2018 står för dörren...
Jag har lärt mig att säga nej. Givetvis gör det lika illa i mitt samvete varje gång, men jag kan inte längre göra våld på mig själv, varken fysiskt eller psykiskt. Det är synd och skam att det skulle till allt detta innan jag hade den förmågan. Sent ska syndaren vakna.
Måtte jag aldrig få uppleva något liknande igen. Någonstans finns det säkert en mening med att jag överlevde, det har varit väldigt svårt att se det stundtals. Två gånger lurade jag döden 2017, så någon liten jefvel har bestämt att jag ska vara kvar. Jag tror inte ett smack på sånt egentligen, är inte religiös eller tror på övernaturlighet, men ändå, finns nog någon mening iallafall.
Det fanns och finns fortfarande stunder då jag önskar att jag aldrig överlevt, jag förstod inte meningen med att jag skulle gå igenom allt jag gått igenom i år.
Jag har haft människor i livet som, efter allt, har vänt mig ryggen, min tillit fick sig en rejäl knäck. Människor har upplyst mig om att jag är skröplig och ingenting att ha, bättre att göra sig av med efter konstens alla regler. Det var precis vad jag behövde mitt i allting. Självförtroendet rasade i botten.Jag är ju ingenting värd i dessa människors ögon, föraktet lyser klart. Ursäkta mig, jag kan säkert hjälpa att jag råkade bli sjuk. De är inte värda mer än dessa meningar, knappt det! Respekten för dessa försvann som en avlöning.
Jag har förlorat sk vänner och också funnit nya fantastiska människor, som visat mig hur äkta det faktiskt kan vara. Dessa människor hyser jag all beundran för, deras alltid glada uppsyn, deras hjälpsamhet, omtanke och aldrig att de visar att det är ett problem att finnas. De bara gör och lyssnar. Jag hyser den största aktning för dessa människor, jag trodde inte de fanns, men nu vet jag.
Dessa stunder av bottenlös förtvivlan. När jag gått och lagt mig på kvällen för att önska att jag aldrig vaknade igen. När jag ätit frukost och tittar på tabletthögen och tänker; "Nej, jag vill inte! Jag vill verkligen inte!" Mitt nya liv... Utan medicinerna dör jag, reumatoid artrit är en dödlig sjukdom, om inte sjukdomen dödar mig så gör medicinerna det, utgången är klar. Livet är det enda vi inte kommer levande ur.
Morgnarna när jag ska gå upp och kroppen verkligen inte vill lyda... Jag gick i nio månader med en högerhand som inte fungerade. Vet ni hur svårt saker är? Duscha och tvätta sig själv och håret, laga mat, köra bil, lasta släp, klä på sig, osv... Jag har lärt mig mycket, otroligt mycket och anser att jag är en otrolig uppfinningsJocke.
För att inte tala om denna fruktansvärda smärta i alla leder, då menar jag alla leder, stora som små. Jag har fått otaliga kortisonsprutor, rakt in i ledkapslarna, för att fungera och fler kommer det bli. Leva med denna smärta är oerhört jobbigt, det tar hårt på alla sätt. Jag är smärttålig som få, men detta önskar jag inte min värsta ovän.
Dessa tårar, litervis har jag gråtit. Jag gråter fortfarande, men inte lika ofta och klarar också rondellerna utan tårar. Dessa rondeller var en plåga att köra i och tårarna rann hejdlöst. Hatar rondeller.
Stunder av lycka, små, små saker för någon, men så stort för mig...
När grannen kommer in med nyrostat kaffe och pannkakor till mig. Ställer sig sedan att diska och snor hela tvättkorgen innan hon går...
När hyresvärden dammsuger det jag missat och bär densamma upp och ner för trapporna för jag klarar det inte...
När hyresvärdarna kommer med en liten tallrik med godsaker, bara sådär...
När lillebror och svägerska kör omväg för att hämta mig till påsk. Svägerskan kör min bil till Österlen...
När mamma tar tåget ner och får assistans att ta sig till mig för att laga dillkött...
När pappa kör hemleverans av beställda varor, trots omvägen....
När dottern får fnatt och städar hela mitt hus och lagar mat till mig...
När jag får sätta mig i en kajak och lyckas paddla 500 meter. Hjälp att komma i och ur kajaken var så mycket värd. Detta var en otrolig stund av lycka.
När jag kan slänga kryckorna och gå för egen maskin...
När jag äntligen kunde börja jobba igen...
Bara ett axplock av allt jag varit så glad och lycklig för, finns så mycket mer....
Musiken har betytt otroligt mycket för mig, den har rehabiliterat mig, den har fått mig att gråta floder, den har fått mig att tömma systemet.
Jag har varit på flera konserter i år, det har betytt så mycket. Min morbror har tagit med mig på fantastiska konserter, hoppas på fler. Det har varit guld värt.
Dottern och jag var på en magisk konsert på Ullevi, det betydde fantastiskt mycket, inte bara konserten utan att vi fick göra detta tillsammans. Vi åkte även till London och det är jag så oerhört glad för..
Jag har ändå mycket att vara glad för. Min fantastiska familj, deras hjälpsamhet, omtanke och att jag känner deras kärlek till mig är en lisa för min själ, utan dem klarar jag det inte, de finns där 24/7.
De jag omger mig med där jag bor, det finns inget som är besvärligt eller tidsbrist, de hjälper mig och bjuder in mig, så jag slipper ensamheten. De ger mig av sin tid och roar mig kungligt emellanåt, jag ler en hel kväll åt en del historier. Om ni visste hur glad jag blir för det.
Mitt jobb, att jag fortfarande har jobbet kvar gör mig så glad. Ingen älskar sitt jobb varje dag, men jag älskar årskiftningarna och se naturen förändras, knopparna på våren, den vackra gröna färgen på våren, sommarens alla blommor, höstens vackra färger, trevliga kunder och att få vara utomhus. Det gör att jag håller mig friskare än andra i min situation, förkylningar odyl.
Stödet jag fått från vänner på sociala medier har betytt mer än jag trott. Glada tillrop, en knuff i en kommentar, en vänlig kommentar, en "jävlaranammakommentar", osv, det har betytt fantastiskt mycket. Ni är värda en stor kram och mer därtill
Min största sorg i år är förlusten av min älskade schäfer Stella. Jag sörjer henne enormt. Hennes vackra ögon, hennes tokigheter, hennes klumpighet, hennes otroliga vänlighet, ja, allt. Jag gråter fortfarande och pratar med henne. Kommer på mig med att sträcka ner en bit av frukostmackan till henne, ropa på henne när jag ätit middag och hon fick rester, tar ett kliv åt sidan för att inte snubbla över henne där hon brukade ligga.... Sorgen är tung, men så småningom blir det en ny liten schäfer....
Ensamheten är emellanåt tung. En kram, ett vänligt ord, en kärlek, ligga sked och få höra att allt kommer att bli bra, irritera sig på olater, gräla, bli sams, skratta så jag kiknar, busa, utflykter eller bara vara i soffan framför en halvdålig film, ja, osv... Men jag får finna mig i det, jag kan inte styra den biten hur gärna jag än vill.
Kärleken är beständig, det är bara föremålen som skiftar...
Med dessa ord avslutar jag 2017 och önskar både er och mig själv ett fantastiskt 2018!
Tack alla ni som stått/ står vid min sida, på olika vis, ni har vars ett utrymme i mitt hjärta!
Gott slut och Gott Nytt År, kära familj, vänner och ovänner och annat löst folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar