Kortisonfläsk, hur kul är det på en skala? Jodå, den ger en mer mjukhet och jag är definitivt kramvänlig idag. Förr hade jag plåster i fickan att dela ut vid kramar om de skulle få sår när de kramade min smala kropp.

Nej, jag är ingen knubbis, fortfarande smal, men se där simringarna och bristen på min en gång långa vackra hals. Gillar långa halsar, det ger ett intryck av styrka och värdighet, att sträcka på hals och rygg. Testarna till hår efter cellgifter....

De som säger att utseende inte har betydelse snackar skit. Det har betydelse. Skönhet kommer från insidan, ja, absolut, det gör människor vackra, oerhört vackra, men då har de utseendet. Det finns vackra människor tills de öppnar munnen, ooops, nu gick det år fanders. Sen finns det ett fåtal som besitter både ett vackert yttre och inre, men det är få.

Just nu känner jag mig trött, sliten och helsänkt, jag är inte vaken mer än nödvändigt. Sover mest, när jag kan. Årstiden gör sitt till givetvis, sen är jag trött, så fruktansvärt trött efter detta helvetiska år, förändring är jobbig. Jag fortsätter min kamp, läkarna har höjt ett varningens finger. Sköterskan jag träffade idag, en riktigt underbar kvinna, gått igenom liknade, sa till mig att du har gått igenom för mycket. Om du inte varit så stark så hade du blivit inlagd för annat... Ja, det är sant, det hade jag nog.

Givetvis havererar även jag, men hur och när är det ingen som varken ser eller vet, med mindre än att jag väljer att berätta eller söka stödet. Jag försöker idag att inte belasta. Vem orkar? Varken jag eller någon annan...

Låt 2018 bli ett bra år...
Nu ska jag sova lite till...

Några år sedan, men jag känner igen mig.

Tungrott samhälle

Allting är så oerhört krångligt, så oerhört krångligt att jag blir matt....

Jag är sjukskriven på 25%, läkaren tycker jag ska ha ett liv. Det har han fullständigt rätt i. Det går inte bara äta, jobba, sova och sedan dö. Det måste finnas energi till annat.

Mina måndagsilar (sprutor jag tar själv) ger resultat, men sjukdomströttheten kommer jag aldrig ifrån, sen har det hänt för mycket detta år. Jag har träffat tre olika läkare och de säger alla samma sak; utmattningssyndrom och fortsätter det så vandrar jag rakt in i kaklet. Kämpar hårt med att inte hamna där... Du klarar allt till en viss gräns, sen får du säga; "Tjena, kaklet, here I come!"

Det är en del av mitt liv...

Allt tar sådan tid att jag blir så trött. Nu ska jag ha ut sjukpenning igen. De vet om problematiken sen innan, men ändå ska de ha sin handläggningstid... De kan lägga tid på att skicka ut ett brev till mig om de har rätt telefonnummer till mig.... Det hade gått snabbare att kolla Eniro... Alternativt gått via "Mina sidor" på deras egen hemsida. Effektivt? Inte direkt.

Under tiden så anmäler jag min sjukskrivning till AFA och min sjukförsäkring. Nej, de kan inte göra ett smack förrän Försäkringskassan sagt sitt. Toppstyrt! Vad har jag betalat för?

Anmälde också till patientskadeförsäkringen om läkarfel.. Jo, jag fick ut en ynka summa som aldrig kan ersätta det jag fick gå igenom. Ville jag överklaga så hade jag fjorton dagar på mig, att de sedan tog ett halvår på sig att fatta beslut har inte med saken att göra.

Därefter skulle jag meddela om jag ville ha ersättning för inkomstförlust för tiden när sjukvården klantade till det.. Ja, tack. Samma scenario,fick ett par veckor på mig. Får sen besked att de i sin tur ska ha flera månader på sig... Jamen, hjälp!

Om jag hade varit lika ineffektiv i mitt arbete, mitt liv osv, så hade jag inte kommit halvvägs...
Detta betalar vi skatt för.... och jag har räkningar att betala, men det gör ingen skillnad.
Nu är det så här!

Sant som de säger: "Du måste vara frisk för att orka vara sjuk!" Så jag lägger huvudet på sned och förundras....

Memorylane

Det var som om hon visste vart jag skulle. Hela min sinnesstämning måste hon känt av, lilla katt. Jag åkte för att hämta askan av Stella, oerhört smärtsamt uppdrag...

Nu är hon placerad tillsammans med sin gris, i väntan på helgen, då ska jag låta henne få vila med mina andra hundar.

Ja, mina andra hundar.....
Min första hund i vuxen ålder, en helt äkta blandras av schäfer, rottweiler och flatcoatedretriever, en fröken med stark personlighet och egenskaper jag aldrig stött på tidigare. 

Jacki, med en svans som en rottweiler, fast med fantastiskt mycket hår, en plym, som vispade ner det mesta genom åren. Hängande öron, smala ben, lockig, med pälsen på helt fel håll, svart och stor.

Hon älskade att bada, få upp den hunden ur vattnet var ett projekt. Hon simmade iväg eller gömde sig bakom stenar, gick längre ut, men upp skulle hon inte!

Jacki hatade brevbäraren och det den medförde i form av post. Posten skulle döden dö och varje dag i 12 år, så dog posten. Jag hittade oftast den i småbitar i hela lägenheten, sen började pusslet och telefonsamtalen, till slut behövde jag inte längre presentera mig. "Hej, det är jag med hunden!"

Jacki var en glad hund, med hela kroppen, som en retriever och sen skrattade hon, alla tänderna visades. Mycket praktiskt vid olika dörrsäljare och annat löst folk, de kom aldrig tillbaka.
Hon älskade att jaga fasaner och kaniner, fasanerna kostade mig ansenliga summor i böter för hon tog dem, skakade livet ur dem och sen fick jag en fasan. Blev anmäld några gånger och lyckades aldrig plocka av henne att fasaner är inget man får jaga.

Bilåkning var också något hon älskade. Problemet här var att det spelade ingen roll vilken bil det var, bara den var öppen så, hopp in.

Porscheägaren, en cab, blev inte lycklig när han fick se en stor lurvig svart hund i bilen. Polisen sa inte så mycket mer än skrattade när hon tog ett skutt in i deras bil. 

Hon gick aldrig i koppel, det var inte hennes grej, en fantastiskt lydig hund i övrigt. Alltid vid min sida, annars sa man bara "Svansen!",  hon backade så höll man löst i hennes kringla med plym, sen gick hon fint igen.

Hennes stil när hon låg utmed väggarna, tråcklade in magen under element, älskade värme, i soffan, ja, det såg ut som om hon fallit åtta våningar. Ingen kunde någonsin begripa hur hon kunde vrida sin kropp på detta vis.

Jacki blev 12 år och jag sörjde min svarta, skrattande gatukorsning länge. Det är nog den roligaste hund jag har haft.

Jacki, ingen bra bild, men kommer inte åt bilderna just nu, byter senare

Det blev tomt efter henne och en dag bad jag pappa följa med för att titta på en omplacering, en 6 månaders schäfer. Jizzez, vilket yrväder. Jag skulle bara titta. Det gick sådär, pappa och jag köpte henne ihop.

Tess, min rädda Tess. Hon var rädd för allt, trädgårdsredskap, vattenslangar, soptunnor, ryggsäckar och sopbilen. Värst var det med män i arbetskläder. Troligen hade hon blivit väldig illa behandlad av en man i arbetskläder och med redskap. Jag jobbade med henne hårt för att hon skulle bli mindre rädd och en del lyckades jag med, men långt ifrån allt. Det var jag som var hennes trygghet, nästan aldrig tvärtom.

När hon var ett år gammal började en allergi utan dess like. Nosen sprack på henne, öronen fick hemska eksem. Jag gick till Djursjukhuset. De dömde ut henne helt. Jag vägrade! Det måste finnas något.

Jag tog kontakt med veterinären jag haft till Jacki och sen började ett projekt utan dess like. En professor i Uppsala tog sig an detta och tog fram medicin till henne. Tack vare detta fick hon 11 år och ett bra liv. Hon var allergisk mot människor.... Jag smorde hennes öron och nos med bisalva i alla år, hon kom själv och berättade att hon ville ha hjälp med detta.

Tess älskade snö. Följa med alla barnen och åka pulka var en upplevelse för alla. Hon vallade, upp och ner, i timmar. Hon hade enorm vallinstinkt. Det gick inte att ha med henne på badplatser, för så fort någon hoppade i så skulle det vallas även där. Detta var ett bekymmer, hon lärde sig aldrig simma och ha en schäfer som ska valla alla badgäster innebär att schäfern hoppar i iallafall och man får idka livräddning av schäfer.

När hon var 11 år så var hon trött, jag fick hjälpa henne in i bilen och promenaderna blev allt kortare. Det var dags....
Veterinärkliniken stängde och alla som följt henne sa hej då. De hade ju haft ett enormt engagemang för hennes liv. Vi sörjde alla djupt min vackra Tess.

Tess, med sina blomkålsöron, åsamkade av föräldrarnas cockerspanielvalp.
En gång var det paraboler....

Hemma väntade en annan turbo. Jag hade några månader tidigare köpt en schäfer till, Vissla, min gråa tokiga busVissla!

Vissla var nog den hund jag haft med mest energi och driv. Fick inte hjärnan arbeta så ställde hon till oreda och då menar jag oreda. Tex den gången hon hade tråkigt och monterade ner en gipsvägg i hallen. Jättekul om man är hund, men inte lika kul för oss andra.

Den här fröken kunde simma. Första testet blev på Österlen. Fullständigt orädd liten valp, plums, sen bar det av i riktning mot Bornholm. Få stopp på henne var inte enkelt. Sen badades det jämt under hennes korta liv. 

Hon vallade kaniner, oj,vad hon hade att göra och vilka roliga läten hon hade för sig. De lydde henne dåligt, men hon gav sig aldrig. Vissla kunde springa i timmar....

Glassbilen var hennes stora hatobjekt. Hon blev riktigt skogstokig och jag hade ett långt hus, med låga fönster. Hon följde den, hela husets längd och var ilsken som en hel getingsvärm, men vem gillar glassbilens signal?

Vaktinstinkt hade hon, som jag sällan skådat. Inte lönt någon försökte något. En schäfer som vaktar och står i försvarsställning ser riktigt otäck ut. Mycket praktiskt när det behövs, vilket det gjorde vid några tillfällen.

Sakta märkte jag att hon blev mer och mer aggressiv. Föräldrarnas cockerspaniel var ett offer, två somalier flög hon på. Något var fel. 

En dag såg jag att det rann lite blod ur ena ögat. Djursjukhuset nästa och bråttom. 

Min Vissla hade hjärntumör, min lilla gråa turbo. De kunde inte lämna garanti att hon skulle bli frisk och ingreppet var oerhört riskfyllt. Min busVissla blev tre år....
Jag har aldrig sörjt en hund som henne, jag gick fullständigt in i djup sorg och sa aldrig mer. Denna smärta.....

Typiskt Vissla...
"Nej, du får inte!"
"Jag är inte här!"
"Vissla!"
"Jag tittar på TV och låtsas att du inte finns!"
"Vissla!"
"Vad vill du? Ja, jag vet att jag inte får vara men ,so what?"

Det gick ett tag, jag sörjde, djupt. En dag var jag hos en bekant och fikade, där satt en kvinna med en schäfer. Hon skulle börja plugga och behövde veckovakt till sin schäfer... Ja, jo, givetvis erbjöd jag ju mig. Stella kom in i mitt liv.

Efter många turer tog jag över henne helt och fick en skugga i ordets rätta bemärkelse. Hon var 4,5 år när hon kom till mig. Vi jobbade tillsammans med hennes vikt och att träna henne vidare. Stella var en lydig schäfer, men gillade dåligt andra hundar.

Hon blev den som hjälpte mig ur sorgen från Vissla. Stella var mig så nära som en hund kan bli, hon stod troget vid min sida i allt.
Vi gick långa promenader, hon älskade också att bada med sina träd, hon sov hos mig på nätterna, var med mig där det gick att ha med henne.
Jag behövde aldrig tvivla på hennes tillgivenhet gentemot mig, där jag var, där var Stella.
Hon älskade att dansa, har ingen aning om vad hon varit med om, men med öronen i nacken, grisen i munnen och en svans som gick som en pendel, så dansade vi.

När jag sen själv blev sjuk i år, så fanns hon där. Hon förstod aldrig riktigt hur dålig jag var utan travade på som den betongschäfer hon nu var. Min klumpiga Stella stolla. Troligen hade det med hennes höfter att göra, höftledsfel sen födseln, men det kunde vara smärtsamt med 40 kg schäfer, som kom som en betongklump upp i famnen.

Jag visste att höfterna så småningom skulle bli orsaken till att jag var tvungen att låta henne få vila för gott. I två år kämpade vi tillsammans med veterinär för att hon skulle få leva och vara smärtfri.
Till slut fick jag ge upp, det var inte längre rättvist.

Min ständiga skugga Stella.

Till helgen ska Stella och hennes älskade gris få gå till sista vilan och säga hej till Jacki, Tess och Vissla. mina älskade hundar. Hoppas de får roligt tillsammans.

Sov gott!

Kosthållning

Förutom mina sk cravings så har jag gjort en liten kostomläggning.

Googlade lite om kost och reumatism, för flera månader sedan. Läste om hur personerna mådde osv och bestämde mig för att få lite nytt i matväg. Stenålderskost och paleokost.

Jag märker ett resultat. Inte för att jag följer det slaviskt, för ibland blir jag sugen på annat. Mycket vit mat, tex pasta, potatis och ris, är nästan obefintlig idag. Jag äter mycket fisk, men jag måste ha kött också, älskar kött. Både kyckling och kalkon slinker ner det med. Äter knappt något griskött alls, förutom mina bajcon då.

Färsk fisk, färska grönsaker, kött från lokala koodlaren på Revingehed, laktosfria produkter, ordentlig juice, inte lågbudgetjuice, Proviva, ja, så håller jag på...

Nu till pudelns kärna...

Detta kostar vansinniga pengar, riktigt ordentligt. Vi tar som igår tex. I min lilla korg trillade det ner fyra stycken avocado, dessa kostade 60:-, hutlöst! Sen lite pålågg, ca sex skivor, endast 29,90! Lite nötkött, ca 140 gram till det facila priset 63:-. En liten ekologisk spetskål à ca 30 kr kilot. En burk med västkustsallad, endast 29-90!

Avocadon, pålägget och västkustsalladen var lunch till idag, 120:-! Friskt eller? Nej, jag kan äta många cheeseburgare på McDonalds för de pengarna. Nu äter jag helst inte på McDonalds, inte ens gott.

Middag, spetskål och kött, plus en sås jag gör på det jag har hemma, i runda slängar hamnar vi runt 120:- här också.

För dessa pengar får du en faslig massa bröd, bara lunchen får du nästan fem limpor. Förbrukar jag inte på ett år, äter sällan bröd, mer än när chefen gör tre mackor med kaviar till mig, det är grovt bröd. Jag kommer med annat, avocadon idag och tidigare i veckan en god kycklingsallad.

Jag ser hur andra handlar, jag har alltid ätit nyttigt, men jag får lite mat i botten på min påse på det sätt jag handlar. Andra fyller två kassar med fryst potatis, att värma i ugnen, men herregud, köp vanlig potatis, gör klyftor och hiva in i ugnen med andra rotfrukter, mycket nyttigare.

Korv, bacon, blandfärs, frysta grönsaker, i bästa fall, läsk, godis, ja osv...

Jag köper nästan aldrig färdigmat, fryst pizza i kartong, färdigrätten, smakar pyton, färdigrillad kyckling, har svårt för den.

Allt lagar jag själv, från början till slut och jag gillar min mat, jag är duktig på detta, det vet jag. Ärftligt, hela familjen är bra kockar och jag är bortskämd, men det är jag glad för.

Om nu det finns möjlighet att sänka priserna på nyttig mat och chockhöja det andra skräpet så skulle det nog förändras. Mitt matkonto är enormt högt för ensamhushåll och jag tycker det är bedrövligt att det är så. Vi skulle alla må bättre med annan kost och dessutom så önskar jag att fler än jag som köper närodlat, så sparar vi lite på miljön också.

Min kosthållning kommer inte gå över till skräpet, den är viktig för min hälsa, nu mer än någonsin, men det är fruktansvärt dyrt.

Sänk priserna på nyttigheter!

Scarmble ägg & bajcon

När de snott din sköldkörtel så händer det grejer. Du ska kompensera med läkemedlet Levaxin, detta är ingen enkel historia när du har ett helt batteri av andra kulpiller du ska sätta i dig samt din lilla måndagssil av  1,5 dl biologiskt läkemedel rätt in i sidfläsket. Gäller att träffa rätt, vilket jag misslyckades med i måndags och fått en blödning under huden som liknar kvalificerad misshandel.

En parentes....

Åter till bristen på en liten sköldkörtel. Bisköldkörtlarna har jag kvar men de räcker dåligt till för att få ämnesomsättningen att funka, så därför Levaxin.

I mitt fall så hade min sköldkörtel invånare, som inte var lämpliga att bo kvar,de hade tagit livet av mig förr eller senare, så de fick flytta.

Sen i januari har jag fått äta olika doser, men detta är oerhört svårt att reglera kontra övriga mediciner och då händer följande, jag får ett sug efter allsköns konstiga saker.

Jag tycker inte om korv och mos..... Jag tycker verkligen inte om korv och mos, definitivt inte korv, jag har aldrig gillat korv, utom isterband och potatisstuvning, som den smålänning jag nu är.

Jag har aldrig, någonsin ätit så mycket korv, som under detta år, en grillad tjockis med MOS och räksallad och grillkrydda. Nej, det är verkligen inte gott, men måste ha!

Sen kommer vi till just nu och mitt kvällssnacks. Bajcon och scramble äggs. Måste ha! Fem dagar i rad har jag stått vid spisen, väldigt sent, mitt i natten, väldig tidig morgon och stekt min jefla bajcon och fixat mina scramble äggs. Jag blir elak om jag inte får dem. Nu är det bara katten och jag kvar efter detta året så det finns egentligen ingen att ta hänsyn till mer än katten och hon får bajcon varje gång. Katt glad.

Med jämna mellanrum så måste prover tas för att se om du har rätt dos eller inte. Här behövs baske mig inga prover! Jag vet exakt när det är åt pipsvängen, NU!

Dessutom sätter det sig på centrala nervsystemet och du och din kompis Shakin' Stevens (minns ni honom från 80-talet), är ett, här kan du börja som shaker i en bar. Alternativt elvisp på låg hastighet.
I detta läget tittar folk underligt och troligen tänker att du borde sluta dricka en dunk vin om dagen. Om jag tar ett par glas vin under dessa omständigheter så blir jag lika stabil som betong.

Jag har precis svalt ett paket bajcon och lite scramble äggs, klockan såhär dags, nu ska köket saneras och bajcondoften ut annars kan jag inte sova. Det är nästa bekymmer, alla lukter, trots rökning, så är näsan lika känslig som en spårhund. Kan inte sova i bajconlukt!

Får nog ta prover i morgon, det slutar med att jag kommer ha simring som scramble äggs och vara lika skrynklig som ett välstekt bajcon, men, det är så vansinnigt gott.

Kanske en korv med mos och räksallad och grillad imorgon? :P

Åskådare

03.21, natten till tisdag.... Vargtimmen... Jag blir knäpp, för jag har svårt för att somna om, sen mår jag inte tjohejsan resten av dagen. Då sätter hjärnan in och jag satte mig ner och skrev detta....

Ni vet att jag funderar mycket på människor, deras beteende. Ja, jag har läst både psykologi och sociologi, fascinerande ämnen. Jag anser mig själv som en bra människokännare, sällan jag har fel, men givetvis händer det. Jag är bra på att läsa människor och en fena på att kategorisera människor, sen vad det gäller det motsatta könet kontra mig själv, där är jag av någon märklig anledning helt obegåvad, men det är en helt annan historia än de tankegångar jag nu hade i natt.

Denna kategori kallar jag Åskådare, jag känner några, jag förundras över dessa människor.

 De är verkligen åskådare, i ordets rätta bemärkelse.

En Åskådare tittar på, de glömmer leva, förmodligen vet de inte hur man gör. De står utanför sig själva och tittar på andra människor.

Rent teoretiskt vet de hur det bör eller ska vara, men att omvandla detta till praktik är, i princip, en omöjlighet. De har ganska ofta väldigt vettiga teorier och pratar gärna om det, hur tex du bör göra, leva eller dylikt.

När sedan deras eget liv krackelerar så händer det ingenting. De har givetvis teorier om vad det var som hände, men det är troligtvis alltid någon annans fel, för Åskådare tror sällan de gör fel. Hur skulle de kunna göra fel? De gör ju ingenting, det är oftast där problemet ligger, men hur ska de kunna förstå det?

De är sällan objektiva gentemot sig själva, utan oerhört subjektiva. Till skillnad från en del av oss andra som kan se objektivt på sig själv och sitt liv, därefter agera och få lite ordning på torpet, när våra liv ställs på ända.

De är inte så sociala heller, så länge de syns. Internet är ett fantastiskt forum för Åskådare, de syns men ändå inte. I grund och botten är det ingen som känner åskådaren, där han/ hon surfar runt och kommenterar, försöker dejta eller vad vederbörande nu roar sig med. De vågar mer där än i verkliga livet, vilket inte är förvånande egentligen.

En Åskådare inbjuder sällan till socialt umgänge utanför sin egen trygga sfär, de har ju sitt sätt. De kan inte riktigt hantera det sociala med andra människor en längre tid.

Det kan ta enormt lång tid för en Åskådare att komma till skott och göra något radikalt, de sårar ofta människor på sin väg, kanske menar de inte illa, men det blir så fel. De är ju inte direkt tränade för att agera gentemot andra människor pga sitt eget val att just titta på.

Rent känslomässigt så är jag förundrad och kan inte begripa hur man kan se på allt som händer i sitt eget liv, familj, barn, vänner, den du kanske älskar, utan att agera vid olika behov. De fortsätter att titta på, någon blir sjuk och de agerar inte, någon ber om hjälp, är det enkelt så kan de fixa det, men krävs lite större insatser så är de som en orm, slingrar sig, för de vet inte om de klarar den sociala biten och de kan ju inte titta på när de själva ska agera.

Själv skulle jag aldrig titta på, det måste hända något. När någon behöver hjälp. Jamen, nu? Jag fixar. Jag kan inte stå och titta på.....

En del av er kommer inte att hålla med mig, det är helt i sin ordning. Det är det som gör oss till människor, oliktänkande.

Klockan är nu 04.07, måste försöka sova lite till, arbete imorgon... Något ska man grubbelera på när man inte kan sova.

Dansant matte med katt!

En dag att minnas eller så är det äntligen på rätt väg!

Vaknar halv tre!! Nej, inte igen! Då slocknade jag i soffan igår, som ett utbrunnet Liljeholmens...men kvicknade till igen, för att bli megatrött vid tio. Poff off!

Jag vägrar vakna. Ligg kvar! Nope, det går inte. Rise and shine, som så många andra nätter, jaja, jag har sovit runt fem timmar, får väl duga. Går upp, dricker en balja vatten, vandrar runt, som jag numer gör, tar en cigarett. Hopp i säng igen.
Somnar runt halv fem, med tanken att inte sova på mina armar, har den benägenheten att knöla ihop armar och händer under mig och med denna värk är det en oerhört korkad idé. Det gör vansinnigt ont att veckla ut tentaklerna sen.

Vaknar igen runt niosnåret, rör mig försiktigt, som jag numer alltid gör. Häftiga rörelser gör att jag nästan skriker rakt ut innan kroppen fattar att den ska göra som jag vill. Rör mig, jamen, jizzez. Jag har inte så ont. Nästan studsar ur sängen, tjohoo, längesedan sist!

Varje morgons utmaning, spiraltrappan, går som en dans runt midsommarstången. Jag vandrar runt och undrar vad som hänt, men har förmodligen ett leende som syns ända till Köpenhamn.

Jag har fått en faslig massa gjort idag. Jag grät inte i rondellerna när jag körde bil heller, annars har jag, sen allt detta ramlade i knäet på mig, gråtit i rondeller. Hatar rondeller och tro mig Lund har nog varit föregångare för hur många rondeller man kan klämma in i en liten stad!

Tyvärr har jag en ledsen katt, sedan Stella lämnade oss. Tänkte pigga upp katten lite. Jag satte på musik till matlagning, Smulan sitter numer i köket och övervakar matlagningen. Spotify valde själv Barbados till att börja med och Smulan satt lugnt kvar. Jag tröttnade och bytte till Peter Lemarc och sjöng för full hals. Smulan flydde till toaletten... Vad säger det?

Hon kom tassande tillbaka till Phantom of the Opera, trots att jag fortfarande sjöng för full hals. Gillar nog inte Peter Lemarc.

Jag åt min middag och sen kom Stayin' alive, med Bee Gees,,,, Smulan satte sig mitt på golvet och tittade på mig och runt omkring.... Jag brukade dansa med Smulan i famnen och Stella vid min sida, med fällda öron, viftande svans och grisen i munnen, bla just till den låten. Kan katter verkligen höra skillnad?

Upp med kattskrället i famnen och så dansade jag och Smulan utan Stella. Hon burrade in huvudet under håret på mig, lilla katt. Jag grät en skvätt, vi sörjer ihop....

Det har varit en av de bästa dagar, rent fysiskt på många månader och när jag ändå var igång, efter middagen, så skurade jag köket, såhär på en lördagafton.

Måtte detta hålla nu. Smulan lyckades också fånga vår objudna hyresgäst, musen Gösta, han finns inte mer, R.I.P. Duktig katt, var nog dansen...

Håll tummarna nu att jag är lika piggelinas imorgon och att jag har en gladare katt!

Snickra skottkärra och kasta sten

Jag har varit hemma en vecka och det var en bra start på arbetsveckan, den veckan blev dock inte så lång, men den duger fint.

Vädrets makter var icke på vår sida när vi startade färden mot kuststaden, men väl framme så var det iallafall uppehåll. Nu borde man ju vant sig vid detta väder, för det har sett likadant ut hela året, regn, regn och varför inte lite mer regn.

Jag var lite betänksam på vad jag skulle göra, fanns ju inget trädgårdsavfall att lasta, en stensättning istället. Detta visste jag om, men, ja, vad kan jag göra?

Klarar jag stenarna?

Jag är hyfsat okej i kroppen och fyra kortisonsprutor i händerna har gjort underverk, men om jag nu ger mig in på detta förstör jag allt då?

Uppdrag ett, snickra ihop en skottkärra. Hur svårt kan det vara? Hur många reumatiker behövs för detta? Minst tre egentligen..... Där är skruvar, brickor och muttrar plus att någon bör hålla skruven medan du försöker få i handtagen just i skruvarna. Alltmedan du ska ha koll så muttrarna inte ger sig på flykt eller de små brickorna. I mitt förra liv var det snabbt gjort, men det var då...

När du väl fått i handtag ett, så lägger sig chefen i det hela och upplyser om att handtaget sitter på FEL sida. Här var småpåven farligt nära döden kan jag säga. Visserligen borde jag tittat själv, men jag var glad att handtaget var på plats, med hjälp av axlar, knä och naglar. de sistnämnda är på tok för långa men i detta perfekta. Bad honom lätta ankar, hur rätt han nu än hade så hamnade han helt klart på minus iallafall. Detaljer!! Kunde kanske gått ändå....

Gör om gör rätt!

Ha! Handtag på plats! Hjulet kvar. Nu blev det genast svårt. Pinnen måste sitta i hjulet INNAN du ska ha det på plats, vilket innebär att där det ska sitta är det lite trångt. Nej, detta fixar jag inte, den styrkan har jag inte. Nu är jag ju inte på något vis envis, så kanske kan gå iallafall. Jodå, till slut så.

Sen spänna skruvarna, njae, tveksamt. Nu har vi bra grejor i bilen så det gick nästan bra, den sista dragningen får chefen själv fixa, men skottkärra färdigsnickrad. Det gick!

Så var det just det där med stenarna.... De är inte tunga var och för sig, men när du lyft ett x-antal, då börjar det kännas iallafall.

Jag frågar vad jag ska göra... Jag är värdelös vad det gäller att få stenmjölet till att bli jämt och fint, så efter skottkärran tittar jag på lite. Får svaret; du kan ju stensätta. Jag blir jätteglad, för detta är något jag tycker är så roligt. Bygga mönster, få det rakt och fint. Inget lätt jobb ens för en frisk, för det är tungt, men jag tycker det är urkul!

Sagt och gjort, jag kör igång. Stenarna i sig är inte så tjusiga, de återanvänds efter ett bygge, men det kan kanske bli bra ändå. Det är lite pussel, de bör ligga omlott i skarvarna och jag har fyra olika storlekar. Tittar på den gamla stenläggningen och försöker hitta ett system, men icke att det går att få ihop. Ja, ja, jag får göra efter eget huvud. Efter ett par rader så frågar jag om det är godkänt. Jodå, det är okej får jag till svar. Nu har jag inte en översvallande chef, så jag nöjer mig där.

Jag kom en bit på väg innan regnet även kom hit, men jag är nöjd med dagen och jag kan fortfarande. Det kommer kännas i musklerna imorgon, men när man gör något man tycker är kul så är det helt okej.Fortsättning nästa vecka :)!

Nu håller vi helg!

Hemkomst och återkomst

Många har följt min resa via Facebook, så jag ska försöka sammanfatta en tid här,så att vi kan närma oss nutid.

Jag kom hem från sjukhuset, jag ville hem till mig, mina djur, min ordning, mitt hem!  Det är den 15 mars, jag har knappt varit hemma sedan januari, då jag i huvudsak bott hos "Någon annan".

Jag gick på kryckor, klarade egentligen inte mig själv, men jag ville hem!

Mina djur blev så lyckliga. Det hade inte gått någon nöd på dem, de hade blivit väl omhändertagna av fina vänner. Dessa vänner blev också avgörande att jag kunde stanna hemma. Det handlades, tvättades, de kom med mat, de diskade, de fixade så fantastiskt mycket åt mig att jag aldrig trott att sådana människor fanns.

Detta är garanterat mitt livs största utmaning. Jag försökte verkligen leva och klara mig själv, men så svårt det är/ var!

Minns min första promenad på 368 meter, men min schäfer Stella.... Stella lycklig, äntligen, matte tar ut mig. Jag kämpade som en, ja, jag vet inte vad. Stella trodde mina RA-kryckor (kryckor där armen ligger i en skål och du sen spänner fast armen med kardborreband) var pinnar. Ja, ni kan tänka er hur det slutade.

Min kamp fortsatte, medicinerna tålde jag inte.Cellgifterna höll på att ta ihjäl lungorna och jag hostade enormt. Den biologiska medicinen gav mig neurologiska problem.

Jag hade ändå bestämt mig för att komma igång och arbeta. Fullständigt galet. 2,5 månad efter hemkomsten började jag jobba. Till viss del handlade det om ekonomi, jag är lågavlönad och förlusten vid sjukskrivning slog hårt, eftersom jag är nu inne på år två utan löneförhöjning.

Någonstans här förlorade jag också "Någon annan" helt. Distansering, ville inte längre finnas för mig. Ja, "Någon annan" hjälpte mig ändå, men distansen var given. Det blev ytterligare en sorg. Jag fick inget mentalt stöd alls. "Någon annan" hjälper mig då och då, även nu, men i övrigt så är det bara att inse att det slaget är förlorat.

Jag umgås mycket med min familj under denna tid. Jag behöver dem på alla sätt, känna att det finns någon som tycker om mig ändå, fast jag inte är jag längre, på så många vis. De vänner som stadigt stått vid min sida likaså.

Efter tre månaders arbete blir jag åter inlagd, jag är dålig igen. Inte i närheten av hur det var, men jag är utan mediciner och inflammationerna blossar upp, samtidigt som jag försöker klara arbete, min vardag, vänner osv....Här kan de inte sätta in ny medicin förrän de gamla rest bort från kroppen. Jag kämpar som ett skadeskjutet djur för att klara av livet.

Till slut så får jag ny medicin, den jag går på nu. Jag sk självmedicinerar, jag ger mig själv en sil en gång i veckan, hatar det, men jag vill leva. Utan medicinerna blir livet betydligt kortare.

Jag jobbar, som sagt, häckklippningssäsongen går på högvarv och den enda uppgift jag har är att lasta släp, ibland finns det annat att göra, men jag, ja, jag bara lastar släp. Efter fyra månader så vill inte ryggen bocka sig mer, jag blir sjukskriven, mina smärtor är emellanåt outhärdliga. Jag måste vila.

Återgår till jobbet, men medicinerna verkar inte lika snabbt som önskat, mina händer fungerar dåligt, jag haltar och går med ett vätskefyllt knä, där knäskålen inte alls sitter där den ska.
Morgnarna tar en evighet att göra sig iordning innan jag har packat in halva mig i olika hjälpmedel.

Det är nu nästa sorg kommer. Jag blir aviserad att jag troligen blir uppsagd. Orsak? Ja, den tänker jag inte gå in på här, men jag blev så ledsen och det har inte med mig att göra utan helt och hållet arbetsgivarens påfund, med lite hjälp från andra. Det hör jag efter att blivit väldigt illa åtgången vid mer än ett tillfälle. Trots detta så ställer arbetsgivaren upp på mig och hjälper mig, det är jag tacksam för.
"Någon annan" och arbetsgivaren är samma person, för er som inte får ihop det.

Okej, här sitter jag. Ensam, övergiven, troligen inom sinom tid arbetslös, sjuk... Jomen, visst är livet toppen?

Jag funderar på hur allt ska gå.... Då kommer nästa smäll. Min älskade hund börjar bli så dålig i sina höfter. Till slut är det ohållbart för henne att leva ett drägligt liv och jag måste fatta det svåra beslutet att låta henne gå vidare över regnbågsbron.

Nu är jag förtvivlad. Hur mycket kan du klara? Jag vet inte.

Min familj, mina vänner, utan dem klarar jag det inte. Hur de orkar med mig? Jag vet inte, men de är så mycket värda att jag kan inte sätta ord på det. De lyssnar, de finns där, de lyfter mig, de ger så mycket.

Vi är nu framme i november och fortfarande har inte medicinerna den verkan som vi alla önskar. Jag har problem med händerna, mitt knä, axlar och nyckelbenen.

Allt ska hanteras. Sorgen över allt jag förlorat, kampen att försöka fungera med denna värk. Glädjen i detta är de människor som står trofast vid min sida och ger mig hjälp, inte bara fysiskt, utan i huvudsak deras blotta närvaro gör mig glad. små fina meddelanden, en liten rolig berättelse, en fika, en middag, en promenad, ja, vad som, det gör att jag orkar fortsätta.

Nu kommer ni få läsa mer om hur vardag och annat ser ut. Jag hoppas jag kan ge er lite humor också. Dessa inlägg är inte direkt upplyftande, men så har det sett ut.

Till minne av min älskade schäfer Stella
Här med sin eviga lekkamrat Spexa

Lite bakgrund del 2

Jag vaknar! Jag lever!

Den första jag ringer är mamma, de måste ju veta att är vid liv. Mamma har varit orolig, inte så märkligt.

Hela natten är jag under observation, de kontrollerar mig en gång i kvarten. Jag är törstig, men får inte dricka, jag är hungrig, men får inte äta.

Morgonen efter skickas jag upp på avdelning och får beskedet att nu ska jag hem! Jag blir livrädd och bryter ihop. Det är strax över 12 timmar sedan jag höll på att lämna planeten och de skickar hem mig!

Läkare och kurator infinner sig och garanti för att inget kan hända. Jo, det kan ni säga, men det hjälper inte.

Jag åker hem!

Första veckan är jag någorlunda okej, men har börjat få ont i nyckelbenen och handlederna. Tror själv att det kan ha med en trädfällning i januari att göra, där det blev ett enormt ryck och jag fastnade i linan när trädet föll. Teori 2 är att mitt livshotande tillstånd på operationsbordet har ställt till det.

Andra veckan börjar jag bli sämre. Jag söker läkare, denne konstaterar att min handled är inte bruten och skickar hem mig med en burk piller.

Tredje veckan har jag rasat rejält. Jag kan inte längre ta hand om mig själv.

Följande två veckor är något av det värsta jag upplevt. Jag måste ha hjälp till allt, jag ligger mest i sängen, dricker kaffe med sugrör, får ha hjälp med att dela mat, resa mig, gå på toaletten.

Flera läkarbesök har passerat, ingen tar mig på allvar. Jag gråter, vill inte leva. Vad  var poängen med att rädda mig på operationsbordet och sen låta mig sakta dö i någon annans hem?

Sista veckan slutar jag helt stiga upp, jag orkar inte mer. Ingen tar mig på allvar, så jag får väl dö då.

Jag förstår än idag inte hur jag lyckades hitta den där sista energin till att slå näven i bordet och kräva vård, men jag lyckades.

Jag är väldigt illa däran, lite till så hade jag inte överlevt.

In med mig på sjukhus. Jag har reumatisk feber och har fått reumatoid artrit. Min sänka är närmare 200, ska vara under 5, det finns inte ett prov eller värde som är bra. Jag är fruktansvärt sjuk.

De vill ge mig 16!!!! kortisoninjektioner rätt in i olika leder för att få ner inflammationen i lederna. Neej, det finns inga möjligheter att jag klarar det, mentalt eller fysiskt för den delen. Hela jag gör ont, överallt gör ont, rör mig inte, ont!

De hittar andra lösningar och jag ligger en vecka på sjukhus och matas med piller av alla de sorter. Jag vill inte äta, får ändå beundra deras tålamod men den maten hade inte ens katten ätit.

Till slut får jag komma hem och här börjar en livsresa jag aldrig trott jag skulle få uppleva.

De säger att man blir ödmjukare när man sett döden i vitögat. Jag mötte den två gånger på mindre än två månader. Nej, jag är inte ödmjukare, snarare tvärtom.

Jag har empati och sympati för andra, men också oerhört svårt för att människor inte klarar av att ta tag i sina problem, sjukdomar eller vad det nu månde vara, utan bara låter det gå.

Byt med mig 24 timmar och du kommer känna dig kärnfrisk och hellycklig över ditt liv.

Nu börjar mitt andra liv!

Lite bakgrund del 1

2012 förlorade jag en livsdröm och det var en stor sorg i mitt liv.

Livet går alltid vidare, du får uppleva mycket. Mitt liv gick också vidare. Jag flyttade till helt ny ort. fick nytt arbete, hade en man vid min sida som betydde oerhört mycket.

Fem år har förflutit sedan dess, jag har haft mycket roligt och stundtals varit lite smålycklig, där jag levt i mitt lilla hus med hund och katt. Det har givetvis funnits smolk i den bägaren också, det finns inga hellyckliga liv.

Sedan kom 2017, detta år har fått mig att fundera på hur snabbt allt kan förändras, där faktiskt hela livet rasar ihop på en gång.

Hur jag gång på gång försöker resa mig, för att sedan slås ner igen, igen och igen....

30 januari 2017 kom att förändra mitt liv oerhört drastiskt, på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om.

Rutinoperation, min sköldkörtel skulle bort, där var små invånare på den, inget bra ställe att ha hyresgäster på, de höll på att kväva mig. Operationen gick bra, men en stund efter att jag vaknade så fick jag inte luft. Nu blev det bråttom.

Aldrig någonsin har jag sett sådan effektivitet, det kom folk från alla håll. Tillståndet var livshotande, inre blödningar. Det fanns inte tid för bedövning för att stoppa blödningarna och att söva mig under rådande omständigheter hade slutat illa. Luftvägarna var stängda av blod.

Fanns bara en utväg.... Skära upp min hals, utan bedövning. Jag rörde mig inte, men jag grät, tänkte på min familj och att kanske får jag aldrig se dem mer. Blodtrasor for åt alla håll, läkare, sköterskor jobbade febrilt för att rädda livet på mig.

Till slut hade de kommit så långt att de skulle söva mig och gå in igen för att fixa så det inte blev fler blödningar. Jag kommer alltid att minnas den fasansfulla tystnaden i detta ögonblick, faran var långt ifrån över. Så tyst, du hörde inte ens ett andetag.

Jag minns att jag tänkte att detta är kanske det sista jag upplever. Jag gråter, känner en hand på min axel, opererande läkare tar min hand. Jag somnar....