Den första jag ringer är mamma, de måste ju veta att är vid liv. Mamma har varit orolig, inte så märkligt.
Hela natten är jag under observation, de kontrollerar mig en gång i kvarten. Jag är törstig, men får inte dricka, jag är hungrig, men får inte äta.
Morgonen efter skickas jag upp på avdelning och får beskedet att nu ska jag hem! Jag blir livrädd och bryter ihop. Det är strax över 12 timmar sedan jag höll på att lämna planeten och de skickar hem mig!
Läkare och kurator infinner sig och garanti för att inget kan hända. Jo, det kan ni säga, men det hjälper inte.
Jag åker hem!
Första veckan är jag någorlunda okej, men har börjat få ont i nyckelbenen och handlederna. Tror själv att det kan ha med en trädfällning i januari att göra, där det blev ett enormt ryck och jag fastnade i linan när trädet föll. Teori 2 är att mitt livshotande tillstånd på operationsbordet har ställt till det.
Andra veckan börjar jag bli sämre. Jag söker läkare, denne konstaterar att min handled är inte bruten och skickar hem mig med en burk piller.
Tredje veckan har jag rasat rejält. Jag kan inte längre ta hand om mig själv.
Följande två veckor är något av det värsta jag upplevt. Jag måste ha hjälp till allt, jag ligger mest i sängen, dricker kaffe med sugrör, får ha hjälp med att dela mat, resa mig, gå på toaletten.
Flera läkarbesök har passerat, ingen tar mig på allvar. Jag gråter, vill inte leva. Vad var poängen med att rädda mig på operationsbordet och sen låta mig sakta dö i någon annans hem?
Sista veckan slutar jag helt stiga upp, jag orkar inte mer. Ingen tar mig på allvar, så jag får väl dö då.
Jag förstår än idag inte hur jag lyckades hitta den där sista energin till att slå näven i bordet och kräva vård, men jag lyckades.
Jag är väldigt illa däran, lite till så hade jag inte överlevt.
In med mig på sjukhus. Jag har reumatisk feber och har fått reumatoid artrit. Min sänka är närmare 200, ska vara under 5, det finns inte ett prov eller värde som är bra. Jag är fruktansvärt sjuk.
De vill ge mig 16!!!! kortisoninjektioner rätt in i olika leder för att få ner inflammationen i lederna. Neej, det finns inga möjligheter att jag klarar det, mentalt eller fysiskt för den delen. Hela jag gör ont, överallt gör ont, rör mig inte, ont!
De hittar andra lösningar och jag ligger en vecka på sjukhus och matas med piller av alla de sorter. Jag vill inte äta, får ändå beundra deras tålamod men den maten hade inte ens katten ätit.
Till slut får jag komma hem och här börjar en livsresa jag aldrig trott jag skulle få uppleva.
De säger att man blir ödmjukare när man sett döden i vitögat. Jag mötte den två gånger på mindre än två månader. Nej, jag är inte ödmjukare, snarare tvärtom.
Jag har empati och sympati för andra, men också oerhört svårt för att människor inte klarar av att ta tag i sina problem, sjukdomar eller vad det nu månde vara, utan bara låter det gå.
Byt med mig 24 timmar och du kommer känna dig kärnfrisk och hellycklig över ditt liv.
Nu börjar mitt andra liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar