Tvåbenta och fyrbenta vänner, livets elixir.

Jag lärde känna Anette via en schäfergrupp innan jag flyttade till da byhåla. Jag började handla hos henne i hennes hundaffär i samma byhåla och vi började prata mer och mer.

Till slut bestämde vi oss för att sätta ihop våra schäfrar, efter ett par försök gav vi upp, min Stella gillade inte schäfrar.

Vi fortsatte att prata och fika tillsammans. När jag blev sjuk så har jag haft ett enormt stöd i Anette, tusen frågor har hon fått och tålmodigt svarat på dem alla. Alltid med glimten i ögat och nära till skratt. Vi har samma reumatiska sjukdom.

Nu i höstas, som ni vet alla, så fick min Stella somna in och sorgen och saknaden finns ännu.Då fanns Anette igen och med sin Assra.

Det denna hund har gjort med mig mentalt dessa dagar jag har fått privilegiet att ha henne vid min sida är svåra att beskriva. Bara att få gå i skog och mark med henne vid min sida har gjort så mycket själsligen att det är länge sedan jag mådde så bra.

Vi har inte gått milspromenader, men jag har fått möjligheten att återigen ha en schäfer vid min sida och kunnat köra ut med henne på de platser där jag finner ro, en trygghet och där jag aldrig skulle gå utan en schäfer.

Jag har en fantastiskt fin vän i Anette och hennes kloka, underbara, följsamma (för det mesta) och lydiga hund Assra. Det har varit ett privilegium för mig och hoppas på fler turer med henne.

"Tar du med mig nu?

Ok, SAAB? Mattes Volvo är bättre,men jag åker väl med då.

Vi har ju varit på Revinge två gånger och min gåutochgåkompis är lika hysterisk när det gäller vildsvin som matte. Då har vi inte pratat kor ännu. De är lika knäppa bägge två. Det är väldans geggigt och kompisen haltar lite och har svårt att hålla mitt tempo så jag får sakta ner. Långsamt lalala... En dag smet jag lite, jag hittade två poliser, tror de la spår till sina fina schäfrar. De sa att jag var fin trots att jag smitit, men jag vet ju att gåutochgåkompísen ALDRIG skulle hinna ikapp. Det var kul!

Bättre var det vid havet, men jizzez vad feg hon var, vågade inte släppa mig. Jag fick alltså inte bada, heltaskigt. Men det blev en skön promenad iallafall och min gåutochgåkompis gick lite fortare.

 Idag har vi hoppat över stock och sten, små vattenfall och små minibroar. Detta var betydligt roligare för nu fick jag gå lös. Gåutochgåkompisen skulle fotografera mig lite överallt och jag blev lite uttråkad när hon fortsatte att fotografera alla vattendrag och jag skulle stå modell.
Vi träffade ett helt gäng handikappade. De var rädda för mig, men en fick komma hälsa iallafall sedan gåutochgåkompisen övertygat dem om att jag inte är farlig. Killen, bara ung, hade Downs syndrom och jag tvättade hela ansiktet på honom och han kramade mig tillbaka.

Lite äventyr har det allt varit och det gillar jag, för jag ser och hör allt i skog och mark, min gåutochgåkompis kan vara trygg med mig!
Assra"