Det är 1970-tal...
Vi ser inte glada ut på klassfotot, vi hade det fruktansvärt, vi 10-12-åringar som skulle lära sig något. Vi hade huvudvärk, ont i magen och ville inte alls gå i skolan, vi var livrädda för vår lärare.
Den här mannen hade vi som klassföreståndare och huvudlärare på mellanstadiet och han var inte riktigt med i sin tid.
Agan avskaffades 1958 i skolan, men det hade denna lärare inte anammat alls.
Jag minns alla dessa pekpinnar som han slog i katedern eller på någon av våra bänkar, det gällde att vara snabb så man inte hade händerna på bänken i det läget.
Han kunde få utbrott utan anledning och de liknade inget annat. Han kunde öppna fönstret och kasta ut någons bänk, rätt ut i rabatten från andra våningen och sen fick vederbörande gå i berberisbuskarna (de var populära på 70-talet) och samla ihop böcker och annat.
Vi bad rektorerna om hjälp, men det hände inget. Det fortsatte... Kunde vi inte uttala ett engelskt ord ordentligt så kom den där pekpinnen, det måste varit kostsamt för kommunen, det gick ett antal pekpinnar. Han slog ofta så hårt att de gick sönder.
Sen hade han sett ut sina offer. De råkade illa ut rent fysiskt. Bänkar flög, elever åkte på någon form av stryk.
Om jag minns rätt så var droppen när en kille i klassen råkade riktigt illa ut. Bänken for ut genom fönstret och sen öppnade läraren dörren och slängde killen i elementet utanför klassrummet. Där fick vi nog.
I över två år hade vi stått ut med denna plågoande och nu räckte det. Vi gick hem. Hos rektorn fick vi inget gehör och valde att ta saken i egna händer med stöd av föräldrar. Vi vägrade att gå i skolan så länge han var kvar och så blev det. Tänk att 10-12-åringar kan vara så starka, men vi var starka tillsammans.
Resten av mellanstadiet var mest närvaro i skolan. Vi lärde oss inte ett smack, vi hade målare, musiker och allsköns folk som lärarvikarier, men undervisning uteblev.
När vi skulle börja högstadiet hade vi missat katastrofalt mycket och vi var så stökiga att lärarna sammankallade ett akut föräldramöte. Detta skulle aldrig gå, sa de, men en lärare var av annan åsikt.
Han fick rätt, vi lärde oss, men vi var inte en snäll klass.
Vi drev med lärarna, vi var emellanåt riktigt elaka. Vi drev dem till att aldrig vilja jobba som lärare mer, vi fick dem att gråta, vi fick dem att rusa ut ur lektionssalen. osv.... Men vi höll ihop, hårt.
Så småningom blev det någorlunda fason på oss och vi klarade högstadiet med hyfsade betyg. Tack vare den läraren som trodde på oss. På hans lektioner satt vi som ljus och lyssnade utan att vara stökiga.
Hur detta påverkat oss alla vet jag inte, men jag vet att vi alla har haft lite problem i livet, med olika saker. Om det beror på detta eller bara just livet vi har valt för var och en av oss, det har jag ingen aning om.
För egen del kan jag lugnt säga att jag tolererar inte orättvisor eller att bli illa behandlad. Jag går i försvarsställning direkt och att människor eller djur blir illa behandlade tolererar jag inte heller. Kanske beror det på detta, jag vet inte, men högst troligt.
Vi, små barn, kunde stå upp mot detta och fick rätt, till slut. Det är faktiskt rätt häftigt att tillsammans är vi otroligt starka, oavsett ålder.
Vad som hände med läraren vet jag inte. Någon gång mötte jag honom i vuxen ålder i en av ortens affärer, men han låtsades alltid att han inte såg. Tro jag det, jag var en av dem som såg till att han förlorade arbetet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar