Det finns så många osjälvständiga kvinnor och många av just dem är de som skriker högst, att de är självständiga, men oftast tvärtom. Sen ibland så finns det ingen möjlighet att vara självständig, det går bara inte.
Jag ser till mig själv, först och främst, funderar på hur många kvinnor jag känner, på olika vis, som är som jag, i just självständighet. En del vill inte vara självständiga, andra försöker och gör det så gott de kan. Nej, jag är inte ute efter någon klapp på axeln, det är bara ett konstaterande. Jag ser heller inte ner på de som inte är som jag, det är okej att vara olika, vilja olika osv. Även jag har många gånger önskat att jag varit mindre självständig av olika anledningar. Det är bara en del av vad som utgör en person.
Dag 1, jag städar, tvättar, stryker, lagar en riktigt god middag, dessutom har jag alldeles själv gjort samtliga inköp, därefter ställer jag iordning allting. Konstigt? Nej, inte alls! Det är detta vi kvinnor oftast gör.
Dag 2, jag slipar ner en möbel och därefter målar om den så den blir som ny. Under tiden färgen torkar klär jag om ett par stolar. Städar återigen efter mig, rengör alla verktyg. Sen är det återigen middagsdag. Samma procedur som dagen innan.
Dag 3, bilen städas, in och utvändigt, jag byter tändstift, fixar en liten slang som lossnar. Klipper gräsmattan, beskär ett par träd när jag ändå är igång.
Dag 4, målar vindskivor och fortsätter med att bila betong på en vägg, därefter lägger jag lite tak...
Mitt liv har sett ut på detta vis, så är det inte riktigt idag, men jag gör fortfarande det mesta själv, eller snarare allt som behöver göras. Ytterst sällan jag ber om hjälp, jag hittar lösningar, men ber också om hjälp.
Jag är fostrad till att klara det mesta själv och lära mig att utöva det mesta. Det jag inte fixar just då tar jag antingen reda på hur man gör eller får det berättat och sista alternativet är att leja ut det. Idag är jag mer beroende av hjälp än jag någonsin varit och den svider emellanåt. Jag lär mig sakta. Ändå behåller jag min självständighet.
Vi är alla beroende av någon på något vis. Många kvinnor klarar inte livet utan en man/ kvinna vid sin sida. Jag gör det. När jag är tillsammans med, i mitt fall, en man, så är jag det för att jag har känslor, det är nummer ett, sen för att det är trevligt att vara två och göra saker tillsammans, vad det nu månde vara.
Jag är inte beroende av en man vid min sida för att få saker och ting gjorda. Klart kan det underlätta och det går fortare om man är två, men det är absolut inte en nödvändighet.
Genom åren har jag träffat olika män, många av dem har haft otroligt svårt för att jag kan så mycket själv. Hur många gånger har jag fått kommentaren; "Du behöver ingen!". Jo, det gör jag, men inte på det viset. En person utnyttjade mitt kunnande och självständighet till sin egen favör, slog ner rumpan och sen hände inget, men jag gjorde jobbet, middag, målning eller vad det nu kunde vara. Han fick respass! En annan upplyste mig om att jag lika gärna kunde leva ensam för att jag kunde för mycket, jahupp, hur tänkte han där? Han fick respass! En tredje klev helt enkelt in framför mig och lät mig aldrig slutföra, för allt kunde han bättre, tyckte han. Det var inte riktigt så. Han fick respass!
Respektera mig för vad jag är och uppskatta att jag är just självständig, det underlättar.
Jag uppskattar min självständighet, som mina föräldrar i huvudsak lärt mig, och att jag fortsatt tillskansa mig kunskapen om att vara självständig. Jag kan leva med mig själv utan bekymmer, det är ganska skönt.
Det har ändå ställt till problem, privat, i jobbet (kan du mycket får du göra mycket), i vänskap osv. Det skrämmer människor, fortfarande 2018, att det finns så självständiga kvinnor. Bara det är skrämmande.
Jämlikheten existerar inte. Vi kommer aldrig få ett jämlikt samhälle. Mycket har vi från arv och miljö. Än idag fostras både kvinnor och män efter sk gamla principer. Jag har väldigt svårt för det. Alla kan inte göra allt, men man kan lära sig mycket och försöka. Ni ska veta, att iallafall jag, är som ett barn på julafton, när jag lyckats med något jag aldrig företagit mig innan.
Idag är jag ofta jätteglad för att jag, efter ett och ett halvt år, arbetat mig sakta tillbaka till mig själv igen och kan återigen konstatera att just självständigheten, bla, tog mig dit.
Självständighet är viktigt, i synnerhet för kvinnor, kan jag tycka. Det stärker oss, vi vågar mer, ger oss ut på egna expeditioner, vågar ta andra jobb, ja, och så kan jag hålla på. Du får en annan tro på dig själv, du låter inte andra köra med dig och trycka ner dig, om du inte själv tillåter det av någon outgrundlig anledning, jag har gjort det, men bara en gång, aldrig mer.
Så, min vän, hur har du det med självständigheten? Vågar du vara självständig? Ge dig ut i det okända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar