Sämre kunde jag ha det. Jag sörjde Stella mycket och gör fortfarande, hon var speciell på sitt sätt, precis som mina andra hundar.
En del, eller snarare de flesta, tyckte inte att jag skulle skaffa en schäfer till och i synnerhet inte med min reumatiska värk. Just därför ville jag ha schäfer. De kan lära sig allt, en bra familjehund, vakthund, kelgris, ditt livs skugga och de sviker aldrig eller viker från din sida. För mig finns ingen annan ras, jag kan inte se mig med en annan ras.
Jag kom i kontakt med olika kennlar, fantastiskt trevliga människor med stor kännedom om rasen och ett bra bemötande mot mig. Alla har de fina schäfrar och det var svårt att välja. Sen tidigare hade jag kontakt med en kennel, där jag tittat på valpar för något år sedan och var även i kontakt med dem.
Det föll sig så att de hade en hane som skulle ut på kontrakt och denna lilla hund kunde jag få ha hos mig några månader. Jag blev överlycklig. Äntligen en liten krabat att ha hos mig igen.
Nu hade jag förträngt allt som hade med valp att göra och hade jag tänkt ett steg längre så hade jag tagit en färdig hund. Nu kom Ajax till mig, full av liv och jag hade två val, backa eller löpa linan ut. Jag valde det sistnämnda. Han är så ljuvlig och en snäll hund, så jag kör på.
Veckorna gick och jag hade blivit varnad innan för att fästa mig vid hunden. Han skulle tillbaka till kenneln i april och ställas ut i Svenska Schäfermästerskapet och därefter troligen säljas. Ja, ni kan ju gissa vad som hände. Givetvis blev jag störtförälskad i det lilla odjuret och alla som träffar honom blir också stormförtjusta. Social, pigg, glad, intelligent och busig liten marodör.
En kväll ringer kennelägaren upp mig och frågar lite försiktigt om jag är förtjust i hunden. Han visste så väl vart hän det barkade. Jag var såld på denna lilla schäfer. Alltid har jag sagt att jag inte ville ha en hanhund, utan enbart tikar. Kenneln tingade nästa tik till mig, om jag ville ha henne så var hon min. Det fanns också möjlighet att få köpa Ajax och jag hörde mig själv säga ja och var överlycklig att han fick bli min för alltid.
Jag är så tacksam gentemot Kennel Woho och Magnus för att vi kunde hitta denna lösning för mig att återigen ha en vacker och smart schäfer vid min sida. Magnus har också fått mig att prova att ställa ut Ajax. Första gången i mitt liv jag ska på utställning med egen hund. Nja, jag äger honom inte än, men snart nog. Magnus hjälper till med träning, ett lyssnande öra och sig själv. Jag har även en oerhört god vän i Magnus, det betyder också mycket.
När jag tänker på hur hundar säljs, lite skillnad på kennlar och "Blockethundar", renrasiga och blandraser, så är just en sån här konstellation perfekt. Jag lånar hund, är hunden för mig? Fungerar den efter mina premisser och mitt liv? Är hunden okej i knopp och kropp? Osv...
Kenneln har möjlighet att följa hunden och se om den potentiella ägaren är bra för hunden. Blir hunden väl omhändertagen? Får den det den behöver? Osv...
Båda kan backa om det inte är rätt. Detta är ett oerhört bra sätt att se vad köpare och säljare får.
Sen tycker jag att det borde införas körkort eller lämplighetsintyg för att överhuvudtaget ha hund/ djur.
Det finns många djur som lider. Jag har tagit hand om två omplaceringar när det gäller hundar och haft tre katter som blivit dumpade av någon annan, så det borde göras något.
Nu ska lilla Ajax och jag ut. Jag är så glad för honom att det är det bästa som hänt på ett helt år, han gör att jag kommer igång, hur eländig jag än är, han får mig att försöka leva som förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar