En kedja är aldrig starkare än den svagaste länk....

Jag försöker vara stark, jag måste, ändå är jag nog den svagaste länken i kedjan. Jag organiserar, strukturerar och styr och ställer. Jag får som jag vill, men vill egentligen inte veta svaren på frågorna jag redan vet svaren på.

Det gör ont, men vi gör det vi måste, vi måste vara starka, hålla ihop och finnas där när vi nu verkligen behöver vara där, för varandra. Vi får bryta ihop, vi får gråta och vi är starka i vår svaghet. I den smärta det faktiskt är, denna fruktansvärda smärta.

Det finns andra i vår omgivning vi måste ta ansvar för, vi måste fortsätta trots det som händer, fast vi vill stanna tiden där och då. Djur och människor vi har omkring oss måste få ha oss i någorlunda helt skick så vi kan orka. Deras och vårt liv måste fortsätta trots den smärta vi själva känner.

Vi vet inte riktigt hur allt slutar, men vi gör vad vi kan. Vi måste för allas vår skull. 

Jag önskade så att jag slapp, men alla drabbas på något vis, du, jag, en vän, en familjemedlem. Vi kommer kämpa tillsammans, som vi alltid gjort i allting och sluta upp sida vid sida. Det är så vi fungerar och alltid har fungerat.

Det är så tufft, jag trodde vi skulle få vila lite 2018, men ödet ville annorlunda. Vi är trötta efter i fjol, men vi fortsätter ändå. Jag känner mig dränerad och måste förstå och acceptera, men jag är så ledsen och smärtan när jag ser dig är outhärdlig.

Jag vill att du stannar hos oss. kämpa, snälla, kämpa, en sista gång. Jag vet att du lider, men ge inte upp, vi står vid din sida för alltid. Jag känner dig och du är en av de starkaste personer jag känner, du är trött och jag förstår det, men vi har så mycket kvar att göra och uppleva så, kämpa.

Vi måste se fler himlar, uppleva mer åskväder under bar himmel (de säger att vi är galna i det läget) och skälla mer på varandra, vi är så lika där, så du måste stanna lite till, vi är inte färdiga!