Torsdagsfunderingar

Jag och mina funderingar kring det mänskliga släktet. Aldrig att jag kommer upphöra att förvåna mig, den ene är inte den andre lik.

Jag anser mig själv som en generös människa, inte alltid ekonomiskt utan mycket med sympati och empati. Det lilla jag har, idag, att erbjuda, försöker jag erbjuda, på alla möjliga och omöjliga vis, men jag vill verkligen inte bli utnyttjad. 

Skjuts någonstans, en lunch, ett lyssnande öra, en kram, en snäll blick,ett leende, en burk med lök, en knippe salvia.... osv.... Hoppas det lilla jag kan erbjuda uppskattas, jag vet inte. Jag kan inte längre erbjuda det jag kunde förr.

Det behövs egentligen inte så mycket, det är bara så oändligt svårt för en del att förstå det. En liten stund med prat och kaffe kan göra en hel dag. Ett ord kan förstöra en hel dag också, då du går ner dig fullständigt.

Smidighet, ärlighet kommunikation, kompromiss, ett vänligt tonfall, en omtänksamhet, en förståelse för din medmänniska, osv....

I min situation blir man extra känslig, du känner att du inte duger, ingenting värd, utnyttjad och slängd i en hörna. Motparten tänker bara på sig och sitt, det finns inget utrymme för dig, du får aldrig ens frågan hur du egentligen mår.  Du går helt enkelt bort. Du är inte var du var, du har ingen funktion längre att fylla, du duger helt enkelt inte längre, för du fyller inget syfte där det går att tjäna något. Du minns inte saker, ditt rörelseschema är inte sig likt, din ork är på semester tillsammans med din energi, det tar en evighet att genomföra saker, men din motpart anser dig som en enorm belastning, för du är inte du längre och kanske är gräset grönare på andra sidan. Den slår hårt, oerhört hårt! Det handlar om vänskap, kärlek, bekantskap, du går ändå bort, för du tappade en del av den du en gång var och är en ny figur idag, vem?

Du drar dig undan och funderar på hur människor fungerar. Kan de inte få ut något av dig så är du ingenting att ha. Får de inte det de behöver, i sin egen trånga värld, så har du ingen plats längre. Du blir på alla sätt exkluderad, om du inte då och då erbjuder något, för det är lite du får tillbaka. Det du egentligen behöver får du inte, om det ändå skulle vara så att det kan bli något så sker det helt på motpartens villkor. Du får snällt sitta och vänta och hoppas på det bästa.

Jag rullar runt och viftar på svansen, gentemot det mesta idag. Jag är beroende och har inget val, jag önskar så att jag hade det. Stänga ner med ett leende och be dessa figurer dra till varmare trakter, slippa bli utnyttjad och framförallt tillåta det, den är värst. 

Inom mig kokar jag!  Jag skulle vilja ta folk i öronen och ge dem en avhyvling utan dess like och säga:"Vem fan tror du att du är?" Det hade jag gjort förr och sen vänt på klacken och gått! En sjukdom ställer till mycket och du måste tänka om, "rullar runt och viftar på svansen", jag avskyr varje minut. Utlopp för det får jag när jag kommer hem och får ett megafnatt att göra något jag aldrig gör annars.

Livet är föränderligt och ni undrar om jag är bitter? Nej, det är jag inte, men jag önskar människor kunde se lite objektivt, men det är för mycket att önska såhär inför jul.

Då ska ni veta att jag har människor i min närhet som alltid tänker på andra och ger mig otroligt mycket, de släpper det de har för händerna just då och ger mig en hjälpande hand, en liten kaffe när jag knatar runt husknuten och behöver något, en liten "posthund", hon började skälla när posten skulle lämnas när jag var som sjukast och aviserade att: "Upp och hoppa nu kommer vi!", sen har liten Spexa fortsatt med det och det ger mig ett leende dagligen och att jag får krama min lilla posthund. Ett litet samtal i tvättstugan, där vi lyssnar på varandra... Ett samtal från någon  i familjen...

Det är inte så svårt egentligen, men för en del så är det så svårt, de gör det så oerhört komplicerat.

Jag behöver ett piano!!! NU!!!