Imorgon fyller jag 53....
53.... Ingen siffra egentligen, ingen ålder egentligen...
Känner mig gammal och trött.
I veckan har jag fajtats med en förkylning från helvetet, riktigt helvetet. Inte en gång sen jag fick min reumatism har jag varit förkyld, så jag hade inte en aning om hur kroppen skulle bete sig.
Jag ville helst dö, tro mig, helst dö!
Det finns olika sorters reumatism, det har plus, minus bokstäver, siffror och fan och hans mormor... Jag har den värsta kombinationen du kan ha. SURPRISE! Varför inte, när vi ändå är igång!
Allt var jobbigt, riktigt jobbigt.
En förkylning innan skräpsjukdomen var a piece of cake. Nu? Jomen, hallå! Handikappad, riktigt handikappad.
Nej, jag har inte upplyst världen och de som visste har inte heller frågat, utan jag har lidit i det tysta. En vän har hjälpt mig med lite mat och en tur med min schäfer, för att hon frågade, den dagen var som sämst, så jag är evigt tacksam. I övrigt är det ingen som har vetat hur jag egentligen mått. Håller fortfarande garden uppe!
Till vilken nytta egentligen? Kan själv? Bit ihop och kom igen? Arv och miljö?
Jag startade en insamling för eget bruk.
Många trodde det var ett skämt, men, nej.
Vet ni hur det är att bli sjuk, bli av med jobbet, få sänkt ersättning, få nej på ett flertal instanser?
Trodde inte det.
Jag skojar inte. Verkligen inte! Det är tufft så in i... Jag är glad så länge jag har tak över huvudet och lite mat att äta, ge min hund mat, osv.
Nu i höst har jag sökt fonder, många fonder. Jag har fått avslag på på de flesta, finns andra behövande.
Jag har ägnat veckor, månader åt att söka för att få ett hyfsat liv, men, nej.
Sen ser jag att det finns miljontals kronor att söka. För forskning. Det är bra. Konstaterade att det finns närmare 300 miljoner att söka för cancerforskningen.... Jättebra, verkligen. Men varför söker inte de inte och kan forska vidare?
Allt jag vill ha är en slant till ett liv.
Aldrig jag önskar ens min värsta ovän det jag har fått/ får gå igenom. Pengar, slåss mot väderkvarnar (myndigheter), mina försvarstal gentemot arbetsgivare, min strid mot sjukvården, mitt ständiga medicinerade, där det alltid är något jag inte tål... Börja om, bli sjuk, börja om, bli sjuk...
En gång var jag högpresterande, bra jobb, karriär, bra inkomst, ett bra liv... Högre upp i jobbhierarkin...
Det var då... Detta är nu... Många med mig...
Det kan förändras snabbt, snabbare än du tror...
Det är lätt att bli bitter, sa en väninna till mig. Ja, det är sant, men jag vill inte vara bitter.
Jag har upplevt mycket bra genom åren, så mycket. Kanske får jag vara nöjd?
Nej, så fan heller. Det måste finnas mer...
Mitt liv måste vara mer värt än så...
Kanske förstår ni min situation nu?
Jag önskar mig en husvagn på min födelsedag... Ingen hyra... Inga andra konstiga utgifter och dessutom kan jag byta adress och miljö efter humör.
Fast jag måste dra den för hand...
Har ju ingen bil längre...
Tack ni som gett mig en slant inför imorgon. Det räcker faktiskt till att köpa ordentliga vinterskor och en synundersökning ( ser förbannat illa, både med och utan goggles).
Nej, jag har slutat skämmas för att jag är sjuk, fattig, arbetslös och jefligt trött. Det är faktiskt inte mitt fel, men jag straffas.... Så tack, vårt fantastiska samhälle för det!
Gnällspik? Nej, realist!
Sov gott!
Vi får se hur länge det funkar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar