Åldersacceptans

Jag ser mig i spegeln.... Vem är du?
Så trött, påsar under ögonen modell IKEA-kassar, halsen sitter direkt på kroppen, kinderna liknar hamsterpåsar, ögonen är svullna.... Vart tog jag vägen? Medicinerna förändrar mig och åldern...

Jag ser mina vänner, de förändras också, givetvis. En del har faktiskt blivit riktigt fina desto äldre de blivit. Andra känner jag inte igen sen tiden bakåt. De har blivit gamla, andra åldras med värdighet, inte bara utseendemässigt, utan med en personlighet som man inte kan annat än att tycka om.

En del åldras med egoism, där det bara är de som gäller och de glömmer bort de som en gång brydde sig, andra har en öppnare famn idag än tidigare och omsluter andra på ett fantastiskt sätt.

Vi blir alla äldre,för somliga är det en svår acceptans, andra bryr sig föga.

Själv bryr jag mig föga om åldern, men har svårt för att se att jag inte är mig lik. Givetvis har det med min sjukdom att göra, det som medicinerna ställer till. Kortisonfläsk, hur kul är det på en skala? Jodå, den ger en mer mjukhet och jag är definitivt kramvänlig idag. Förr hade jag plåster i fickan att dela ut vid kramar om de skulle få sår när de kramade min smala kropp.

Nej, jag är ingen knubbis, fortfarande smal, men se där simringarna och bristen på min en gång långa vackra hals. Gillar långa halsar, det ger ett intryck av styrka och värdighet, att sträcka på hals och rygg. Testarna till hår efter cellgifter....

De som säger att utseende inte har betydelse snackar skit. Det har betydelse. Skönhet kommer från insidan, ja, absolut, det gör människor vackra, oerhört vackra, men då har de utseendet. Det finns vackra människor tills de öppnar munnen, ooops, nu gick det år fanders. Sen finns det ett fåtal som besitter både ett vackert yttre och inre, men det är få.

Just nu känner jag mig trött, sliten och helsänkt, jag är inte vaken mer än nödvändigt. Sover mest, när jag kan. Årstiden gör sitt till givetvis, sen är jag trött, så fruktansvärt trött efter detta helvetiska år, förändring är jobbig. Jag fortsätter min kamp, läkarna har höjt ett varningens finger. Sköterskan jag träffade idag, en riktigt underbar kvinna, gått igenom liknade, sa till mig att du har gått igenom för mycket. Om du inte varit så stark så hade du blivit inlagd för annat... Ja, det är sant, det hade jag nog.

Givetvis havererar även jag, men hur och när är det ingen som varken ser eller vet, med mindre än att jag väljer att berätta eller söka stödet. Jag försöker idag att inte belasta. Vem orkar? Varken jag eller någon annan...

Låt 2018 bli ett bra år...
Nu ska jag sova lite till...

Några år sedan, men jag känner igen mig.