Galen ilska

(lånad bild)

Jag vet inte vad som hände... Det kom med åskvädret... All uppdämd ilska.... Så arg, så ilsken...

Jag är ilsken. Så vansinnigt arg. Minns inte när jag var så arg sist. Det kom, precis som åskvädret, en blixt från klar himmel, för den var blå....

Flera års dämpande av hur du egentligen känner, min sjukdom, det emotionella fängelse jag levt i många år. "Rulla runt och vifta på svansen"....

Det har aldrig varit jag. Jag säger ifrån, har alltid haft svårt att rätta in mig i ledet. Mina åsikter har alltid varit starka. Hatar orättvisor, stor, som liten. Varför gjorde jag så? Enkelt. Jag hade inget val, där och då... "I sold my soul to the devil..." Ibland har du faktiskt inget val utan det är bara att genomföra...

Kanske var det gårdagens diskussioner som satte igång allting. Vi satt och pratade långt in på småtimmarna, vi pratade om att bli fria. Vi hade upplevt så olika, men vi ville vara fria. En önskade frihet, men visste inte hur den ska nås, en var fri, en var glädjande fri på ett morbit sätt. Ändå satt vi där och diskuterade just frihet... Vad för val vi gjort i livet som gjorde att vår frihet minimerades.

Inga bra val, men en erfarenhet. Förvisso kunde vi alla leva utan denna erfarenhet, men om den gjort oss klokare? Ja, på ett, sätt, inte på ett annat. Vi bär våra val med oss i livet, på gott och ont.

Jag ångrar inte mina val, de har gett mig erfarenhet, sen har det funnits så mycket mer att önska... även gett mig stunder av lycka.... Ingen är skyldig, ingen är oskyldig... Hur du än bär dig åt, så måste man vara två för att dansa tango.

Det vore lätt att vara bitter, för den, faktiskt, oförtjänta behandling vi ibland får i livet, våran godtrogenhet, vår förälskelse, vilken gör oss, så dumma, döva och blinda. straffet gör ont.

Den bara var där. Också en sorg över mig, de andra i diskussionen, att mycket är livet, men rättvist? Nej, vi får vad vi tål och en del av oss mer än andra.

Nu ikväll var min explosion ett totalt faktum. Allt exploderade, besvikelser på närstående, där jag kände att man gått över gränsen, förlorat mitt arbete, förlorat människor som stått mig så nära, min förbannade sjukdom...osv...

Jag skrämde slag på min stackars schäfer i denna ilska.Han är inte van vid att matte är helt skogstokig. Jag röt i så hela området tystnade och min lilla schäfer la sig pall och har inte rört sig sen dess. Han tittade på mig med sina vackra ögon och såg vettskrämd ut, stackars hund. Nu ligger han i mitt knä, fick ju ta hand om detta direkt annars blir det inte bra.

Mitt tålamod, ett som jag aldrig haft mer än lite, var helt borta. Jag blev bara så arg. Kanske var det nödvändigt. Det är inte så att jag tror på att hålla saker inombords, för det gagnar ingen, men jag har gjort det under flera år. Nu brast det och det med råge! Jag är glad att det är bara jag och min lilla skatt (schäfern) här.

Allt handlar inte bara om mig. Det finns människor omkring mig, som står mig nära, som inte har det enkelt. De fick åka med i min ilska. Dessa fina människor, varför ska de drabbas? Det finns idioter som borde fått det istället, men så fungerar inte livet. Du får din del, punkt slut.

Jag har gått i ett emotionellt limbo i ett och ett halvt år. Jag har känt sympati och empati för människor, men gentemot mig själv har jag varit helt död. Då menar jag riktigt död.

Jag sa till en vän nu i veckan att jag faktiskt kände något när jag fick kramar. Det var en ny upplevelse, jag blev väldigt emotionell där. Jag var visst inte död, det sov....

Ett samtal jag hade en morgon, gjorde mig så otroligt besviken att jag undrar om jag någonsin kan ta hand om det på rätt sätt. Ett svek, som gjorde så vansinnigt ont att jag blev så ledsen. Tilliten försvann så snabbt att jag inte hann att blinka. En klippa som alltid funnits trampade så illa i klaveret att jag vet inte om det går att rätta till. Min önskan är att det går att lösa, men den käftsmällen skojar man inte bort.

Under ett och ett halvt år har jag fått ta så otroligt mycket och någonstans tog det tydligen stopp.

Jag blev så ilsken.... Så vansinnigt ilsken....

Materiella ting gick i kras när jag skulle bygga diskmaskin, bara ett exempel....Resten lämnar jag därhän...

Om jag bröt ihop? Nej, inte jag inte! Jag är ju så jävla stark, så jag tog min lilla vettskrämda schäfer på promenad och vi hade bustajm.

Måtte ni aldrig få uppleva detta!

Hur jag mår? Jo, tack, jag är helt okej, men slut som artist. Kanske var detta nödvändigt. Jag vet inte!

Men mina grönblå var kolsvarta och jag har inte upplevt sådan ilska på säkert minst 25 år!

Imorgon är en ny dag och nu är det bedtajm!

Blev ni rädda?