Blött, grått, tråkigt, semester... Kan kvitta, ändå skönt att skrota omkring och göra något eller inget.
Kattskrället har haft semester hela 2017 och fortsätter i samma anda. Nu kan hon inte gömma sig längre utan att jag kan ta henne och lyfta ut KF. Uppskattas föga. Ständig kamp henne och mig emellan.
Sedan Stella försvann så har hon tagit över hennes roll helt. Det jamas varje gång kylskåpet öppnas, det tiggs vid varje måltid, krav på att konstant ligga nära. Stella hade iallafall vett att flytta sig nattetid, det gör inte Smulan. Jag har lagt mig på henne ett flertal gånger...
Hon hittar på otaliga fanstyg för att få utlopp för den energi hon normalt sett använder ute. Vi är högst osams, vilket renderar i att KF ändå åker ut. Hon kan hoppa från fönsterbleck till fönsterbleck i flera timmar och bara jama. "Matte, jag vill in!" Nix. Tar ca en och en halv timme sen ger hon upp och ger sig ut på expedition, troligen stallet. Åker jag iväg, så jamas det inte alls, utan då går hon iväg.
Jag är återigen halvdålig i mina leder. Förkylningen satte sina spår och utan medicin så blir det bakslag, men ska till reumatologen och bli plågad med mer kortison i ledkapslarna.
De omständigheter jag lever i kan aldrig rehabilitera mig till den grad det borde, därför får jag ha det så här tills jag fixat omständigheterna. Läkarna är lite oroliga, men jag har sagt att jag kan fixa det. De undrar till vilket pris....En sköterska jag pratat mycket med, som tog hand om mig när jag kom in för snart ett år sedan sa till mig att dig har man gärna som vän, du ger allt, men att ha dig som fiende är säkert inte muntert. Nej, det tror inte jag heller. Jag är oändligt trött på att bli illa behandlad överallt, så nu räcker det. De åtgärder som måste till kommer jag att ta till för min hälsas och mitt livs skull.
I år är det jag som gäller!
Jag letar med ljus och lykta efter nytt arbete, inte enkelt i min sits, men jag har inget val. Jag har människor till min hjälp och önskar att det löser sig fort, men tyvärr är nog verkligheten en annan.
Mitt glädjeämne just nu är att jag ska titta på liten schäfervalp med fina meriter. Jag håller på och ansöker om fonder för att få en liten valp som kan hjälpa mig i vardagen. Om allt går som det ska så är jag med nytt litet schäfermonster om ca en månad. Saknaden är enorm, bara köra fingrarna i pälsen eller vad som. Ett liv med hund går inte obemärkt förbi.
Jag är lugn inför 2018. Det är säkert något som går riktigt åt helvete, men jag är på ett sätt trygg i mig själv, men osäker på ett annat sätt, men jag ska byggas upp på alla plan och det ska jag se till, tro mig. Startskotten går på fredag! Tills dess får jag vänta.
Avslutar med detta jag fick idag....plus en stulen bild från kenneln som är intressant för ny liten schefur.... En pälshög i matkoma.
"Känslomässig analfabetism i kombination med ointresse för att lära den emotionella intelligensen skapar hjärtats distans och krossar förr eller senare tilliten, attraktionen och därmed kärleken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar