Januari 2017, opereras, nära att lämna planeten för gott
Februari 2017, börjar bli sjuk och blir successivt sämre och sämre
Mars 2017, är så fruktansvärt sjuk att jag knappt överlever, hamnar på sjukhus
Mars 2017, kommer hem får diagnos RA, reumatoid artrit plus reumatisk feber
April 2017, jävlaranamma jag kommer delvis fram, jag ska tillbaka, klarar mig inte utan hjälp
April 2017, långpromenad 368 meter, med kryckor
Maj 2017, sätter målet att gå tillbaka till jobbet i juni, högsäsong
Maj 2017, sätter mig i en kajak igen, klarar 200 meter, alltid något
Juni 2017, börjar jobba, är svag, men kämpar som ett skadeskjutet djur
Juli 2017, konstaterar medicinsk allergi mot cellgifter och biologisk medicin
September 2017, inlagd igen i brist på mediciner
Oktober 2017, ny medicin, biologisk, inga cellgifter
November 2017, min älskade schäfer Stella måste lämna mig, sorgen är fruktansvärd
December 2017, utmanar ödet och åker till London med dottern
Januari 2018, semester
Februari 2018, blir uppsagd från jobbet
Februari 2018, min nya livskamrat, Vin, liten schäfervalp flyttar in
Mars 2018, bestämmer mig flytta hem till Helsingborg igen
April 2018, var ska jag bo? Har sagt upp nuvarande bostad
Maj 2018, jag flyttar ut, har fått marklägenhet i Helsingborg i juni
Juni 2018, flyttar runt till dotter och sommarhus i några veckor, bor i kappsäck
Juni 2018, flyttar in och har bestämt mig för att återhämta mig ordentligt, Försäkringskassan har jag stöd av plus läkare, jag har nu utmattningsdepression
Juni 2018, bestämmer mig för att bara leva och njuta, återhämta mig och ha kul hela sommaren, och det gör jag, med råge
Juni-September 2018 återhämtar mig genom familj, vänner och att landa i Helsingborg igen
Oktober 2018, provjobbar, jättekul, men klarar det inte fullt ut, halvtid?
November 2018, börjar på rehab i Lund, jag har verkligen tiggt mig till detta, jag vill vidare i texten...
Under alla dessa månader har jag kämpat för att komma tillbaka, jag kommer aldrig tillbaka till 100%, men jag lever och jag kan fixa så mycket idag.
Läkarna har jämfört det jag gått igenom med en enormt kraftig stroke, för att jag ska förstå hur lång vägen är till ett hyfsat liv.
Ja, jag har kämpat, på alla plan, verkligen kämpat, med näbbar, klor, tårar, uppgivenhet, skratt, humor, vilja lämna jordelivet, vilja leva, livsglädje, energibrist, fatique, förvirring, ja, listan är en kilometer lång.
IDAG!!! Just idag fick jag äntligen en bekräftelse på att jag har tagit mig tillbaka till en enormt stor del. Jag fick min medalj att allting faktiskt går, kanske inte till 100%, men, ursäkta, jag hade i princip 2% när jag kom hem ifjol efter att varit så fruktansvärt sjuk så jag är så nöjd.
Konditionstest och styrka är mätt på rehab och idag kom resultatet!!!
Svimma inte nu!
Jag, just jag, idag, ligger LÅNGT ÖVER riksgenomsnittet för min ålder, LÅNGT ÖVER, hör ni det! Då snackar vi riksgenomsnittet för MIN ålder, frisk som sjuk.
"Fy fan, vad jag är bra, fy fan vad jag är bra!" Trallala, ja, jag klarar det. Reumatiker, utmattningsdepression, avsaknad av sköldkörtel, olika skador i rygg, nacke, knä. Jo, tjena, gör om den om ni kan!
Ursäkta, men jag är just nu så stolt över mig själv, jag kan fortfarande, jag är fortfarande jag, tjolahopp.
Smolket i bägaren är att jag troligen är på väg in i ett skov, den känns, tro mig. Det kan däremot inte ta ifrån mig glädjen att lite jävlar anamma kan fixa så mycket!
Ändå tar jag de där sista 10%, som jag egentligen inte har idag och får för mig att jag ska med tåget som går ganska snart och det ska gå, för jag är glad. Benen bär mig knappt, för de och fötterna vill inte riktigt som jag och smärtan är fruktansvärd.
Detta hindrar mig inte i min glädje utan jag knatar på i 280 från sjukhuset till stationen, sista biten måste jag springa, har en hel minut till godo när jag kastar mig in på Öresundståget mot Helsingborg.
I did it again!
Bra eller dåligt? Ja, jag skakade som ett asplöv, benen ville verkligen inte bära mig. Alla sittplatser upptagna, jag är på väg att falla ihop. Jag kan inte stå till Helsingborg, det kommer inte gå! En man i min ålder uppmärksammar mig och reser sig, tar mig armen och frågar hur jag mår. Ger en kort förklaring, jag får hans sittplats, tack.
På bussen hem har jag fortfarande inte återhämtat mig efter mitt idiotiska ryck. Finns en sittplats kvar, jag lyckas norpa den, jämte en kille som är enormt stor, så egentligen får jag inte plats men envisas. Han ber om ursäkt för att jag inte får plats, han är handikappad konstaterar jag, men vi trycker ihop oss och det går. Vi kliver av på samma hållplats och han tar mig i armen och säger tack. För vad? För att jag var vänlig och inte tittade undervärderade på honom. Vilken värld vi lever i!
Jag har firat ikväll med spagetti och köttfärssås och klöverlikör.
Trött som åtta ålderdomshem, men nöjd!
Passar på att återigen rikta ett enormt tack till alla som har hjälpt mig och ni som hjälper mig, utan er? Det hade inte gått. Socialt, psykiskt, fysiskt, ja, allt ni gjort/ gör för mig. Ni ligger mig varmt om hjärtat, riktigt varmt.
Så... Tack familj, vänner, bekanta, ni som fanns när jag mest behövde, ni som försvann, men gjorde en fin insats, ni som är kvar...
Ni på sociala medier som stöttat, också, guld värt!
Jag fortsätter min kamp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar