Livskärlek

Jag sitter på bussen hem från en middag med familjen...

Det går inte att nå mig via telefon denna helg, men det finns sociala medier...

Jag skulle varit på min årliga tur till Köpenhamn för ett par veckor sedan, jag har rest till och från varje höst i 28 år, det var dags igen. En liten hjärtinfarkt satte stopp för detta.

28 år sedan, jag träffade en man i Helsingborg, vi blev så förälskade, vi ville leva tillsammans, oavsett vad. Vi träffades och var som små turturduvor, vi hade inte hunnit "visa" upp oss överallt pga jobb och annat. Mitt hjärta var tre år äldre än mig. Jag hade kunnat gå genom eld och vatten... Där och då...

Mitt hjärtas föräldrar ville inte acceptera mig, ensamstående mamma med flytande jobb, du var färdig advokat, hög status i Köpenhamn, ingen bra kombination, ansåg dina föräldrar...

Jag var inte fin nog...

Jag träffade mina svärföräldrar och det liknade mest ett förhör, jag dolde min bakgrund, för jag ville att de skulle ta mig för vem jag var, där och då. Jag blev inte accepterad...

Jag och mitt hjärta diskuterade fram och tillbaka i veckor, skulle jag och Johanna flytta till Köpenhamn, skulle han flytta hit? Hans föräldrar var ett aber, de påverkade honom stort.

Han kom till mig en kväll i oktober, 9 oktober, för 28 år sedan, vi blev högst osams om vad vi skulle göra. Han lyssnade på sina föräldrar, men han älskade mig, visste inte hur han skulle göra... Jag ville att han skulle gå sin väg, jag upplyste där och då om min egen bakgrund... Elakt, ja, jag vet, men jag stod över dessa uppkomlingar, i hästlängder.

Reaktionen jag fick var annorlunda. Varför jag inte berättat? Nej, varför skulle jag? Jag är inte unik, jag är jag oavsett bakgrund, men deras sk uppkomlingsstatus föll duktigt platt.

Det skulle inte ha någon relevans, men det hade det. Inte för hans del, för jag var hans kärlek, på alla sätt, men föräldrarna accepterade inte, konservativa danskar! Men han var styrd, 28 år gammal.... Färdig advokat i ett konservativt Danmark...

Vi grälade något så kopiöst om allting... Han satte sig i bilen mot Köpenhamn och jag grät, till ingen nytta. Vi var osams, så in i....

Jag fick aldrig träffa honom mer, mitt hjärta brast, det gick i tusen delar....
Såhär i efterhand konstaterar jag att det går att leva vidare, trots allt.

I centrala Köpenhamn skedde en trafikolycka. Min älskade var offret, döden var omedelbar.

Hans föräldrar ringde mig, jag var otröstlig, men visade det aldrig för någon. Mitt hjärta fanns inte mer och så många gånger jag tänkt på att skiljas i affektion, du vet aldrig när det är över... Det kan gå fort. I mitt fall gjorde det absolut det, vi var så unga....

Sen dess har jag åkt till Köpenhamn, lagt blommor på graven, år ut och år in, för min kärlek var stark,  med mina dåvarande svärföräldrar, som alltid velat att jag ska närvara på årsdagen. De har hämtat mig, vi har alltid ätit middag i Köpenhamn efteråt, suttit och haft våra samtal. De har lidit av sitt samvete i alla år. De ringer mig varje år och vill jag ska komma. Det gör jag, nästan varje år... De vet vem jag är idag... och den gjorde enormt ont...

De ändrade inställning, men försent.. Här är tragiken... De hade bara en son, sen blev det bara jag kvar... De hade fått talat om för sig att det var mig han ville leva med och ingen annan...

Klockan närmar sig halv två...

På bussen hem fick jag ett meddelande, tack vare Skånetrafikens surf, kan du komma ikväll? Någon hämtar dig vid sju...

Ja, som alltid, står jag där... År ut och år in... Ber min chaufför stanna så jag kan köpa blommor, köper liljor, mitt hjärta brister för det vi kunde haft. Vi skiljdes i affektion pga bristen på acceptans.
Ja, jag har förlåtit dem, för längesedan.

Jag har fått privilegiet att få känna kärlek efteråt, stor kärlek, från min sida iallafall... Inte alla förunnat.

Ett år när jag skulle åka, ville jag inte, men min kärlek då, sa till mig; Skulle du glömma mig, efter allt?
Jag åkte då, som nu.

Idag lever jag ensam, kanske en mening med det.

Vi går mot kyrkogården, jag har mina dåvarande svärföräldrar på var sida om mig, en har kommit ut från sjukhuset med en sk liten infarkt, den andra är trött efter alla år med sorgen av det som kunde blivit... och jag mittemellan, vi går krokarm...

Jag lägger mina blommor på Knuds grav, 28 år senare, det smärtar mig fortfarande... 

Hemma igen. Jag får privatchaufför i dessa lägen, varje år...

Till nästa år...

Klockan 01.30, sorgen är där, trots en trevlig middag med mina nära och kära tidigare ikväll...
Vi har firat fars dag.... Ödets ironi....