Memorylane

Det var som om hon visste vart jag skulle. Hela min sinnesstämning måste hon känt av, lilla katt. Jag åkte för att hämta askan av Stella, oerhört smärtsamt uppdrag...

Nu är hon placerad tillsammans med sin gris, i väntan på helgen, då ska jag låta henne få vila med mina andra hundar.

Ja, mina andra hundar.....
Min första hund i vuxen ålder, en helt äkta blandras av schäfer, rottweiler och flatcoatedretriever, en fröken med stark personlighet och egenskaper jag aldrig stött på tidigare. 

Jacki, med en svans som en rottweiler, fast med fantastiskt mycket hår, en plym, som vispade ner det mesta genom åren. Hängande öron, smala ben, lockig, med pälsen på helt fel håll, svart och stor.

Hon älskade att bada, få upp den hunden ur vattnet var ett projekt. Hon simmade iväg eller gömde sig bakom stenar, gick längre ut, men upp skulle hon inte!

Jacki hatade brevbäraren och det den medförde i form av post. Posten skulle döden dö och varje dag i 12 år, så dog posten. Jag hittade oftast den i småbitar i hela lägenheten, sen började pusslet och telefonsamtalen, till slut behövde jag inte längre presentera mig. "Hej, det är jag med hunden!"

Jacki var en glad hund, med hela kroppen, som en retriever och sen skrattade hon, alla tänderna visades. Mycket praktiskt vid olika dörrsäljare och annat löst folk, de kom aldrig tillbaka.
Hon älskade att jaga fasaner och kaniner, fasanerna kostade mig ansenliga summor i böter för hon tog dem, skakade livet ur dem och sen fick jag en fasan. Blev anmäld några gånger och lyckades aldrig plocka av henne att fasaner är inget man får jaga.

Bilåkning var också något hon älskade. Problemet här var att det spelade ingen roll vilken bil det var, bara den var öppen så, hopp in.

Porscheägaren, en cab, blev inte lycklig när han fick se en stor lurvig svart hund i bilen. Polisen sa inte så mycket mer än skrattade när hon tog ett skutt in i deras bil. 

Hon gick aldrig i koppel, det var inte hennes grej, en fantastiskt lydig hund i övrigt. Alltid vid min sida, annars sa man bara "Svansen!",  hon backade så höll man löst i hennes kringla med plym, sen gick hon fint igen.

Hennes stil när hon låg utmed väggarna, tråcklade in magen under element, älskade värme, i soffan, ja, det såg ut som om hon fallit åtta våningar. Ingen kunde någonsin begripa hur hon kunde vrida sin kropp på detta vis.

Jacki blev 12 år och jag sörjde min svarta, skrattande gatukorsning länge. Det är nog den roligaste hund jag har haft.

Jacki, ingen bra bild, men kommer inte åt bilderna just nu, byter senare

Det blev tomt efter henne och en dag bad jag pappa följa med för att titta på en omplacering, en 6 månaders schäfer. Jizzez, vilket yrväder. Jag skulle bara titta. Det gick sådär, pappa och jag köpte henne ihop.

Tess, min rädda Tess. Hon var rädd för allt, trädgårdsredskap, vattenslangar, soptunnor, ryggsäckar och sopbilen. Värst var det med män i arbetskläder. Troligen hade hon blivit väldig illa behandlad av en man i arbetskläder och med redskap. Jag jobbade med henne hårt för att hon skulle bli mindre rädd och en del lyckades jag med, men långt ifrån allt. Det var jag som var hennes trygghet, nästan aldrig tvärtom.

När hon var ett år gammal började en allergi utan dess like. Nosen sprack på henne, öronen fick hemska eksem. Jag gick till Djursjukhuset. De dömde ut henne helt. Jag vägrade! Det måste finnas något.

Jag tog kontakt med veterinären jag haft till Jacki och sen började ett projekt utan dess like. En professor i Uppsala tog sig an detta och tog fram medicin till henne. Tack vare detta fick hon 11 år och ett bra liv. Hon var allergisk mot människor.... Jag smorde hennes öron och nos med bisalva i alla år, hon kom själv och berättade att hon ville ha hjälp med detta.

Tess älskade snö. Följa med alla barnen och åka pulka var en upplevelse för alla. Hon vallade, upp och ner, i timmar. Hon hade enorm vallinstinkt. Det gick inte att ha med henne på badplatser, för så fort någon hoppade i så skulle det vallas även där. Detta var ett bekymmer, hon lärde sig aldrig simma och ha en schäfer som ska valla alla badgäster innebär att schäfern hoppar i iallafall och man får idka livräddning av schäfer.

När hon var 11 år så var hon trött, jag fick hjälpa henne in i bilen och promenaderna blev allt kortare. Det var dags....
Veterinärkliniken stängde och alla som följt henne sa hej då. De hade ju haft ett enormt engagemang för hennes liv. Vi sörjde alla djupt min vackra Tess.

Tess, med sina blomkålsöron, åsamkade av föräldrarnas cockerspanielvalp.
En gång var det paraboler....

Hemma väntade en annan turbo. Jag hade några månader tidigare köpt en schäfer till, Vissla, min gråa tokiga busVissla!

Vissla var nog den hund jag haft med mest energi och driv. Fick inte hjärnan arbeta så ställde hon till oreda och då menar jag oreda. Tex den gången hon hade tråkigt och monterade ner en gipsvägg i hallen. Jättekul om man är hund, men inte lika kul för oss andra.

Den här fröken kunde simma. Första testet blev på Österlen. Fullständigt orädd liten valp, plums, sen bar det av i riktning mot Bornholm. Få stopp på henne var inte enkelt. Sen badades det jämt under hennes korta liv. 

Hon vallade kaniner, oj,vad hon hade att göra och vilka roliga läten hon hade för sig. De lydde henne dåligt, men hon gav sig aldrig. Vissla kunde springa i timmar....

Glassbilen var hennes stora hatobjekt. Hon blev riktigt skogstokig och jag hade ett långt hus, med låga fönster. Hon följde den, hela husets längd och var ilsken som en hel getingsvärm, men vem gillar glassbilens signal?

Vaktinstinkt hade hon, som jag sällan skådat. Inte lönt någon försökte något. En schäfer som vaktar och står i försvarsställning ser riktigt otäck ut. Mycket praktiskt när det behövs, vilket det gjorde vid några tillfällen.

Sakta märkte jag att hon blev mer och mer aggressiv. Föräldrarnas cockerspaniel var ett offer, två somalier flög hon på. Något var fel. 

En dag såg jag att det rann lite blod ur ena ögat. Djursjukhuset nästa och bråttom. 

Min Vissla hade hjärntumör, min lilla gråa turbo. De kunde inte lämna garanti att hon skulle bli frisk och ingreppet var oerhört riskfyllt. Min busVissla blev tre år....
Jag har aldrig sörjt en hund som henne, jag gick fullständigt in i djup sorg och sa aldrig mer. Denna smärta.....

Typiskt Vissla...
"Nej, du får inte!"
"Jag är inte här!"
"Vissla!"
"Jag tittar på TV och låtsas att du inte finns!"
"Vissla!"
"Vad vill du? Ja, jag vet att jag inte får vara men ,so what?"

Det gick ett tag, jag sörjde, djupt. En dag var jag hos en bekant och fikade, där satt en kvinna med en schäfer. Hon skulle börja plugga och behövde veckovakt till sin schäfer... Ja, jo, givetvis erbjöd jag ju mig. Stella kom in i mitt liv.

Efter många turer tog jag över henne helt och fick en skugga i ordets rätta bemärkelse. Hon var 4,5 år när hon kom till mig. Vi jobbade tillsammans med hennes vikt och att träna henne vidare. Stella var en lydig schäfer, men gillade dåligt andra hundar.

Hon blev den som hjälpte mig ur sorgen från Vissla. Stella var mig så nära som en hund kan bli, hon stod troget vid min sida i allt.
Vi gick långa promenader, hon älskade också att bada med sina träd, hon sov hos mig på nätterna, var med mig där det gick att ha med henne.
Jag behövde aldrig tvivla på hennes tillgivenhet gentemot mig, där jag var, där var Stella.
Hon älskade att dansa, har ingen aning om vad hon varit med om, men med öronen i nacken, grisen i munnen och en svans som gick som en pendel, så dansade vi.

När jag sen själv blev sjuk i år, så fanns hon där. Hon förstod aldrig riktigt hur dålig jag var utan travade på som den betongschäfer hon nu var. Min klumpiga Stella stolla. Troligen hade det med hennes höfter att göra, höftledsfel sen födseln, men det kunde vara smärtsamt med 40 kg schäfer, som kom som en betongklump upp i famnen.

Jag visste att höfterna så småningom skulle bli orsaken till att jag var tvungen att låta henne få vila för gott. I två år kämpade vi tillsammans med veterinär för att hon skulle få leva och vara smärtfri.
Till slut fick jag ge upp, det var inte längre rättvist.

Min ständiga skugga Stella.

Till helgen ska Stella och hennes älskade gris få gå till sista vilan och säga hej till Jacki, Tess och Vissla. mina älskade hundar. Hoppas de får roligt tillsammans.

Sov gott!