2012 förlorade jag en livsdröm och det var en stor sorg i mitt liv.
Livet går alltid vidare, du får uppleva mycket. Mitt liv gick också vidare. Jag flyttade till helt ny ort. fick nytt arbete, hade en man vid min sida som betydde oerhört mycket.
Fem år har förflutit sedan dess, jag har haft mycket roligt och stundtals varit lite smålycklig, där jag levt i mitt lilla hus med hund och katt. Det har givetvis funnits smolk i den bägaren också, det finns inga hellyckliga liv.
Sedan kom 2017, detta år har fått mig att fundera på hur snabbt allt kan förändras, där faktiskt hela livet rasar ihop på en gång.
Hur jag gång på gång försöker resa mig, för att sedan slås ner igen, igen och igen....
30 januari 2017 kom att förändra mitt liv oerhört drastiskt, på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om.
Rutinoperation, min sköldkörtel skulle bort, där var små invånare på den, inget bra ställe att ha hyresgäster på, de höll på att kväva mig. Operationen gick bra, men en stund efter att jag vaknade så fick jag inte luft. Nu blev det bråttom.
Aldrig någonsin har jag sett sådan effektivitet, det kom folk från alla håll. Tillståndet var livshotande, inre blödningar. Det fanns inte tid för bedövning för att stoppa blödningarna och att söva mig under rådande omständigheter hade slutat illa. Luftvägarna var stängda av blod.
Fanns bara en utväg.... Skära upp min hals, utan bedövning. Jag rörde mig inte, men jag grät, tänkte på min familj och att kanske får jag aldrig se dem mer. Blodtrasor for åt alla håll, läkare, sköterskor jobbade febrilt för att rädda livet på mig.
Till slut hade de kommit så långt att de skulle söva mig och gå in igen för att fixa så det inte blev fler blödningar. Jag kommer alltid att minnas den fasansfulla tystnaden i detta ögonblick, faran var långt ifrån över. Så tyst, du hörde inte ens ett andetag.
Jag minns att jag tänkte att detta är kanske det sista jag upplever. Jag gråter, känner en hand på min axel, opererande läkare tar min hand. Jag somnar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar