Sommar, sol och salta bad

Jag summerar juli månad med stor glädje och en stillhet inombords.

Mitt nya hem trivs jag alldeles utmärkt i, längtar dock efter målaren, så jag kan börja borra tavlor och bokhyllor. Jag har ändå skapat mig ett hem, även om det långt ifrån är klart. Det mesta är uppackat, sen saknar jag vissa saker, men jag har haft flyttfirmor och fasiken vet vad som finns i förrådet.

Jag gillar små detaljer, som har ett affektionsvärde för mig. Mitt hem består mycket av klenoder från släkten och små saker jag har fått av familj och vänner, de får mig att minnas och var sak har sin betydelse.

Askfatet från morfar när han rökte pipa, cigarrlådan från farfar när har rökte cigarr framför tv:n i biblioteket i herrgården, mormors handmålade sockerskål, som jag fick när jag spontant hälsade på en eftermiddag och vi pratade i timmar, och även det handmålade lilla porslinshjärtat i form av en liten ask, farmor, som gav mig en klocka, som tillhört hennes faster. Denna faster har jag bloggat om.

Nyckeln, som påminner mig om min livdröm jag aldrig kunde fullfölja, men det var husnyckeln jag fick av mäklaren, ja, osv....

Mina, för evigt, emaljgrejer, jag har mycket, jag fick av morfar, mitt lila prickiga fat mamma gav mig.

Lillebror som svetsade ihop ett bokstöd i form av mitt stjärntecken.

Kanske är jag lite udda men allt detta betyder mycket för mig, inga stora saker, men ändå ett värde som värmer mitt hjärta.

Jag skapar det hem jag vill ha. Ett nytt litet gulligt köksbord kom jag över på loppis för en spottstyver, ett riktigt gammalt klaffbord med låda och allting. Det ska slipas till och oljas när jag nu lokaliserat slipmaskinen. Ni ser det lite i bilden med nyckeln på.

Mina foton dekorerar toaletten, så här långt, det kommer säkert mer efter målarna, men jag sover gott om nätterna, bättre än på länge.

Det liv jag just nu lever njuter jag av i fulla drag. Jag har fått nya fina vänner, allt är otvunget och spontant, jag får vara jag, utan att det blir problem. De får vara de, utan bekymmer. Vi har ätit gott, skrattat gott och bara njutit så här långt.

Träffar också "gamla" vänner mer och uppskattar det mycket. Jag behöver också min ensamhet, mitt utrymme att bara få vara med mig. Ni förstår, jag och jag har levt så länge ihop att ibland måste jag och jag ha lite tid för oss, där jag och jag bara njuter av jag och jag. Vaddå ego?

Jag träffar min dotter och mina barnbarn oftare och kan på nytt lära känna dem efter fyra års  delvis frånvaro. Vi har roligt tillsammans och gör en hel del tillsammans, det ger mig en trygghet att de finns där så nära mig och det är ganska roligt att vara mormor. Få skämma bort barnbarnen med lite glass, lära dem hur man dyker i vågorna, men också lite allvar.

Det kommer att bli fler som får besök av mig och jag hoppas att, så småningom, kunna ha lite middagar igen här, som förr, med de som betyder mycket för mig.

Jag har hunnit kvadda en bil och införskaffa en ny. Varför inte en ny SAAB? Jag är ännu inte återställd efter den smällen. Huvudvärken är där nästan dagligen, nacken gör ont och blåmärken finns kvar, men det försvinner hoppas jag.

En tur till Österlen med dotter och barnbarn har jag också hunnit med, bad, sol, umgänge med mamma och pappa. Ska snart ner igen och träffa hela familjeriet på en gång. De är en del av mitt livselexir, för att jag fortfarande ska trampa kvar i detta.

Ja, jag har mina dagar, fortfarande, då jag tycker livet varit orättvist, min kropp skriker av smärta, jag tappar saker, kan inte röra mig som jag vill. I de lägena blir jag fortfarande väldigt ledsen och undrar varför just jag. Nu har jag smärta 24/7, men jag lever lättare med det idag än för tre månader sedan, även om det gör vansinnigt ont.

Min "lilla" schäfer, mitt andra livselexir. Utan honom hade jag inte fungerat så som jag gör. Vi tränar, leker och går miltals tillsammans. Han får mig att röra mig mer än vad jag troligtvis hade gjort annars. Lika mycket som jag älskar den hunden skulle jag också kunna strypa honom emellanåt. Otroligt uppfinningsrik när det gäller att hitta på bus eller bara vara totalt i vägen konstant när jag håller på med saker. I skåp, i diskmaskinen, i klädkammaren, i sopskåpet, uppe i knät och ja, precis överallt. Han ger mig otroligt många skratt och han en gudasnäll hund, som tydligt bevisat att han kan säga ifrån rejält också.

Juli går mot sitt slut och jag hoppas innerligt att augusti ska fortsätta ge mig allt mer positivt. Hitintills klagar jag inte.

Det jag nu behöver är ett arbete, där jag kan få stimulans, använda huvudet och få nya trevliga kollegor.

Jag är allt lite förtjust i mitt nya liv :)!