2018...

Julen är strax slut, nyår på väg, jag summerar året nu, jag vet hur resten kommer att se ut...

Året har bjudit på så oerhört mycket, ups and downs.

Jag har blivit förvånad över så mycket, jag har fortsatt min kamp mot idag både min RA och ekonomin.

I januari kom mitt livselixir till mig, en liten schäfer med hängande öron och sin milda blick, ett litet frö som gjorde underverk med mitt mentala tillstånd. Denna hund ger mig livskvalité, får mig att fungera på så många vis. Han var bara till låns... Jag skulle hjälpa kenneln med miljöträning, men blev störtförälskad. Han visste vad han gjorde, kennelägaren. Jag fick köpa honom och han är min tills döden skiljer oss åt och jag kan inte önska mig en bättre hund. Han ger mig liv.

Med bästisen Assra

Februari kom och jag blev uppsagd från jobbet. Jag älskade mitt jobb, kunder, att få vara ute och att få fixa och trixa fint till människor, allt bus och så mycket skratt i allvaret. Jag sörjde enormt och kan fortfarande göra det stundtals, mycket jag saknar.

Mars! Jag bestämde mig, med tungt hjärta, att lämna Södra Sandby och flytta tillbaka till Helsingborg alternativt Höganäs. Hur mycket jag än trivdes i huset, med mina fantastiska hyresvärdar, som ställt upp till 100%, med de få vänner jag hade där, mitt för evigt älskade Revingehed, som jag saknar något enormt, måste åka dit snart.... Det fanns inget kvar.... Ibland måste man lämna och gå vidare.

April så började jag packa... Jag hade ingenstans att ta vägen, men hade ändå bestämt mig för att det ordnar sig. Sommarhus finns och magasinering finns... I nödfall så fick jag bli Ystadbo ett tag tills det skulle fixa sig.

I maj hade jag fortfarande inte hittat bostad... Den 25 maj skulle jag flytta. Nu börjar det bli jobbigt samtidigt såg jag fram emot att "komma hem" på ett vis. Välbekant miljö, nära min familj, mitt sociala nätverk...

Jag är nu sjukskriven 100% för att jag hamnat i ett skov och att jag har tagit ett enormt jättehopp rätt in i kaklet, jag är utbränd, läkarna hissar röda varningsflagg, efter allt som inträffat. Jag är slut som människa på alla plan.

Jag ringde ett antal hyresvärdar, utan resultat, jag ägnade timmar, dagar åt att hitta en bostad i Helsingborg och Höganäs. Höganäs var mitt första val, men det var inte enkelt. I Höganäs har jag bott i 10 år och det har varit de bästa åren i mitt liv vad gäller boende och annat, och det är egentligen det som är idag är hem för mig.

Till slut fick jag napp, för jag hade krav. Jag ville ha en plätt att ha blommor och annat på, jag ville kunna gå ut, allt på markplan för att lättare kunna leva med vardagsbestyr.

Riksbyggen erbjöd mig en lägenhet på markplan, här fick jag allt, då menar jag allt! Nya vitvaror, tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin och ny spis, garage till SAAB:en, ommålat överallt från golv till tak, nya golv, nytt och fräscht. Jag nappade direkt. i ett område som var helt outforskat för mig, och dessutom med enormt dåligt rykte... Kan gå, så jag skrev kontrakt och trivs, men här finns mer att önska. Jag skulle flytta in i mitten på juni... bo i luften ett tag.

Jag flyttade ut och mitt bohag fick magasineras. Det var här jag bestämde mig för att ge mig själv rehabilitering efter allt jag gått igenom under ett och ett halvt år, så många tårar, så mycket smärta på så många plan. Jag ska leva, riktigt leva, göra det jag tyckte var roligt och trevligt, på alla vis. Jag ville må bra igen, riktigt bra, trots den förbaskade reumatismen och allt annat som jag fick gå igenom. Vägen tillbaka till ett liv var så lång....Evigt lång...

Dottern var första adressen. Vi njöt av livet, badade, solade, umgicks, åt gott, drack gott, mina flickor var där dagligen, dottern tog sin akademiska examen, fest... Livet var bra! Det var underbart att leva bara dag för dag med min lilla familj och den glädje de skänker mig. Oerhört bra start på ett nytt liv. Det gav mig så mycket energi och glädje.

Juni kommer. Vi har en sommar som är helt makalös. solen skiner, värme och inget regn i sikte. Jag tar mitt pick och pack, lämnar Helsingborg och min lilla familj för att tillbringa resten av tiden jag har kvar innan jag får min bostad, för ett ljuvligt Österlen, med mina föräldrar.

Här njuter jag av platsen, vi har haft detta i 33 år, vi äter gott, dricker gott, jag vilar, återhämtar mig sakta. Finns dagar då pyjamasen inte tas av förrän vid lunch. Jag gör utflykter till havet och de underbara stränderna, i min ensamhet, fast inte helt, jag har min hund. Vi tillbringar timmar vid havet, vi går, leker, tränar, plaskar... Jag behöver det.

Umgänge med föräldrarna är guld värt, jag kan vara jag. Det är så mycket värt.

Jag idkar lite trädgårdsarbete, hjälper till där jag kan och orkar. Jag är trött, men njuter återigen. Få vara med mina föräldrar, mina promenader, miljön... de får mig att må bra. Jag får paddla, mitt andra livselixir.

Inflyttning! Allt flyttas in i min lilla marklägenhet efter magasinering. Dottern på plats för att hjälpa mig. Min underbara, hjälpsamma, omtänksamma dotter. Hon organiserar, fixar, trixar, packar upp, allt går i 398 km/ h. Sin mors dotter, så som det en gång var... Jag är inte längre densamma och att förlora kontrollen är inte okej. så som jag mådde så... Valet var enkelt, min ögonsten aka kokong, vad skulle jag gjort utan dig?

Jag har inte bott många dagar i min lägenhet... Jag ska ner och träffa en vän i stan för lite fika och samkväm. Vi har en trevlig stund, jag går mot bilen, sätter mig och kör hemåt...

På vägen hem måste jag bromsa för framförvarande, min vana trogen efter alla mil jag dragit både i yrket och privat, så slår jag en glimt i speglarna, inser att nu går det åt helvete. Kollisionen är ett faktum. Jag ser det innan det händer och har ingenstans att ta vägen... försöker styra så jag kan  komma upp på trottoaren, det finns inga fotgängare, men kanten är för hög, det tar tvärstopp.

Seriekrock, jag främst, en liten bil bakom mig, sen en lastbil. Det gör ont, riktigt ont. Jag flyger ur bilen och rusar till de som är bakom mig, lever de? Ja, de rör sig, men bilen är totalkvaddad. de får skära ut passageraren..

Ringer dottern, som bor ett par kvarter bort, hon kommer springande. Jag packas in i diverse kostymer och transporteras i ambulans till akuten. Trolig whiplash och blåslagen... Bilen skrot...röntgas och gås igenom. Jag har klarat mig bra och även de bakom mig i sin lilla, lilla bil, de är okej, med tanke på omständigheterna. Tack och lov för det.

Jag är stel och har ont, men jag har ju flyttat in.... Jag gör vad jag kan i lägenheten...

Billös, men jag får hyra bil tills jag vet vad som händer med min SAAB motpartens försäkringsbolag betalar. Den blev skrotad.

Juli och augusti kommer. vi har fortfarande en fantastisk sommar och jag umgås med vänner och familj, fortsätter att njuta av "mitt" Helsingborg. Tillbringar också en hel del tid på Österlen, jag behöver vara på landet, jag saknar landet....

Sakta får jag tillbaka mitt sociala liv. Jag försöker att njuta av mitt liv så mycket jag kan. Jag börjar må bättre, skovet har lagt sig, jag börjar bli lite piggare, även om aldrig tröttheten försvinner helt. Ändå njuter jag. Jag gör utflykter, åker till Österlen, umgås med familj och vänner. Sakta börjar jag få ett hem, som jag kan trivas i. Jag tycker om min lilla lägenhet och gör vad jag kan.

Ändå saknar jag mina vänner i Södra Sandby, mitt Revingehed, mitt jobb. "mitt" lilla hus och den friheten det är att bo på landet. Ibland blir jag så otroligt ledsen över allt detta och går ner i tårar och olycklighet...

September följer i samma spår, men det är nu jag ser att samhället är på väg att sänka mig. De tar bort en del av min ersättning och jag får panik. Hur ska jag klara mig? Jag försöker hushålla så gott det går, men det börjar bli jobbigt. Jag söker arbete på arbete, men får inte ens komma på intervju.

Passerat 50 och med en kronisk sjukdom. Tjohooo, hur lätt är detta då?

Oktober! Jag får gå på anställningsintervju. Jag är jättelycklig. Dessutom handlar det om trädgårdsarbete, jag kanske kan få jobba ute. Intervjun går bra och jag får en möjlighet att prova 14 dagar. Det är nu jag har försökt få Försäkringskassan till att ge mig arbetsprövning. Jag har sökt min handläggare i sex veckor, utan kontakt.

Jag får jobbet. Fortfarande ingen kontakt med FK. Jag bestämmer mig för att ta semester från sjukskrivningen och sen ta kontakt med någon högre upp i hierarkin. Här får jag kontakt, men jag får problem. Allt måste börja om, men chefen lovar bot och bättring. Hon håller vad hon lovar, även om jag förlorar en hel del pengar på detta, de kompenserar mig inte.

Åh, vad jag tyckte det var roligt att jobba. Tufft, för jag gick ut på heltid, men jag har kollegor, får vara ute, idka lite fysisk aktivitet. Det kändes så bra.

14 dagar går fort.... Sen fick jag gå hem igen. Säsongen lider mot sitt slut, men jag njöt de dagarna.

November kommer och jag har nu bestämt mig för att inte längre söka jobb. Jag behöver hjälp. Min ekonomi rasar sakta pga sänkt ersättning. Jag säljer den bil jag köpte för att tillfälligt hålla näsan över vattenytan, jag säger upp garaget.

Billös! Hjälp! Jag har varit utan bil sammantaget i 35 år ca 6 månader och då var jag frisk. Det blir problem, men jag försöker lösa det. Föräldrarnas bil får bo mycket hos mig, men den är inte ultimat för mig och Vin, en sedan, men jag är tacksam att jag kan få ha den, det hjälper mig mycket.

Sen ska jag på hundutställning med Vin och jag behöver en kombi, det går inte med föräldrarnas flaggskepp.

Jag hojtar i sociala medier om det finns någon vänlig själ som är villig att låna ut sin bil...

Jag får napp av en kär väninna, hon har en SAAB-kombi. Jag blir så glad att det finns människor som vill ställa upp.

Det roliga här är att jag fortfarande kör runt med SAAB:en och är så evigt tacksam att jag inte vet hur jag någonsin kan återgälda detta.

December och sista månaden för i år...

Jag är fortfarande med SAAB, jag pysslar lite med den, byter lite packningar, hämtar roliga grejer på skroten, ger den vinterskor och åker på utflykter. SAAB:en får omvårdnad efter konstens alla regler, för jag vill att den ska må bra när ägarinnan vill ha den igen. Dessutom tycker jag fortfarande det är kul att fixa bilar, möbler, hus och annat som är i behov av hjälp. Det gör mig så lycklig att kunna ta mig utanför området där jag bor utan att det är jobbigt.

Det är många i familjen som fyller år vid denna tid, bla jag. Jag får för mig att ha en liten lunch för de närmaste och mitt äldsta barnbarn fyller trots allt 10.

Vi samlas alla nära, fyra barn, åtta vuxna och min tonåring till schäfer, i min lilla tvåa. En del snörvlar och det är high life, men jag har dem hos mig. En trevlig lunch och jag känner mig hel.

Ekonomin är ansträngd till max nu. Jag går i skor min kropp inte gillar, jag ser inte ordentligt, behöver nya glasögon mm...

Det är nu jag kommer på den briljanta idén att göra en insamling till mig istället för en organisation. Why not? Jag gör mig inga som helst förväntningar av detta, men så fel jag hade.

Människor swishar pengar till mig och jag är djupt tacksam. Jag får nya vinterskor, Vin får en dyna, jag har kvar så det räcker till synundersökning, jag måste för det går inte längre. Hela jag uppfylls av tacksamhet och rörs till tårar. Det trodde jag inte, så än finns det hopp för mänskligheten.

Jag har nu också blivit rejält förkyld. Detta ställer till det ordentligt. Min biologiska medicin får jag inte ta. Följderna av att ta den är risker för liv och lem, så det är bara att bita i det sura äpplet.

Förhoppningen att förkylningen ska ge med sig snabbt grusas av att jag blir sämre och sämre. Jag är riktigt sjuk. Bristen på medicin gör också att min RA sakta börjar flamma upp rejält. Värken är outhärdlig stundtals. Ändå försöker jag vara med familj, vänner och rasta samt träna min lilla Vin.

Straffet kommer under nätterna. Jag vill skrika rakt ut, dö, vad som bara jag slipper denna fruktansvärda smärta. När jag stiger upp på morgonen är jag helt slut....

Julafton tillbringade jag hos mina föräldrar. En stillsam tillställning. Jag satt i deras Chesterfieldmöbler, ni vet såna där engelska bulliga saker. Jag sitter alltid med benen över armstöden och lutar mig mot andra sidan. Dagen efter såg mina ben ut som Chesterfieldmöbler, så känslig är jag just nu. Olika färger på mönstret, på mina ben. Intressant...

Annandagen, idag, hade jag bestämt mig för att bjuda föräldrarna på middag.... Jag kan inte. Jag är slut och har så ont i min kropp.

Idag har jag bestämt mig för att ställa in resten av året. Nyårsfesten jag skulle ha är avbokad. Istället kommer en väninna och hjälper till att laga lite mat till mig och har full förståelse för att hon kan bli utkastad när som helst pga att jag inte orkar mer eller att jag akut måste lägga ner kroppen och vila ett par timmar.

Samma väninna hjälper mig ofta med Vin, bla idag. Tar ut honom på promenad och tränar lite med honom. Hon har en bra hundvana och har själv tävlat, så jag är trygg där både för mig och Vin. Framförallt är jag djupt tacksam att hon vill ställa upp. Det finns stunder då jag funderar på att lämna min älskade schäfer till någon annan, men så blir jag räddad och jag får ha min lilla skatt kvar och han mår bra.

Oftast klarar jag det själv, men ibland så. Tanken på att vara utan Vin är fruktansvärd, han ger mig så mycket glädje, även om jag skulle kunna strypa honom emellanåt. Han är min skugga, knähund och mitt största livselixir.

Imorgon tänker jag utmana ödet och ta en spruta iallafall. Jag orkar inte ha det så här längre. oavsett blir adressen ett sjukhus nära dig, om det inte fungerar så same, same...

Resten av året är inställt pga dysfunktonell kropp och det tar på humöret.

Hur svårt kan det bli att få må bra?

Ändå summerar jag 2018 som i det stora hela som ett positivt år. Ja, där har funnits smolk i bägaren, men det gör det alltid.

Jag har blivit förvånad, återigen, av människors generositet, hjälpsamhet och det har kommit från så oväntade håll. De jag trodde fanns där, finns inte längre, nya fina människor har dykt upp och jag är så oerhört tacksam för allt. De jag trodde försvunnit ur mitt liv har dykt upp och visat mig hur äkta vänskap ser ut.

Min tacksamhet gentemot människor vet idag inga gränser. Det jag en gång tog för givet har ändrat sig radikalt. Jag HAR förändrats radikalt, även om jag är jag i min grundpersonlighet.

Så, mina fina, ljuvliga, underbara familj och vänner. Ett enormt stort tack för i år!!

UTAN er hade jag inte suttit här idag.

Jag önskar er ett riktigt bra 2019 med lycka och kärlek från familj, vänner och vad det nu månde vara.

Ni räddade mig i år med er vänskap, empati, sympati och generositet!!!

Tack <3!

Anledningar så goda som några...

Imorgon fyller jag 53....
53.... Ingen siffra egentligen, ingen ålder egentligen...

Känner mig gammal och trött.

I veckan har jag fajtats med en förkylning från helvetet, riktigt helvetet. Inte en gång sen jag fick min reumatism har jag varit förkyld, så jag hade inte en aning om hur kroppen skulle bete sig.
Jag ville helst dö, tro mig, helst dö!

Det finns olika sorters reumatism, det har plus, minus bokstäver, siffror och fan och hans mormor... Jag har den värsta kombinationen du kan ha. SURPRISE! Varför inte, när vi ändå är igång!

Allt var jobbigt, riktigt jobbigt.
En förkylning innan skräpsjukdomen var a piece of cake. Nu? Jomen, hallå! Handikappad, riktigt handikappad.

Nej, jag har inte upplyst världen och de som visste har inte heller frågat, utan jag har lidit i det tysta. En vän har hjälpt mig med lite mat och en tur med min schäfer, för att hon frågade, den dagen var som sämst, så jag är evigt tacksam. I övrigt är det ingen som har vetat hur jag egentligen mått. Håller fortfarande garden uppe!
Till vilken nytta egentligen?  Kan själv? Bit ihop och kom igen? Arv och miljö?

Jag startade en insamling för eget bruk.
Många trodde det var ett skämt, men, nej.

Vet ni hur det är att bli sjuk, bli av med jobbet, få sänkt ersättning, få nej på ett flertal instanser?
Trodde inte det.

Jag skojar inte. Verkligen inte! Det är tufft så in i... Jag är glad så länge jag har tak över huvudet och lite mat att äta, ge min hund mat, osv.

Nu i höst har jag sökt fonder, många fonder. Jag har fått avslag på på de flesta, finns andra behövande.
Jag har ägnat veckor, månader åt att söka för att få ett hyfsat liv, men, nej.

Sen ser jag att det finns miljontals kronor att söka. För forskning. Det är bra. Konstaterade att det finns närmare 300 miljoner att söka för cancerforskningen.... Jättebra, verkligen. Men varför söker inte de inte och kan forska vidare?
Allt jag vill ha är en slant till ett liv.

Aldrig jag önskar ens min värsta ovän det jag har fått/ får gå igenom. Pengar, slåss mot väderkvarnar (myndigheter), mina försvarstal gentemot arbetsgivare, min strid mot sjukvården, mitt ständiga medicinerade, där det alltid är något jag inte tål... Börja om, bli sjuk, börja om, bli sjuk...

En gång var jag högpresterande, bra jobb, karriär, bra inkomst, ett bra liv... Högre upp i jobbhierarkin...
Det var då... Detta är nu... Många med mig...

Det kan förändras snabbt, snabbare än du tror...

Det är lätt att bli bitter, sa en väninna till mig. Ja, det är sant, men jag vill inte vara bitter.

Jag har upplevt mycket bra genom åren, så mycket. Kanske får jag vara nöjd?
Nej, så fan heller. Det måste finnas mer...

Mitt liv måste vara mer värt än så...

Kanske förstår ni min situation nu?

Jag önskar mig en husvagn på min födelsedag... Ingen hyra... Inga andra konstiga utgifter och dessutom kan jag byta adress och miljö efter humör.
Fast jag måste dra den för hand...
Har ju ingen bil längre...

Tack ni som gett mig en slant inför imorgon. Det räcker faktiskt till att köpa ordentliga vinterskor och en synundersökning ( ser förbannat illa, både med och utan goggles).
Nej, jag har slutat skämmas för att jag är sjuk, fattig, arbetslös och jefligt trött. Det är faktiskt inte mitt fel, men jag straffas.... Så tack, vårt fantastiska samhälle för det!

Gnällspik? Nej, realist!
Sov gott!
Vi får se hur länge det funkar...

Tenggren rehab del 2 Skörda frukter, om än lite taggigt!!!

Ser tillbaka på min resa sedan snart två år...  Idag fick jag min medalj!!!

Januari 2017, opereras, nära att lämna planeten för gott
Februari 2017, börjar bli sjuk och blir successivt sämre och sämre
Mars 2017, är så fruktansvärt sjuk att jag knappt överlever, hamnar på sjukhus
Mars 2017, kommer hem får diagnos RA, reumatoid artrit plus reumatisk feber
April 2017, jävlaranamma jag kommer delvis fram, jag ska tillbaka, klarar mig inte utan hjälp
April 2017, långpromenad 368 meter, med kryckor
Maj 2017, sätter målet att gå tillbaka till jobbet i juni, högsäsong
Maj 2017, sätter mig i en kajak igen, klarar 200 meter, alltid något
Juni 2017, börjar jobba, är svag, men kämpar som ett skadeskjutet djur
Juli 2017, konstaterar medicinsk allergi mot cellgifter och biologisk medicin
September 2017, inlagd igen i brist på mediciner
Oktober 2017, ny medicin, biologisk, inga cellgifter
November 2017, min älskade schäfer Stella måste lämna mig, sorgen är fruktansvärd
December 2017, utmanar ödet och åker till London med dottern

Januari 2018, semester
Februari 2018, blir uppsagd från jobbet
Februari 2018, min nya livskamrat, Vin, liten schäfervalp flyttar in
Mars 2018, bestämmer mig flytta hem till Helsingborg igen
April 2018, var ska jag bo? Har sagt upp nuvarande bostad
Maj 2018, jag flyttar ut, har fått marklägenhet i Helsingborg i juni
Juni 2018, flyttar runt till dotter och sommarhus i några veckor, bor i kappsäck
Juni 2018, flyttar in och har bestämt mig för att återhämta mig ordentligt, Försäkringskassan har jag stöd av plus läkare, jag har nu utmattningsdepression
Juni 2018, bestämmer mig för att bara leva och njuta, återhämta mig och ha kul hela sommaren, och det gör jag, med råge
Juni-September 2018 återhämtar mig genom familj, vänner och att landa i Helsingborg igen
Oktober 2018, provjobbar, jättekul, men klarar det inte fullt ut, halvtid?
November 2018, börjar på rehab i Lund, jag har verkligen tiggt mig till detta, jag vill vidare i texten...

Under alla dessa månader har jag kämpat för att komma tillbaka, jag kommer aldrig tillbaka till 100%, men jag lever och jag kan fixa så mycket idag.

Läkarna har jämfört det jag gått igenom med en enormt kraftig stroke, för att jag ska förstå hur lång vägen är till ett hyfsat liv.

Ja, jag har kämpat, på alla plan, verkligen kämpat, med näbbar, klor, tårar, uppgivenhet, skratt, humor, vilja lämna jordelivet, vilja leva, livsglädje, energibrist, fatique, förvirring, ja, listan är en kilometer lång.

IDAG!!! Just idag fick jag äntligen en bekräftelse på att jag har tagit mig tillbaka till en enormt stor del. Jag fick min medalj att allting faktiskt går, kanske inte till 100%, men, ursäkta, jag hade i princip 2% när jag kom hem ifjol efter att varit så fruktansvärt sjuk så jag är så nöjd.

Konditionstest och styrka är mätt på rehab och idag kom resultatet!!!

Svimma inte nu!

Jag, just jag, idag, ligger LÅNGT ÖVER riksgenomsnittet för min ålder, LÅNGT ÖVER, hör ni det! Då snackar vi riksgenomsnittet för MIN ålder, frisk som sjuk.

"Fy fan, vad jag är bra, fy fan vad jag är bra!" Trallala, ja, jag klarar det. Reumatiker, utmattningsdepression, avsaknad av sköldkörtel, olika skador i rygg, nacke, knä. Jo, tjena, gör om den om ni kan!

Ursäkta, men jag är just nu så stolt över mig själv, jag kan fortfarande, jag är fortfarande jag, tjolahopp.

Smolket i bägaren är att jag troligen är på väg in i ett skov, den känns, tro mig. Det kan däremot inte ta ifrån mig glädjen att lite jävlar anamma kan fixa så mycket!

Ändå tar jag de där sista 10%, som jag egentligen inte har idag och får för mig att jag ska med tåget som går ganska snart och det ska gå, för jag är glad. Benen bär mig knappt, för de och fötterna vill inte riktigt som jag och smärtan är fruktansvärd.

Detta hindrar mig inte i min glädje utan jag knatar på i 280 från sjukhuset till stationen, sista biten måste jag springa, har en hel minut till godo när jag kastar mig in på Öresundståget mot Helsingborg.

I did it again!

Bra eller dåligt? Ja, jag skakade som ett asplöv, benen ville verkligen inte bära mig. Alla sittplatser upptagna, jag är på väg att falla ihop. Jag kan inte stå till Helsingborg, det kommer inte gå! En man i min ålder uppmärksammar mig och reser sig, tar mig armen och frågar hur jag mår. Ger en kort förklaring, jag får hans sittplats, tack.

På bussen hem har jag fortfarande inte återhämtat mig efter mitt idiotiska ryck. Finns en sittplats kvar, jag lyckas norpa den, jämte en kille som är enormt stor, så egentligen får jag inte plats men envisas. Han ber om ursäkt för att jag inte får plats, han är handikappad konstaterar jag, men vi trycker ihop oss och det går. Vi kliver av på samma hållplats och han tar mig i armen och säger tack. För vad? För att jag var vänlig och inte tittade undervärderade på honom. Vilken värld vi lever i!

Jag har firat ikväll med spagetti och köttfärssås och klöverlikör.

Trött som åtta ålderdomshem, men nöjd!

Passar på att återigen rikta ett enormt tack till alla som har hjälpt mig och ni som hjälper mig, utan er? Det hade inte gått. Socialt, psykiskt, fysiskt, ja, allt ni gjort/ gör för mig. Ni ligger mig varmt om hjärtat, riktigt varmt.
Så... Tack familj, vänner, bekanta, ni som fanns när jag mest behövde, ni som försvann, men gjorde en fin insats, ni som är kvar...
Ni på sociala medier som stöttat, också, guld värt!

Jag fortsätter min kamp!

Trivselfaktor med sig själv

Detta är inget inlägg för er som försöker vara kalorisnåla och/eller anser att mat är bara något man ska ha, inte heller om du inte kan njuta i ditt eget sällskap och faktiskt göra något för dig själv.

Lördag kväll, det har varit en bra dag, hundutställning, vänner, miljöombyte, men äta ska vi alla. Här gör vi alltid ett val hur det ska se ut.

En del rusar på i köket, snabbt ska det gå, mycket halv- och helfabrikat. Jag gillar det inte alls. Min matlagning ska vara på rena råvaror, i den utsträckning det nu går.

Ikväll var det kyckling på menyn. När jag börjar har jag sällan en aning om vad slutresultatet blir, kylskåpet får avgöra. Nedan är ett ihopplock, inget färdigt recept, sällan jag kör på recept.

Hursomhelst, nu följer ett litet recept, nej, det går inte på en kvart, men det är värt det, åtminstone för mig, inte bara för att det blir godare, utan även för att min kropp behöver "äkta" mat. Jag är född och uppvuxen på "riktig" mat och har fortsatt hela mitt vuxna liv med detsamma, idag är det viktigare än någonsin pga av min reumatiska värk. Jag har testat "slarvmetoden", det gjorde skillnad, negativt.

Så, här får ni lite, hur mitt liv ser ut i köket. Viktig faktor, både fysiskt och psykiskt.

Jag har privilegiet att få grönsaker från vårt trädgårdsland på Österlen, en del finns att tillgå hela vintern, jag har själv kryddor på min lilla plätt, en del ligger nu i frysen för att försörja mig under vintern, jag mår utmärkt av detta.

Nu så kommer resten;

- Ta fram en frusen kycklingfilé och koka den till nästan färdig, de blir väldigt mycket saftigare än att tina den under dagen

- Skölj potatis och dela dem i klyftor, ner i ugnsfast form tillsammans med minilökar (gula), ös på lite olivolja och klicka ner lite riktigt smör (fastnar inte i botten med den kombinationen), hämta kvistar av salvia, timjan och oregano från trädgården, alternativt köp färdiga kryddor i kruka. Var inte snål!
In i ugnen, rör runt lite då och då. Potatis och lök från Österlen, kryddor från min lilla plätt.

- Fram med gjutjärnsgrytan och ner med champinjoner, dessa dränker du i smör, vitlök och svartpeppar. Stek dem så de är nästan knapriga, det blir så gott.

- Fram med gjutjärnsstekpannan och ös ner kryddor från trädgården, basilika, oregano, rosmarin, salvia och timjan. Hjälp till med cayennepeppar och vad du nu har i kryddskåpet. Ös ner kryddorna tillsammans med smöret, låt kycklingen vänta. Detta ska steka ihop på låg värme ordentligt, sen får kycklingen hoppa ner i det smörgosiga krydderiet och stekas till. Låt inte kycklingen bli genomstekt.

- Ta allt i kycklingen, kryddor, stekspat och ös ner till svamparna, på med massor av grädde, låt detta småputtra på låg värme en låång stund. Ta med fördel lite vin i.

- Under tiden gör du en coleslaw på rödkål, äpplen, rödlök, turkisk yoghurt och kryddor efter tycke och smak. Rödkålen och rödlöken gör att den blir lila, lite skoj.
Rödlök och äpplen från Österlen.

- Allt börjar bli klart. Ta fram picklade morötter och rödlök (den var i princip slut).
Givetvis från Österlen och picklandet gör jag själv.

- Tänd lite ljus, duka fint, med ett vackert vinglas, trevlig tallrik och en fin servett. Sätt på någon vacker, lugn musik, som just du gillar. Klassiskt blev det för min del.

- Lägg upp maten så snyggt du kan, servera dig själv en god och vacker måltid, njut av ditt vin och njut av maten, plus den fina dukningen med hög mysfaktor du skapat till dig själv. Njut av ditt eget sällskap. I mitt fall, med en tiggande schefur vid min sida.

- Gå sen till närmsta granne och be grannen komma in och röja köket. Muta med en äppelpaj med vaniljsås, som jag tidigare gjort och har i frysen. Äpplen från Österlen.

Se om du inte kan handla närodlat, det är en enorm skillnad, alla har inte det lika bra som jag, men det finns en hel del i våra trakter, plus att det är miljövänligt.

Det lilla extra för dig, för att du faktiskt kan göra det. Det behöver inte alltid ske när du har gäster, utan när som, för just dig, för dig. Du får en trevlig måltid med dig och det kan göra allt betydligt lättare.

Om grannen röjde? Nope, lutar åt att allt åker ner på golvet, schefur får diska.
...om jag inte slocknar i soffan först!

Personligt, yes it is!

Jag har fått frågan hur jag kan vara så personlig när jag skriver och välja att dela ut det i cyberrymden...

Varför inte?
Varför inte dela erfarenheter, stora, små, glada, sorgliga? En del kan vara ett wake-up-call för en del.

Livet är inte en räkmacka för någon egentligen, ibland får vi gamla mögliga ostmackor och ibland får vi räckmackan.

Ups and downs, gäller alla.

Vi har hemligheter, jag har en del, precis som du.
Det finns inga möjligheter att jag tänker dela hela mitt liv på internet, men en del, ja...

För mig är skrivandet livsnödvändigt, precis som min fotografering, min hund, min paddling... Utan dessa vet jag inte hur livet skulle se ut... Mörker, troligen, riktigt mörker.

Det finns de som kritiserat mig hårt. "Du kanske inte ska dela vissa saker med tanke på din situation!" Jaså, nähä, men varför inte? Om jag pratar med dig och berättar samma sak, så kan det troligtvis spridas lika snabbt. Det blir iallafall min sanning, inte hörsägen. Den kan ingen fabricera, det är bra.

Om det nu råkar vara någon som har problem med vad jag delar och inte så... Låt bli att läsa, scrolla, du vet hur man gör förutsätter jag.

Jag behöver inte kritiken, jag gör som jag vill. Jag är liksom tillräckligt gammal för att göra valen själv... Ingen blir någonsin fullärd och det kanske inte alltid är av godo, men, ledsen att göra er besvikna, jag har slutat bry mig vad andra tycker och tänker på det viset.

Ja, jag tar tacksamt emot både råd och andra infallsvinklar, men, till syvende och sist gör jag precis som jag vill. Gilla läget eller låt bli.

Ändå är det oerhört få som verkligen känner mig. Kan du säga att du känner mig och det sen ger dig rätten att döma och kritisera? Nej, skulle inte tro det!

Jag tycker om människor, de flesta, få människor står mig riktigt nära, då menar jag nära. Min tacksamhet för människor som ställer upp på mig vet inga gränser, men, känner du mig?

Ni får helt enkelt stå ut med att jag delar mina sanningar, jag är en ärlig person, lite för ärlig har jag fått höra, men jag har också enorm sympati och empati för andra.

Däremot är jag totalt i avsaknad av diplomati, lillebror påpekar gärna att jag borde prova någon gång. Hans kommentar är lika rolig varje gång och jag får mig ett gott skratt.

Ödmjukhet är inte heller min starka sida, jag har gått igenom för mycket i livet för att känna mig ödmjuk.

Däremot ställer jag gärna upp på er som behöver, om jag kan fixa det, inga problem. Jag har två öron, de hör fortfarande, jag är händig, idag med viss begränsning osv...

Men kritisera mig inte för att jag delar bla livshistorier, de kan hjälpa någon.

Om inget annat så är jag en känslomänniska, med allt vad det innebär. Lika arg som jag kan bli, lika gråtmild kan jag också bli. Jag är också tuff som en bandyboll och det är sant som de säger... De ser mig hellre som vän än fiende, tänker inte utveckla detta, fritt för lite roliga spekulationer.

Kanske hindrar en del av det jag skriver, mig från vissa saker, få en del jobb, en del av mina sk vänner har skrotat mig, kanske inte bara därför utan också att jag inte längre är pigg och frisk, bye bye.

Det kommer inte hindra mig iallafall..

Så, nu ska jag fortsätta och titta på det jag kallar RegeringsCirkusen, den går till historien!
HEPP!

Livskärlek

Jag sitter på bussen hem från en middag med familjen...

Det går inte att nå mig via telefon denna helg, men det finns sociala medier...

Jag skulle varit på min årliga tur till Köpenhamn för ett par veckor sedan, jag har rest till och från varje höst i 28 år, det var dags igen. En liten hjärtinfarkt satte stopp för detta.

28 år sedan, jag träffade en man i Helsingborg, vi blev så förälskade, vi ville leva tillsammans, oavsett vad. Vi träffades och var som små turturduvor, vi hade inte hunnit "visa" upp oss överallt pga jobb och annat. Mitt hjärta var tre år äldre än mig. Jag hade kunnat gå genom eld och vatten... Där och då...

Mitt hjärtas föräldrar ville inte acceptera mig, ensamstående mamma med flytande jobb, du var färdig advokat, hög status i Köpenhamn, ingen bra kombination, ansåg dina föräldrar...

Jag var inte fin nog...

Jag träffade mina svärföräldrar och det liknade mest ett förhör, jag dolde min bakgrund, för jag ville att de skulle ta mig för vem jag var, där och då. Jag blev inte accepterad...

Jag och mitt hjärta diskuterade fram och tillbaka i veckor, skulle jag och Johanna flytta till Köpenhamn, skulle han flytta hit? Hans föräldrar var ett aber, de påverkade honom stort.

Han kom till mig en kväll i oktober, 9 oktober, för 28 år sedan, vi blev högst osams om vad vi skulle göra. Han lyssnade på sina föräldrar, men han älskade mig, visste inte hur han skulle göra... Jag ville att han skulle gå sin väg, jag upplyste där och då om min egen bakgrund... Elakt, ja, jag vet, men jag stod över dessa uppkomlingar, i hästlängder.

Reaktionen jag fick var annorlunda. Varför jag inte berättat? Nej, varför skulle jag? Jag är inte unik, jag är jag oavsett bakgrund, men deras sk uppkomlingsstatus föll duktigt platt.

Det skulle inte ha någon relevans, men det hade det. Inte för hans del, för jag var hans kärlek, på alla sätt, men föräldrarna accepterade inte, konservativa danskar! Men han var styrd, 28 år gammal.... Färdig advokat i ett konservativt Danmark...

Vi grälade något så kopiöst om allting... Han satte sig i bilen mot Köpenhamn och jag grät, till ingen nytta. Vi var osams, så in i....

Jag fick aldrig träffa honom mer, mitt hjärta brast, det gick i tusen delar....
Såhär i efterhand konstaterar jag att det går att leva vidare, trots allt.

I centrala Köpenhamn skedde en trafikolycka. Min älskade var offret, döden var omedelbar.

Hans föräldrar ringde mig, jag var otröstlig, men visade det aldrig för någon. Mitt hjärta fanns inte mer och så många gånger jag tänkt på att skiljas i affektion, du vet aldrig när det är över... Det kan gå fort. I mitt fall gjorde det absolut det, vi var så unga....

Sen dess har jag åkt till Köpenhamn, lagt blommor på graven, år ut och år in, för min kärlek var stark,  med mina dåvarande svärföräldrar, som alltid velat att jag ska närvara på årsdagen. De har hämtat mig, vi har alltid ätit middag i Köpenhamn efteråt, suttit och haft våra samtal. De har lidit av sitt samvete i alla år. De ringer mig varje år och vill jag ska komma. Det gör jag, nästan varje år... De vet vem jag är idag... och den gjorde enormt ont...

De ändrade inställning, men försent.. Här är tragiken... De hade bara en son, sen blev det bara jag kvar... De hade fått talat om för sig att det var mig han ville leva med och ingen annan...

Klockan närmar sig halv två...

På bussen hem fick jag ett meddelande, tack vare Skånetrafikens surf, kan du komma ikväll? Någon hämtar dig vid sju...

Ja, som alltid, står jag där... År ut och år in... Ber min chaufför stanna så jag kan köpa blommor, köper liljor, mitt hjärta brister för det vi kunde haft. Vi skiljdes i affektion pga bristen på acceptans.
Ja, jag har förlåtit dem, för längesedan.

Jag har fått privilegiet att få känna kärlek efteråt, stor kärlek, från min sida iallafall... Inte alla förunnat.

Ett år när jag skulle åka, ville jag inte, men min kärlek då, sa till mig; Skulle du glömma mig, efter allt?
Jag åkte då, som nu.

Idag lever jag ensam, kanske en mening med det.

Vi går mot kyrkogården, jag har mina dåvarande svärföräldrar på var sida om mig, en har kommit ut från sjukhuset med en sk liten infarkt, den andra är trött efter alla år med sorgen av det som kunde blivit... och jag mittemellan, vi går krokarm...

Jag lägger mina blommor på Knuds grav, 28 år senare, det smärtar mig fortfarande... 

Hemma igen. Jag får privatchaufför i dessa lägen, varje år...

Till nästa år...

Klockan 01.30, sorgen är där, trots en trevlig middag med mina nära och kära tidigare ikväll...
Vi har firat fars dag.... Ödets ironi....

Tenggren på rehab del 1

I ett och ett halvt år har jag väntat på att kroppen ska vara redo att ingå i något annat än bara ett kroniskt sjukdomstillstånd.

Idag var det då dags.

Klockan försökte få liv i en halvdöd tant sisådär 04.45. Det är en fantastiskt bra tid att stiga upp, man är så otroligt rask och pigg.

I mitt förvirrade morgontillstånd så ger jag schäfern O`boy och ger honom ett oskalat kokt ägg. Kommer som tur är på detta, så jag skalar ägget till schäfern, O`boyen har han för längesen slickat i sig.

Gör om gör rätt.

Frukost avklarad, hund fått riktig mat, vi har båda fått mediciner och hund även rastad.

Sen var det just det där med kollektivtrafik och jag.... Jag har siktat in mig på en buss härifrån och tycker att jag går i god tid. Icke sa Nicke, jag ser busseländet mellan träden, så hej då bussen! Jag har marginal, så det blir nästa.

Hittar tåget och väljer att inte somna, jag vet hur det kan sluta, och den marginalen har jag inte!

Morgonen är ruggig, dimma och småregn, inget upplyftande överhuvudtaget. Bestämmer mig för att ta en promenad till sjukhuset i Lund, det är inte lönt att ta bussen. Hela stan är uppgrävd och det tar längre tid plus att det finns bara en hållplats på sjukhusområdet.

Checkar in och får frågan om jag hittar! Om jag hittar? This is my second home! Jag kan bli guide på Lunds Universitetssjukhus vilken dag som helst!

Nu får jag träffa mina medbrottslingar i detta. De kommer från halva Skåne, de har helt klart mystiska diagnoser jag aldrig hört talas om, men det vi har gemensamt är att vi alla har minst en autoimmun sjukdom. Klämmigt gäng....

Meeen, till skillnad från er friskusar, så har vi en självinsikt som är annorlunda, vi lever livet fullt ut när vi kan, vi gnäller inte över triviala ting och humor, absolut humor.

Gänget här var helfestliga, i alla åldrar, som i och för sig är en tragik, men vilken humor. Jag har verkligen skrattat idag så jag har träningsvärk i magen. Den ene efter den andre har berättat historier med stora humorportioner, i sitt sjukdomstillstånd, så jag har kiknat rejält, men vi är i samma situation och förstår varandra.

Tillbaka till rehaben...

Introduktionsdag idag. Är det något ja ogillar så är det dödtid. Jag fick vänta på olika saker idag och det är tålamodskrävande. Det är en maträtt jag aldrig har kunnat laga och vet således inte hur tålamod smakar. För det är väl en maträtt?

Det blev dags för mindfullness. Jag har hört att det är bra för människor som har utmattningssyndrom, såna som jag med andra ord, med både utmattningssyndrom och min kompis reumatismen och hans kusin "Brist-på-sköldkörtel".

 Vi får veta veta vad det går ut på, berätta våra förväntningar, sen är det dags för övning. Nu börjar det roliga.

Jag är djupt engagerad i vad som sägs och vad vi ska göra. Får frågan om jag vill sitta på en kudde på golvet. Javisst, tänker jag, nemas problemas. Det var inga problem heller...

Vi startar övningen, vi ska traska rakt in i oss själva, vara här och nu...

Nemas problemas! Slocknade som ett ljus, med korslagda ben på min kudde, minns inte mer. Jodå, föralldel, jag gick in i mig själv, och ja, jag kan sova var, när, hursomhelst, har alltid kunnat, utan att trilla.

Oj, så seg jag blev, men jag var full of my mind! Nästa gång går det nog.

Lunchtajm, en påse bilar och vatten plus en liten promenix för att vakna till liv.

Träning nästa grej på schemat. Jag har efterlyst balansövningar, för mitt balanssinne har blivit rejält nedsatt av detta. Jag fick en boll att träna på, jag jobbade hårt på denna boll och rullade runt lite varstans, men jag hade roligt. Lite andra övningar också, rent muskulära, men de var ingen utmaning, jag är rätt stark idag.

Dagen böjar lida mot sitt slut och vi ska ha något som kallas handrehab. Detta är jag nyfiken på eftersom jag har väldigt stora problem med mina händer, inget någon märker, för jag gör saker ändå, men den smärtan jag har är emellanåt olidlig, riktigt olidlig.

Paraffinbad!!!???? Eh, va???? Aldrig hört talas om. Paraffinbad? Nä, det kan inte gå!

Jag är först ut i församlingen och får veta att detta är en gammal beprövad metod för att lindra smärtan i händerna. Jaså, du tänker jag och sen då?

Jo, ner med labbarna i varmt paraffin ett x-antal gånger. Händerna liknar något ljus som barn har fått göra på dagis. På med plastpåsar och grytlappar, stäng till allting och sen händer det grejer. Jizzez, så skönt det var.

Där satt jag, med mina lustiga handljusstakar, invirade i 3 liters fryspåsar, hermetiskt tillslutna av grytlappar och var smärtfri!!!! Tjoho! Kan hela jag få bada i paraffin och hoppa i en sopsäck plus sovsäck? Inte det, nej.

Sen skulle vi pilla av detta. Jag hade jättekul, ibland är jag enormt lättroad, men min lilla publik hade lite skoj på min bekostnad. Mjuka händer är en underdrift.

Därefter träning med händer och fingrar. Lära sig att var medveten om just dessa. Jo, tack, det var en upplevelse. De finns, de känns, kan jag säga, så intressant.

Dagen är slut och jag tar mig hem...
Jag är dödstrött och har ont lite varstans, men så nöjd och glad för idag. Långa dagar, men tror på detta! Kan kanske bli en annan tant?

Nu har jag inte tid med er längre. Jag ska gå och strypa en granne som spelar samma låt om och om igen, på för tok hög volym!

HEPP!

Starka kvinnor... YES! We are!!

Starka kvinnor, de är ett skrämselskott för många...

Jag trodde jag skulle få slippa uppleva det igen... ....att vi gått lite framåt men icke... Buh, på dig som inte fixar detta, 2018! Bara någon vecka sen jag skrämdes. Jobbet!

Jag har privilegiet att ha ett flertal i mitt liv, mig själv inräknad. Ibland måste vi få vara svaga...
 Det har alltid sagts att kvinnor är det svaga könet... Vem  uppfann det uttrycket?

Sedan förra lördagen så har jag umgåtts med väninnor, väninnor, som är så starka, de vet vad de vill, de vet var de står, de är självständiga, de har bra jobb, de har hjärnan på skaft, de kan, de vill och de utför. De levererar, både privat och på arbetet. Inte alltid så populära, men de kan och de gör.

Förra lördagen var jag på fest, en duktig kvinna, med skinn på näsan, var en perfekt värdinna, hon lever ensam, hon kan och kan leverera, vet vad hon vill och kan... Huvudet på skaft.

I veckan var en väninna på besök, det är hon som bestämmer i sitt liv, ingen kan ändra det. Hon vet också vad hon vill och  ger inte avkall på sitt eget välmående.

Jag var ute och åt och pimplade vin med en väninna, gift sen många år, det är ingen som sätter sig på henne. Har ett väldigt bra jobb, intelligent kvinna, också så duktig. Hon har fått kämpa, det vet jag.

Sen har vi en väninna som kämpat som få, en livshistoria som ingen av oss önskar. Hon fixar barn, bra arbete, sjukdom, hela livspusslet och hon får mig att skratta som få, har alltid fått under ett par decennier. Stor åldersskillnad mellan oss men, hon ger mig så mycket och har alltid gjort,

Min farmor, finns inte längre i livet, tyvärr. Hon valde sin väg, efter ett äktenskap med min farfar, hon gick och levde sitt liv. En kvinna som har fått så mycket eloger genom åren, genom sitt arbete. En intellektuell människa som gav mig så mycket och lärde mig ännu mer.

Sen kommer vi till min mamma, en enormt stark kvinna. Hon har alltid funnits, haft tid, ägnat sig åt...
Även mamma hade ett bra jobb, hon gillade sitt jobb och var duktig. Aldrig att hon gett avkall på familjen för något annat, hon har alltid funnits vid vår sida, mig, min bror och pappa, det gör hon fortfarande. Beundrar hennes styrka att gå igenom allt som funnits/ finns genom åren.

Så har vi min lilla kokong, min ögonsten, min egen älskade dotter. Trots en mamma som var ung och oförstående när hon kom till världen, så är hon stark. Jag har lärt henne allt jag kan, mina föräldrar har lärt henne allt de kan. Hon är så stark.
Fixar livspussel, ser till att ta akademiskt examen, som ensamstående mamma till två flickor, fixar en resa, pluggar, jobbar och ändå bryr sig om mig och oss andra i familjen. Finns alltid om någon behöver, men vet vad hon vill. Min tuffing.

Jag? Ni ser. Jag omger mig med kvinnor med styrka. Hur skulle jag kunna vara annorlunda? Hade jag inte varit stark, så hade jag varit död idag, trefalt.
Det går inte att hänge sig åt eländet och ta på sig offerkoftan! Ja, livet kommer emellan och det kan rasa, riktigt rasa, men vad gör du åt det? Mitt liv har rasat och jag jobbar som en galärslav för att lösa problemet...

Jag, för egen del, hade varit död nr ett där och då... Minns när de rusade från alla hålla, efter operation, jag var döende, ingen visste utgången, risken att jag skulle överleva var liten, de sa det. De frågade mig om de skulle ringa mina anhöriga, jag sa nej, oroa dem inte i onödan. Mitt liv passerade inte revy, där jag egentligen låg för döden, men jag tänkte på min dotter, mina föräldrar, min bror och min numera x-kärlek. Bättre de får veta att jag är död, än att gå med oron. Jag lever som bekant.

Sen finns det några stycken till från min tid i da byhåla, mina kära väninnor, de är så tuffa och de kan och de vill. De ligger mig väldigt varmt om hjärtat efter allt de gjort för mig och de är fortfarande kvar, vilket jag är så tacksam för.

Jag är stark, jag reste mig igen.

Vi kan alla, jag har behövt/ behöver stödet från familjen, mina starka väninnor och övrigt löst folk.

Oavsett styrka behöver vi alla någon... Vi är trots allt inte starka alltid, hur gärna vi än vill...

Mina fina väninnor och familj, de kan och de gör, men vi behöver alla någon att luta oss emot.

Tacksam för min familj och mina fina vänner, jag kan inte vara annat. De bryr sig, de finns där när jag minst anar det, de ger mig så mycket av känslor och annat.

Fantastiskt vecka!
Tack alla inblandade, ni får mig att överleva 💓!

Jag är en ledsen hund

Matte flyttade för fyra månader sedan från landet, där fick jag springa lös, jag hade kompisar, lilla försynta aussien Spexa, min extra mammaschäfer som såg till att jag inte tog ut svängarna för mycket, Assra, min schäferkompis.

Assra

Jag saknar dem så. 

Matte tog ut mig på stora fält, Revinge, ibland med min kompis Assra och ibland var även Fia med, en gullig sheltie, men hon skällde alltid på mig. Tror hon tyckte jag var lite för busig.

När vi flyttade hit, för fyra månader sedan, så var jag inte så stor som nu. Alla människor med andra hundar sa att jag fick både leka och nosa på dem. Barnen kramade mig, stora människor sa jag var en oerhört vacker schäfer.



Alla fick inte klappa mig, matte sa ofta nej, jag förstod inte varför.

Jag har växt och blivit stor och stark, men jag älskar barn och andra hundkompisar, men något har hänt och jag kan verkligen inte förstå. Jag är ju så snäll, men så här är det.

Matte tar med mig på utflykter, vi går vid havet, jag får springa fritt, jag älskar det, vi tränar hinderbanan, den är så skoj, jag får nästan alltid följa med matte vart hon än ska, men...


Matte går ofta långt med mig, tränar mig, busar med mig, men sen var det där med andra hundar....

Jag blir så exalterad när jag ser dem och matte håller mig hårt, gör massa konstiga saker, oftast lyssnar jag inte, för jag vill leka med dem. Jag har ju hälsat på dem innan, men nu vill de inte.

Det gör mig ledsen, jag vill ju bara busa. De blänger på matte och går omvägar när de ser mig. Jag är ju bara lite större. Varför gör de så? Vi var ju kompisar innan... Jag blir så ledsen och matte får jobba hårt för att hålla mig. Kan vi inte bara leka?

Barnen gillar mig fortfarande, men inte deras föräldrar. De får inte längre krama mig och matte har sagt till dem att inte skrämma barnen, jag förstår inte riktigt, men ibland när det kommer ett barn så måste matte få deras föräldrar att förstå att jag faktiskt inte är farlig, då busar de med mig och leker kurragömma, det är kul.

Här, där vi bor, finns massor av hundar, hur många som helst, men de är jättesmå, matte kallar dem handväskehundar. Det är nog sant, för ibland när vi möter en sån där liten sak, så tar deras matte eller husse upp dem, sen är de bara borta. Vart tog de vägen?

Igår fick jag äntligen en kompis, hon är numer min flickvän, det har jag bestämt. Hon är fem månader yngre än mig, men det gör inget. Hon är en liten kompakt shar pei, men, oj vad hon busar med mig. Hon leker med mig och hennes familj låter henne leka med mig utan konstigheter. Matte blev så glad att hon hade tårar i ögonen. Vi gick tillsammans på promenad, vi sprang lösa, jag lyckades välta henne några gånger, hon blev lite sur och bet mig i mina paraboler, men hon är min kompis.
Imorgon har vi en dejt, jag och min lilla shar peitjej, hennes husse, lillmatte och min matte bestämde att vi ska gå en tur tillsammans imorgon förmiddag. Åh, som jag ser fram mot det.

Min tjej

Någonstans mellan halv sju och halv åtta, varje kväll, får jag energiryck, matte brukar gå ut och träna mig då eller ta en bustur. Ikväll var allt annorlunda...

Leksaken fick inte följa med, jag tittade upp på hatthyllan och på matte...
Varför? Matte var oerhört bestämd, nästan lite arg.

Vi gick ut och strax utanför bor det en hund, den var på uteplatsen och jag kände lukten av den. Åh, en kompis, men matte blev rejält arg på mig och tog tag i mig rejält. Det gör hon aldrig, så jag kom av mig.

Vi gick vidare, sen mötte vi fyra andra hundar, små saker, matte tog ett rejält tag i mig igen. Jag fattade inget så jag satte mig ner och tittade på henne. Jag fick godis då, det var ju intressant. Matte har matat mig med godis, tjoat och tjimmat, tagit fram leksaken och, jag vet inte allt, för att jag inte ska bry mig om de andra hundarna, men jag vill ju leka. Ikväll gjorde hon inte så....

Vi fortsatte och jag fick leka lite med matte och pinnar. Jag är inte bra på pinnar, men jag övar, snart kan jag nog.

Sen gjorde matte något väldigt konstigt, det började bli mörkt, då sätter hon sig på en parkbänk. Jag vill busa vidare. Ibland tar hon mig till affärerna som ligger i närheten och sätter sig också på en bänk, jag tror att det är för att jag ska se en massa människor, men konstig är hon, för hon har min filt med sig som jag ska sitta på. Jag blir väldigt trött då och orkar knappt gå hem, men matte pratar snällt med mig och då orkar jag.

Iallafall, så satte matte sig bara ner. Ingen filt, ingen leksak, inget godis. Vi skulle visst stanna där. Konstigt.

Det är ett hundstråk och där var massor av kompisar, men jag fick inte, jag skulle sitta och lyda matte. Jag blev väldigt förvirrad. Kan jag inte få leka med dem?

Människorna pratade med matte och tänkte gå omvägar, men jag hörde att matte sa till dem att gå förbi utan att stanna. Vet ni hur mycket minihundar det finns egentligen? Varför kan de inte skaffa en sån som jag? En riktig hund.

Här satt vi länge och till slut orkade jag inte mer, säkert 20 hundar och jag fick inte. Bättre att lyda matte och gå hem och ligga i mattes knä...

Jag vill ju ingen illa, bara leka och promenera, rusa runt och ha kul.
....men jag är ju en schäfer...

Imorgon! Imorgon, så får jag leka med min tjej, det ska bli kul, men kvällspromenaden som väntar tror jag blir tuff, för matte har bestämt sig att jag inte får.

Jag blir så ledsen, jag vill ha kompisar....

Nu är jag trött!



P.s från matte, han har faktiskt mjuka bäddar, men detta bäst... Min lilla tröttluva 💕

Hur har ni det med självständigheten?

Häromdagen satt mamma och jag och pratade om detta. Hon och pappa har levt ihop i 60 år i år, de är båda självständiga individer, men har behövt/ behöver varandra ändå. Min hjärna började fundera, givetvis nattetid, och detta är vad jag kom fram till.

Det finns så många osjälvständiga kvinnor och många av just dem är de som skriker högst, att de är självständiga, men oftast tvärtom. Sen ibland så finns det ingen möjlighet att vara självständig, det går bara inte.

Jag ser till mig själv, först och främst, funderar på hur många kvinnor jag känner, på olika vis, som är som jag, i just självständighet. En del vill inte vara självständiga, andra försöker och gör det så gott de kan. Nej, jag är inte ute efter någon klapp på axeln, det är bara ett konstaterande. Jag ser heller inte ner på de som inte är som jag, det är okej att vara olika, vilja olika osv. Även jag har många gånger önskat att jag varit mindre självständig av olika anledningar. Det är bara en del av vad som utgör en person.

Dag 1, jag städar, tvättar, stryker, lagar en riktigt god middag, dessutom har jag alldeles själv gjort samtliga inköp, därefter ställer jag iordning allting. Konstigt? Nej, inte alls! Det är detta vi kvinnor oftast gör.

Dag 2, jag slipar ner en möbel och därefter målar om den så den blir som ny. Under tiden färgen torkar klär jag om ett par stolar. Städar återigen efter mig, rengör alla verktyg. Sen är det återigen middagsdag. Samma procedur som dagen innan.

Dag 3, bilen städas, in och utvändigt, jag byter tändstift, fixar en liten slang som lossnar. Klipper gräsmattan, beskär ett par träd när jag ändå är igång.

Dag 4, målar vindskivor och fortsätter med att bila betong på en vägg, därefter lägger jag lite tak...

Mitt liv har sett ut på detta vis, så är det inte riktigt idag, men jag gör fortfarande det mesta själv, eller snarare allt som behöver göras. Ytterst sällan jag ber om hjälp, jag hittar lösningar, men ber också om hjälp.

Jag är fostrad till att klara det mesta själv och lära mig att utöva det mesta. Det jag inte fixar just då tar jag antingen reda på hur man gör eller får det berättat och sista alternativet är att leja ut det. Idag är jag mer beroende av hjälp än jag någonsin varit och den svider emellanåt. Jag lär mig sakta. Ändå behåller jag min självständighet.

Vi är alla beroende av någon på något vis. Många kvinnor klarar inte livet utan en man/ kvinna vid sin sida. Jag gör det. När jag är tillsammans med, i mitt fall, en man, så är jag det för att jag har känslor, det är nummer ett, sen för att det är trevligt att vara två och göra saker tillsammans, vad det nu månde vara.

Jag är inte beroende av en man vid min sida för att få saker och ting gjorda. Klart kan det underlätta och det går fortare om man är två, men det är absolut inte en nödvändighet.

Genom åren har jag träffat olika män, många av dem har haft otroligt svårt för att jag kan så mycket själv. Hur många gånger har jag fått kommentaren; "Du behöver ingen!". Jo, det gör jag, men inte på det viset. En person utnyttjade mitt kunnande och självständighet till sin egen favör, slog ner rumpan och sen hände inget, men jag gjorde jobbet, middag, målning eller vad det nu kunde vara. Han fick respass! En annan upplyste mig om att jag lika gärna kunde leva ensam för att jag kunde för mycket, jahupp, hur tänkte han där? Han fick respass! En tredje klev helt enkelt in framför mig och lät mig aldrig slutföra, för allt kunde han bättre, tyckte han. Det var inte riktigt så. Han fick respass!

Respektera mig för vad jag är och uppskatta att jag är just självständig, det underlättar.

Jag uppskattar min självständighet, som mina föräldrar i huvudsak lärt mig, och att jag fortsatt tillskansa mig kunskapen om att vara självständig. Jag kan leva med mig själv utan bekymmer, det är ganska skönt.

Det har ändå ställt till problem, privat, i jobbet (kan du mycket får du göra mycket), i vänskap osv. Det skrämmer människor, fortfarande 2018, att det finns så självständiga kvinnor. Bara det är skrämmande.

Jämlikheten existerar inte. Vi kommer aldrig få ett jämlikt samhälle. Mycket har vi från arv och miljö. Än idag fostras både kvinnor och män efter sk gamla principer. Jag har väldigt svårt för det. Alla kan inte göra allt, men man kan lära sig mycket och försöka. Ni ska veta, att iallafall jag, är som ett barn på julafton, när jag lyckats med något jag aldrig företagit mig innan.

Idag är jag ofta jätteglad för att jag, efter ett och ett halvt år, arbetat mig sakta tillbaka till mig själv igen och kan återigen konstatera att just självständigheten, bla, tog mig dit.

Självständighet är viktigt, i synnerhet för kvinnor, kan jag tycka. Det stärker oss, vi vågar mer, ger oss ut på egna expeditioner, vågar ta andra jobb, ja, och så kan jag hålla på. Du får en annan tro på dig själv, du låter inte andra köra med dig och trycka ner dig, om du inte själv tillåter det av någon outgrundlig anledning, jag har gjort det, men bara en gång, aldrig mer.

Så, min vän, hur har du det med självständigheten? Vågar du vara självständig? Ge dig ut i det okända?

Fritidsforskare Malta Lindemann

Dagarna går, sommaren lider mot sitt slut, men ännu är det varmt och solen skiner. Snart nog kommer den mörka hösten, löven faller, mörkret kryper in i alla vrår och det blir kallt och rått.

Jag gör vad jag kan för att få ut det sista av sommaren och för att vi går mot mörkare tider, jag behöver ljuset.

Min symaskin Olga (SAAB:en, den låter som just en symaskin), min livskramat Vin, (schäfern) och jag ger oss ut på nya oupptäckta områden, trots mina tidigare 25 år i Helsingborg/ Höganäs.

Det är inte enkelt att gå hemma, en tid, ja, men inte för länge. Jag har varit hemma tre månader, men haft att göra. Jag kan fortfarande hitta på massor, men efterhand blir dagarna längre och längre. Givetvis längtar jag efter ett jobb, men fram tills dess så får jag göra vad jag kan för att hålla mig i schack och må bra.

Vi tog idag en liten slottstur.

Slott nummer ett blev Pålsjö slott. Jag har aldrig gått i parken där och det var väl dags att det blev av. Lite "fattig" park kan jag tycka, avsaknad av blommor och annan växtlighet, men gångarna var kul och det var nästan som när jag var barn och sprang i "grangångarna" på herrgården längs med muren.

Vin hänger med på det mesta och det är skönt att ha en sån hund.

Ljuset i tunneln...

Vin har trasslat in sig lite.

Utsiktshål mot Öresund

Därefter styrde jag Olga, fröken symaskin, till Kulla Gunnarstorp. Här har jag varit förut, men jag gillar det riktigt gamla slottet och att strosa runt vallgraven. Här skulle jag kunna bo, men jag såg att slottet är inte i så bra skick och behöver lite hjälp. Det står tomt idag, vilket är väldigt synd för det är ju en del av historien. Inget stort slott, hade passat mig ypperligt.

Fönsterkupa på gamla slottet

Här finns svarta svanar, men Vin skrämde bort dem, bara genom att finnas till. De är så vackra, ingen bild tyvärr.

Svanar borta...

Vin fick testa att gå över en rostig plåtbro, han avskyr att gå på plåt, så det var ett joxande, men han är inte omöjlig, så vägen tillbaka var det inga problem alls. Här fick han hälsa på en häst och hujeda mig vilken läskig sak.

Sen bar det iväg mot de små butiker som finns på markerna. Här var det en nyöppnad butik och de hade lite udda tyger, kuddar, möbler mm och var jättetrevliga, här blev jag kvar en liten stund, för att få lite social verksamhet. 

Annorlunda tapet...

Underbar kudde

Mot Helsingborg igen och Vin börjar bli lite trött av alla intryck, så nu tyckte jag att vi återigen gör ett badförsök på vägen hem.

Hur det gick? Gissa?

Havet är stoooort.

Jag gör vad jag kan för att hålla det mentala i schack, oftast åker jag ensam. Det gör mig ingenting utan då styr jag min egen tid och väg. Träffar människor på mina turer och kan prata lite med dem. Jag är ju inte direkt vad man kallar blyg och jag har social kompetens, så en del har jag riktigt trevligt med.

Sen är det inte utan att jag gillar att ha sällskap också, som i lördags, när jag och en av mina väninnor gav oss ut på expedition. Vi åt god mat, Vin fick springa lös på stranden och vi hittade spillrännor. De var riktigt häftiga. Det är skönt att dela saker med någon och jag uppskattade både turen och sällskapet. Här krävs att man är lite likasinnade annars blir någon uttråkad, men vi brukar ha trevligt när vi ger oss ut.

Ytterligare en dag har passerat, det gör de, vare sig man vill eller inte. Jag håller mig sysselsatt och imorgon ger jag mig nog på någon möbel...