Varför är det så svårt?
Idag har jag haft det tufft, det var helt enkelt för kallt för mig att jobba, en halvtimme in på arbetsdagen var mina vantar blöta och det är de enda jag har som klarar kylan. Nu blev det både blött och extra kallt. Resultatet blev att tre av mina fingrar på vänster hand fick för sig att knöla ihop sig tillsammans och handlederna gjorde så vansinnigt ont att jag hade kunnat strypa någon. Jag gav upp, det är inte värt det och dessutom sätter det sig på humöret. Jag sa till chefen att det inte går och att jag kör. Okej, fick jag till svar.
Den värken är inte lätthanterlig och jag föredrar att hålla mig undan eftersom jag blir på stridshumör.
Ändå var jag tvungen att göra ärenden. Hur lätt är det att köra bil med händer som inte vill, axlarna borde tas bort, handleder som inte vill annat än att få en eller åtta värktabletter?
Iväg till soptippen, hela bilen var full med diverse attiraljer som skulle kastas och det kunde inte ligga där. Här hade jag stora problem, men alla skötte sitt, trots att några såg att jag hade bekymmer, tappade en sopsäck tre gånger innan den landade i containern, men bra kvinna reder sig själv. Mycket går på ren ilska.
Sen ut på Coop, bra affär, de har saker som inte finns här. Detta var inte ett enkelt projekt, jag tappade både det ena och andra när jag nu glömde att vänsterhanden inte ville som jag, men till slut så var jag klar.
När jag är på väg ut ser jag en man som går ungefär lika dåligt som jag, men han har ännu större problem med armarna än jag. Jag kör upp min kundvagn jämsides och undrar om hans varor vill ha lift. Han sken upp som en sol och sa ja tack. Han kan inte köra kundvagn, men äta måste man ju. Jag och mannen linkar iväg till hans bil och han är mig evigt tacksam säger han. Mannen är i min ålder och neurosedynskadad. Vi har riktigt trevligt ihop, där på parkeringen. Vi byter telefonnummer och har bestämt att vi ska fika en dag.
En väninna till mig fick ett tufft besked idag, jag körde dit med en liten blomsterkvast. Det löser inte problemet, men det piggar upp.
Jag föredrar att se min omgivning och känna av att just där och då kanske behövs en liten insats för att göra någon lite glad, trots att jag själv känner mig som jag blivit överkörd av en asfaltsvält sisådär fem gånger. Det gör underverk hos motparten och jag blir glad av att göra någon glad, det minskar min mentala smärta, vilket också gör den fysiska smärtan mindre, trots allt.
"Om jag tänker på dig, så tänker du på dig..."
"Jaget" får inte ta över, vi måste tänka på andra också, vara flexibla, se varandra, vara lyhörda och känna.
Den dagen du slutar bry dig om dina medmänniskor, så är du ensam, otroligt ensam. Det finns en värld utanför "jaget", även om vi måste ha ett visst mått av egoism, men det får inte ta överhanden, så vi glömmer andra.
Jag vill att andra finns för mig och senast idag, på förmiddagen, så fick jag hjälp av medmänniskor, som tänker utanför "jaget", så jag vet att det finns medhjälpare med stor portion omtanke om andra.
Samtidigt så är det också tydligen så, har jag fått höra, från två håll, att bryr sig för mycket är inte bra heller. Den förstår inte jag alls, men blir jag avvisad för många gånger för att jag bryr mig om någon annan, så slutar även jag att bry mig om personen. Det är inte lönt att "spilla krut på döda kråkor"!
Så höj blicken och se människan du möter eller umgås med. Glöm dig själv en stund, det kommer kännas fint, tro mig. Se glädjen i andras ögon är underbart! Livet blir lite mjukare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar