Jag tänker inte älta det, jag gråter inte lika lätt längre över allt det vatten som runnit under broarna. Mitt försök att leva med det jag idag har, går för det mesta bra. Det är till syvende och sist ingen idé att gråta över spilld mjölk, men 2017 är en erfarenhet jag fortfarande anser att jag kunde varit utan.
Ett år har ännu inte gått sedan jag fick min diagnos, reumatoid artrit, men jag försöker att acceptera det faktum att jag aldrig mer kommer vara fri från smärta. Alltid är det någon led som tycker att den ska bråka. Jag biter ihop och lever vidare. Det finns dagar då jag känner mig mer död än levande, men jag fortsätter ändå, livet måste gå vidare.
Historia är historia och det är inte där vi lever. Klart det kommer över mig ibland, men det går bättre och bättre. Mycket som hände i fjol har jag lagt bakom mig, det tar för mycket energi och det är inte värt det.
Människor har kommit och gått, jag har sörjt, en del var en gång fina vänner, i min värld, men livet ville annorlunda. Vems förlust? Kanske båda, men utrymme finns inte längre, jag kan inte längre slå knut på mig själv för någon annans skull.
Jag försöker vara glad och positiv för det mesta, sen har jag, precis som andra, mina dagar, jag är på stridshumör, riktigt ordentligt, men sällan jag tar en fight idag. Energin räcker inte till, jag behöver den.
2018 har ännu så länge inte någon direkt smolk i bägaren, tvärtom, en månad in på nya året, kan jag bara säga att det är positivt.
Jag har blivit sambo, med en liten schäfervalp, jag har fina vänner, fått nya sk träningskompisar med lilla valpen, jag jobbar återigen heltid, med vissa inskränkningar just nu.Sällan en helg går utan någon trevlig aktivitet.
Nu i februari ska jag få börja med bassängträning med sjukgymnast, det ser jag framemot.
Sjukvården har tagit tag i att jag har svårt med minnet. En utredning har börjat, ännu för tidigt att säga vad det beror på, men första testet klarade jag inte, förutom siffror. Där är jag inte förvånad, sifferminne har jag alltid haft och det finns tydligen kvar, men sen gick det åt pipsvängen.
Jag gör tokiga saker. Förvisso har jag alltid gjort det, men nu är det extremt....
Katten kan få kaffe till frukost...
Telefonen har vid ett par tillfällen hamnat både i frys och kyl, tack och lov för modern teknik, då jag fräser till klockan att ringa upp den bortsprungna telefonen...
Ska till ICA i da byhåla, hamnar i en annan by....
Hämta en grej i bilen (på jobbet), när jag kommer fram vet jag inte varför jag är där, men får gissa lite, ibland går det bra ibland inte...
Ofta leta efter saker om jag inte lägger dem där de ska vara....
Minns inte samtal, föredrar idag att skriva, då kan jag gå tillbaka...
Meeen, jag vet vad jag heter och var jag bor, alltid något.
Min längtan efter våren är stor, men det är en bit kvar. Ifjol missade jag den helt, jag försökte komma tillbaka till ett liv. Jag ser fram emot att få uppleva våren i jobbet, där jag varje dag kan se hur det närmar sig en grönskande sommar.
Livet är just nu är okej. Kroppen och jag ännu inte överens, men det lär vi aldrig bli, men finns mycket annat att vara så glad för.
Så nu är vi alla glada för det liv vi faktiskt får leva, att leva det, inte vara åskådare, då missar vi mycket.
Nu februari :), vi går på rätt håll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar