Allt ramlade bara över mig, precis allting... 2017 trillade rakt ner i knäet utan förvarning. För ett år sedan låg jag i en säng och var så otroligt sjuk, men ingen ville ta hand om mig.
...och allt annat jag råkade ut för...
Jag satte mig på golvet och fick genast sällskap av min nya sambo, som kröp upp i mitt knä, tvättade hela ansiktet på mig och var ytterst kärvänlig. Han har förmågan att få mig att känna mig hel och ger mig otrolig glädje.
I vanlig ordning samlade jag ihop "Spillran Jag" och gick upp och la mig. Här väntar alltid numer troget min lilla Smulan och även hon förstod att matte var kaputt. Med en Smula på bröstkorgen, spinnande och sakta stryker sitt ansikte mot mitt ansikte föll jag i sömn.
Utan dessa två lurviga varelser vet jag inte riktigt hur jag stundtals ska orka fortsätta, de är mitt livselixir, deras ovillkorliga kärlek kan ingen finna någonstans mer än hos djur. De är min lycka, även om jag emellanåt är vansinnigt trött på alla påhitt, men de är mina.
Helgen har passerat med, i huvudsak, enbart trevligheter. Bästa vännerna på middag, vi har passerat 20-årsstrecket för vår vänskap. Dessa två har stått vid min sida i vått och torrt under alla dessa år. Dessutom är jag högst skyldig till deras numer 20-åriga relation. Glad att de fann varandra och att VI fann varandra.
Min lilla sambo har också fått en bästis, fina Assra. Själv gillar jag skarpt hennes matte och husse. Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och Assras matte fostrar både mig och mitt lilla busfrö. Jag uppskattar det mycket, är en vän av ärlighet och uppriktighet.
Lite bus med chefshunden, numer, på gården, lilla underbara Spexa och hennes matte blev det också och vi gick en liten tur tillsammans. Äntligen leker Spexa med Ajax. Kanske tyckte hon att jag svek henne med att skaffa ett litet monster, jag vet inte, för hon ville inte alls i början, men nu gick det bra.
Ändå trillade livet i knäet på mig. Jag önskar jag var mer rörlig, att jag inte har ont, att saker inte ska vara som en fruktansvärd utmaning varje gång något ska utföras. Här kommer faktiskt svårigheten att leva ensam in.
Jag sa till herr Hyresvärd att jag behövde en James och undrade om de hade någon på loftet, men se nej, där bodde bara tomtar. Ja, så kanske det är...
När jag vet att jag behöver tvätta, men energin räcker inte till...
När jag borde dammsuga, men efter en arbetsdag går det inte...
När jag lyckats laga middag och nån jävel ska ställa i ordning i köket...
När jag behöver handla, men värken sätter in så det får vara...
När jag försöker vakna på morgonen och önskar att någon fixat frukost till mig....
Listan kan bli lång, väldigt lång... Ändå gör jag allt själv idag, precis allt. Ibland ber jag mina hyresvärdar om hjälp, när det helt enkelt faktiskt inte går. De är guld värda.
Idag har vi ett exempel på hur det kan se ut.
Ajax, ja, min lilla schäfer får heta Ajax, bättre än Klorin, för dessa två medel är flitigt använda i detta hus sedan Ajax flyttade in, han väcker mig på morgonen och vill ut. Detta är den tuffaste turen, för jag funkar inte riktigt. Olyckor händer inomhus, men han börjar lära sig att matte inte kan kasta sig ur sängen och ut. Ute landar jag på trädgårdssoffan en stund, sen stapplar jag omkring med Ajax en stund.
Sen måste jag vila och det har Ajax lärt sig så han lägger sig tills jag fixar frukost till katt, hund och mig.
Så småningom är det dags för arbete. När jag väl är färdig för avfärd har det gått ca tre timmar sedan jag steg upp. Det är den tiden jag behöver för att kunna fungera. De säger att få reumatism när du är lite äldre är annorlunda än om du får det när du är yngre. Självklart är det så, ingen raketforskning där inte.
Ajax och jag har gått en promenad, allt fixat hemma så jag slipper när jag kommer hem, för jag är icke snabb.
Straffet kom sen och där sitter jag nu.Mina händer är som korvar och fingrarna får jag dela för de rullar ihop sig tillsammans, handlederna skriker av smärta, axlarna önskar jag inte fanns....
...att beskära träd i sin trädgård är inga problem, men gör detta fem dagar i veckan i x antal timmar dagligen med reumatisk värk....
Ändå är det roligt.
Sen ska "pinnarna" samlas ihop. Här var det tvärstopp! Böja sig ner och ta ett lass "pinnar" med dessa icke funktionsdugliga tentakler och resa upp kroppeländet, asa skräpet till släpet och hiva upp det där. Nix! Här gav jag upp efter några vändor, det är inte värt det.
 |
| Sur Ajax för att han inte fick jaga krattan mer. |
Det är därför det finns lönebidrag, det blir ingen förlust när jag inte kan. Jag gör ofta mer än jag kanske borde för att jag vill och viljan kan ofta försätta berg, dock inte alltid.
Sen var jag tvungen att handla, jag slapp köra bil dit, vi handlade båda på väg hem, alltid något.
När jag sen kommer hem så ska jag ut med Ajax, men han går lös så jag kan bara linka med och så tränar vi lite. Den glädjen det ger mig gör mina smärtor uthärdliga och jag älskar varje minut.
Sen dör vi lite innan det är dags för kvällsbestyren och har det lugnt och skönt. Jag återhämtar mig lite och sen är det full fart med matlagning, bus och ytterligare ett par turer ut samt lite inomhusträning.
Klarar jag tioslaget får jag vara glad, oftast har jag ett behov att trilla ihop redan nio, men så är det att försöka leva ett vanligt liv med en autoimmun sjukdom. Jag kan inte styra den merän med att jag rör mig, äter vettig kost och försöker lyssna på signalerna.
Mitt liv är annorlunda, jag gnisslar tänder av ilska emellanåt, jag kan gråta floder, jag kan skratta så jag kiknar med mina familj och vänner och jag har stunder av lycka.
Nu ska jag ha en irish coffe, för att jag kan. Måndag? Vem bryr sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar