Förundrad med en hjärna

Under en tid nu så har jag blivit behandlad som en mindre
vetande individ.

Visserligen har jag minnesproblem, men det innebär inte att jag inte längre kan tänka ut saker och ting. Jag minns bara inte... Vad människor säger, vad jag själv är på väg att göra, vad jag blir ombedd att göra, vem människor är, hur jag hittar hit eller dit. Trots allt kan jag tänka.

Jag har en autoimmun sjukdom, men ,det innebär inte att hjärnan är bortkopplad, det är inte där det sitter, det är fysiskt (förtydligande).

De säger att jag eventuellt har "gått in i den berömda väggen", pga allt jag gått igenom. Ja, kanske är det så, har varit där en gång förut, men inte stämmer de symptomen jag hade då med de jag har idag. En annan teori är att jag har en annan begynnande diagnos... Älskar teorier...

Trots allt kan jag tänka och jag är inte fem år gammal och behöver förklaringar på sandlådenivå. Det gör mig skogstokig. Likaså ett "mästrande", gör si och gör så... Visserligen är jag lyhörd för att jag kan få nya infallsvinklar, men jag är fortfarande en människa med hjärna.

Jag är sjuk inte dum i huvudet, har aldrig varit.

Idag fick först mamma allt detta i knäet, sen fortsatte jag att muttra med chefen. De har båda vett att inte argumentera med mig när jag blir på det humöret och säga något korkat för då flyger jag troligen i taket. Jag kan bara inte acceptera att bli behandlad på det viset.

Jag biter ihop många gånger, men svaret hänger på tungan och ibland är det inte värt det. Ibland kommer det bara, jag avskyr att bli behandlad som en komplett icke tänkande individ.

Idag kan vi ta ett lysande exempel, bara ett i högen. Jag har idag börjat med bassängträning, så skönt med 35 gradigt vatten. Kvinnan i omklädningsrummet hade aldrig sett mig förr och nej, jag är ju ny. Då kommer det. Hur duschen fungerar (termostat och duschhandtag har jag liksom hemma...), hur skoskydd fungerar (ja, de ska på och är blå), hur man använder badmössorna (finns olika), ja, und so weiter. Dessutom hade hon inget trevligt tonfall och upplyste mig konstanst om hur jobbigt allt var. Jag höll en låg profil, för jag kommer möta kvinnan nästa vecka igen. Personalen var underbar, men de har fantastisk personal på reumatologen över lag.

Detta var av det mildaste laget, jag har värre i bakfickan, men väljer att inte ta upp dem av hänsyn till andra, så fungerar min hjärna. Eller kanske ska jag iallafall?

Varför i hela friden blir jag behandlad så här? Jag förstår det inte och jag tolererar det inte heller. Tror människor att när man får en diagnos av något slag så blir man per automatik helt korkad och att hjärnan också lagt av? Jag skulle gärna vilja ha en bra förklaring till detta.

Till syvende och sist så är jag fortfarande jag, med en problematik, men jag är jag.

Jag upphör aldrig att förundras över mänskligheten och det beteende denna mänsklighet är kapabel till.

Så, ledsen att göra er besvikna, men hjärnan är intakt, om än lite dimmig emellanåt, så finns den kvar, tro mig!