Jag kom hem från sjukhuset, jag ville hem till mig, mina djur, min ordning, mitt hem! Det är den 15 mars, jag har knappt varit hemma sedan januari, då jag i huvudsak bott hos "Någon annan".
Jag gick på kryckor, klarade egentligen inte mig själv, men jag ville hem!
Mina djur blev så lyckliga. Det hade inte gått någon nöd på dem, de hade blivit väl omhändertagna av fina vänner. Dessa vänner blev också avgörande att jag kunde stanna hemma. Det handlades, tvättades, de kom med mat, de diskade, de fixade så fantastiskt mycket åt mig att jag aldrig trott att sådana människor fanns.
Detta är garanterat mitt livs största utmaning. Jag försökte verkligen leva och klara mig själv, men så svårt det är/ var!
Minns min första promenad på 368 meter, men min schäfer Stella.... Stella lycklig, äntligen, matte tar ut mig. Jag kämpade som en, ja, jag vet inte vad. Stella trodde mina RA-kryckor (kryckor där armen ligger i en skål och du sen spänner fast armen med kardborreband) var pinnar. Ja, ni kan tänka er hur det slutade.
Min kamp fortsatte, medicinerna tålde jag inte.Cellgifterna höll på att ta ihjäl lungorna och jag hostade enormt. Den biologiska medicinen gav mig neurologiska problem.
Jag hade ändå bestämt mig för att komma igång och arbeta. Fullständigt galet. 2,5 månad efter hemkomsten började jag jobba. Till viss del handlade det om ekonomi, jag är lågavlönad och förlusten vid sjukskrivning slog hårt, eftersom jag är nu inne på år två utan löneförhöjning.
Minns min första promenad på 368 meter, men min schäfer Stella.... Stella lycklig, äntligen, matte tar ut mig. Jag kämpade som en, ja, jag vet inte vad. Stella trodde mina RA-kryckor (kryckor där armen ligger i en skål och du sen spänner fast armen med kardborreband) var pinnar. Ja, ni kan tänka er hur det slutade.
Min kamp fortsatte, medicinerna tålde jag inte.Cellgifterna höll på att ta ihjäl lungorna och jag hostade enormt. Den biologiska medicinen gav mig neurologiska problem.
Jag hade ändå bestämt mig för att komma igång och arbeta. Fullständigt galet. 2,5 månad efter hemkomsten började jag jobba. Till viss del handlade det om ekonomi, jag är lågavlönad och förlusten vid sjukskrivning slog hårt, eftersom jag är nu inne på år två utan löneförhöjning.
Någonstans här förlorade jag också "Någon annan" helt. Distansering, ville inte längre finnas för mig. Ja, "Någon annan" hjälpte mig ändå, men distansen var given. Det blev ytterligare en sorg. Jag fick inget mentalt stöd alls. "Någon annan" hjälper mig då och då, även nu, men i övrigt så är det bara att inse att det slaget är förlorat.
Jag umgås mycket med min familj under denna tid. Jag behöver dem på alla sätt, känna att det finns någon som tycker om mig ändå, fast jag inte är jag längre, på så många vis. De vänner som stadigt stått vid min sida likaså.
Efter tre månaders arbete blir jag åter inlagd, jag är dålig igen. Inte i närheten av hur det var, men jag är utan mediciner och inflammationerna blossar upp, samtidigt som jag försöker klara arbete, min vardag, vänner osv....Här kan de inte sätta in ny medicin förrän de gamla rest bort från kroppen. Jag kämpar som ett skadeskjutet djur för att klara av livet.
Till slut så får jag ny medicin, den jag går på nu. Jag sk självmedicinerar, jag ger mig själv en sil en gång i veckan, hatar det, men jag vill leva. Utan medicinerna blir livet betydligt kortare.
Jag jobbar, som sagt, häckklippningssäsongen går på högvarv och den enda uppgift jag har är att lasta släp, ibland finns det annat att göra, men jag, ja, jag bara lastar släp. Efter fyra månader så vill inte ryggen bocka sig mer, jag blir sjukskriven, mina smärtor är emellanåt outhärdliga. Jag måste vila.
Återgår till jobbet, men medicinerna verkar inte lika snabbt som önskat, mina händer fungerar dåligt, jag haltar och går med ett vätskefyllt knä, där knäskålen inte alls sitter där den ska.
Morgnarna tar en evighet att göra sig iordning innan jag har packat in halva mig i olika hjälpmedel.
Det är nu nästa sorg kommer. Jag blir aviserad att jag troligen blir uppsagd. Orsak? Ja, den tänker jag inte gå in på här, men jag blev så ledsen och det har inte med mig att göra utan helt och hållet arbetsgivarens påfund, med lite hjälp från andra. Det hör jag efter att blivit väldigt illa åtgången vid mer än ett tillfälle. Trots detta så ställer arbetsgivaren upp på mig och hjälper mig, det är jag tacksam för.
"Någon annan" och arbetsgivaren är samma person, för er som inte får ihop det.
Morgnarna tar en evighet att göra sig iordning innan jag har packat in halva mig i olika hjälpmedel.
Det är nu nästa sorg kommer. Jag blir aviserad att jag troligen blir uppsagd. Orsak? Ja, den tänker jag inte gå in på här, men jag blev så ledsen och det har inte med mig att göra utan helt och hållet arbetsgivarens påfund, med lite hjälp från andra. Det hör jag efter att blivit väldigt illa åtgången vid mer än ett tillfälle. Trots detta så ställer arbetsgivaren upp på mig och hjälper mig, det är jag tacksam för.
"Någon annan" och arbetsgivaren är samma person, för er som inte får ihop det.
Okej, här sitter jag. Ensam, övergiven, troligen inom sinom tid arbetslös, sjuk... Jomen, visst är livet toppen?
Jag funderar på hur allt ska gå.... Då kommer nästa smäll. Min älskade hund börjar bli så dålig i sina höfter. Till slut är det ohållbart för henne att leva ett drägligt liv och jag måste fatta det svåra beslutet att låta henne gå vidare över regnbågsbron.
Nu är jag förtvivlad. Hur mycket kan du klara? Jag vet inte.
Min familj, mina vänner, utan dem klarar jag det inte. Hur de orkar med mig? Jag vet inte, men de är så mycket värda att jag kan inte sätta ord på det. De lyssnar, de finns där, de lyfter mig, de ger så mycket.
Vi är nu framme i november och fortfarande har inte medicinerna den verkan som vi alla önskar. Jag har problem med händerna, mitt knä, axlar och nyckelbenen.
Allt ska hanteras. Sorgen över allt jag förlorat, kampen att försöka fungera med denna värk. Glädjen i detta är de människor som står trofast vid min sida och ger mig hjälp, inte bara fysiskt, utan i huvudsak deras blotta närvaro gör mig glad. små fina meddelanden, en liten rolig berättelse, en fika, en middag, en promenad, ja, vad som, det gör att jag orkar fortsätta.
Nu kommer ni få läsa mer om hur vardag och annat ser ut. Jag hoppas jag kan ge er lite humor också. Dessa inlägg är inte direkt upplyftande, men så har det sett ut.
Till minne av min älskade schäfer Stella
Här med sin eviga lekkamrat Spexa
Nu är jag förtvivlad. Hur mycket kan du klara? Jag vet inte.
Min familj, mina vänner, utan dem klarar jag det inte. Hur de orkar med mig? Jag vet inte, men de är så mycket värda att jag kan inte sätta ord på det. De lyssnar, de finns där, de lyfter mig, de ger så mycket.
Vi är nu framme i november och fortfarande har inte medicinerna den verkan som vi alla önskar. Jag har problem med händerna, mitt knä, axlar och nyckelbenen.
Allt ska hanteras. Sorgen över allt jag förlorat, kampen att försöka fungera med denna värk. Glädjen i detta är de människor som står trofast vid min sida och ger mig hjälp, inte bara fysiskt, utan i huvudsak deras blotta närvaro gör mig glad. små fina meddelanden, en liten rolig berättelse, en fika, en middag, en promenad, ja, vad som, det gör att jag orkar fortsätta.
Nu kommer ni få läsa mer om hur vardag och annat ser ut. Jag hoppas jag kan ge er lite humor också. Dessa inlägg är inte direkt upplyftande, men så har det sett ut.
Till minne av min älskade schäfer Stella
Här med sin eviga lekkamrat Spexa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar