Hej då 2017!!

Jag vinkar adjö till 2017, detta förfärliga år, men jag har också upplevt mycket omtänksamhet och hjälpsamhet, stunder av lycka, stunder av bottenlös förtvivlan, tårar, skratt, elakhet, snällhet....

2018 står för dörren...

2017 kommer att räknas till det värsta året jag upplevt, men också gett mig insikt på livet och dess innehåll.

Jag har lärt mig att säga nej. Givetvis gör det lika illa i mitt samvete varje gång, men jag kan inte längre göra våld på mig själv, varken fysiskt eller psykiskt. Det är synd och skam att det skulle till allt detta innan jag hade den förmågan. Sent ska syndaren vakna.

Måtte jag aldrig få uppleva något liknande igen. Någonstans finns det säkert en mening med att jag överlevde, det har varit väldigt svårt att se det stundtals. Två gånger lurade jag döden 2017, så någon liten jefvel har bestämt att jag ska vara kvar. Jag tror inte ett smack på sånt egentligen, är inte religiös eller tror på övernaturlighet, men ändå, finns nog någon mening iallafall.

Det fanns och finns fortfarande stunder då jag önskar att jag aldrig överlevt, jag förstod inte meningen med att jag skulle gå igenom allt jag gått igenom i år.

Jag har haft människor i livet som, efter allt, har vänt mig ryggen, min tillit fick sig en rejäl knäck. Människor har upplyst mig om att jag är skröplig och ingenting att ha, bättre att göra sig av med efter konstens alla regler. Det var precis vad jag behövde mitt i allting. Självförtroendet rasade i botten.Jag är ju ingenting värd i dessa människors ögon, föraktet lyser klart. Ursäkta mig, jag kan säkert hjälpa att jag råkade bli sjuk. De är inte värda mer än dessa meningar, knappt det! Respekten för dessa försvann som en avlöning.

Jag har förlorat sk vänner och också funnit nya fantastiska människor, som visat mig hur äkta det faktiskt kan vara. Dessa människor hyser jag all beundran för, deras alltid glada uppsyn, deras hjälpsamhet, omtanke och aldrig att de visar att det är ett problem att finnas. De bara gör och lyssnar. Jag hyser den största aktning för dessa människor, jag trodde inte de fanns, men nu vet jag.

Dessa stunder av bottenlös förtvivlan. När jag gått och lagt mig på kvällen för att önska att jag aldrig vaknade igen. När jag ätit frukost och tittar på tabletthögen och tänker; "Nej, jag vill inte! Jag vill verkligen inte!" Mitt nya liv... Utan medicinerna dör jag, reumatoid artrit är en dödlig sjukdom, om inte sjukdomen dödar mig så gör medicinerna det, utgången är klar. Livet är det enda vi inte kommer levande ur.

Morgnarna när jag ska gå upp och kroppen verkligen inte vill lyda... Jag gick i nio månader med en högerhand som inte fungerade. Vet ni hur svårt saker är? Duscha och tvätta sig själv och håret, laga mat, köra bil, lasta släp, klä på sig, osv... Jag har lärt mig mycket, otroligt mycket och anser att jag är en otrolig uppfinningsJocke.

För att inte tala om denna fruktansvärda smärta i alla leder, då menar jag alla leder, stora som små. Jag har fått otaliga kortisonsprutor, rakt in i ledkapslarna, för att fungera och fler kommer det bli. Leva med denna smärta är oerhört jobbigt, det tar hårt på alla sätt. Jag är smärttålig som få, men detta önskar jag inte min värsta ovän.

Dessa tårar, litervis har jag gråtit. Jag gråter fortfarande, men inte lika ofta och klarar också rondellerna utan tårar. Dessa rondeller var en plåga att köra i och tårarna rann hejdlöst. Hatar rondeller.

Stunder av lycka, små, små saker för någon, men så stort för mig...
När grannen kommer in med nyrostat kaffe och pannkakor till mig. Ställer sig sedan att diska och snor hela tvättkorgen innan hon går...

När hyresvärden dammsuger det jag missat och bär densamma upp och ner för trapporna för jag klarar det inte...

När hyresvärdarna kommer med en liten tallrik med godsaker, bara sådär...

När lillebror och svägerska kör omväg för att hämta mig till påsk. Svägerskan kör min bil till Österlen...

När mamma tar tåget ner och får assistans att ta sig till mig för att laga dillkött...

När pappa kör hemleverans av beställda varor, trots omvägen....

När dottern får fnatt och städar hela mitt hus och lagar mat till mig...

När jag får sätta mig i en kajak och lyckas paddla 500 meter. Hjälp att komma i och ur kajaken var så mycket värd. Detta var en otrolig stund av lycka.

När jag kan slänga kryckorna och gå för egen maskin...

När jag äntligen kunde börja jobba igen...

Bara ett axplock av allt jag varit så glad och lycklig för, finns så mycket mer....

Musiken har betytt otroligt mycket för mig, den har rehabiliterat mig, den har fått mig att gråta floder, den har fått mig att tömma systemet.

Jag har varit på flera konserter i år, det har betytt så mycket. Min morbror har tagit med mig på fantastiska konserter, hoppas på fler. Det har varit guld värt.

Dottern och jag var på en magisk konsert på Ullevi, det betydde fantastiskt mycket, inte bara konserten utan att vi fick göra detta tillsammans. Vi åkte även till London och det är jag så oerhört glad för..

Jag har ändå mycket att vara glad för. Min fantastiska familj, deras hjälpsamhet, omtanke och att jag känner deras kärlek till mig är en lisa för min själ, utan dem klarar jag det inte, de finns där 24/7.

De jag omger mig med där jag bor, det finns inget som är besvärligt eller tidsbrist, de hjälper mig och bjuder in mig, så jag slipper ensamheten. De ger mig av sin tid och roar mig kungligt emellanåt, jag ler en hel kväll åt en del historier. Om ni visste hur glad jag blir för det.

Mitt jobb, att jag fortfarande har jobbet kvar gör mig så glad. Ingen älskar sitt jobb varje dag, men jag älskar årskiftningarna och se naturen förändras, knopparna på våren, den vackra gröna färgen på våren, sommarens alla blommor, höstens vackra färger, trevliga kunder och att få vara utomhus. Det gör att jag håller mig friskare än andra i min situation, förkylningar odyl.

Stödet jag fått från vänner på sociala medier har betytt mer än jag trott. Glada tillrop, en knuff i en kommentar, en vänlig kommentar, en "jävlaranammakommentar", osv, det har betytt fantastiskt mycket. Ni är värda en stor kram och mer därtill

Min största sorg i år är förlusten av min älskade schäfer Stella. Jag sörjer henne enormt. Hennes vackra ögon, hennes tokigheter, hennes klumpighet, hennes otroliga vänlighet, ja, allt. Jag gråter fortfarande och pratar med henne. Kommer på mig med att sträcka ner en bit av frukostmackan till henne, ropa på henne när jag ätit middag och hon fick rester, tar ett kliv åt sidan för att inte snubbla över henne där hon brukade ligga.... Sorgen är tung, men så småningom blir det en ny liten schäfer....

Ensamheten är emellanåt tung. En kram, ett vänligt ord, en kärlek, ligga sked och få höra att allt kommer att bli bra, irritera sig på olater, gräla, bli sams, skratta så jag kiknar, busa, utflykter eller bara vara i soffan framför en halvdålig film, ja, osv... Men jag får finna mig i det, jag kan inte styra den biten hur gärna jag än vill.

Kärleken är beständig, det är bara föremålen som skiftar...

Med dessa ord avslutar jag 2017 och önskar både er och mig själv ett fantastiskt 2018!
Tack alla ni som stått/ står vid min sida, på olika vis, ni har vars ett utrymme i mitt hjärta!

Gott slut och Gott Nytt År, kära familj, vänner och ovänner och annat löst folk!

I juletider med ett bra sjukförsäkringssystem

Just nu är jag väldans glad för sjukförsäkringssystemet. Glad att jag bor i rätt land på det viset.

Danmark har förvisso helt fri sjukvård, om du inte behöver specialist, dessutom blir du sjuk har du full lön, vilket inte vi har. De har högre skatt än vad vi har och en betydligt sämre anställningstrygghet. Det går att ställa Sverige och Danmark mot varandra här...

Efter ett besök på reumatologen, där det konstaterades att ingen lunginflammation iallafall, men möjlig influensa. Detta togs prover på genom att köra en väldans lång tops långt upp i hjärnbalken. Väldigt oskönt, kan jag tala om. Nya kortisonsprutor ska in i diverse leder, men jag måste bli frisk först. Här var jag nog lite elak, men de har en läkare på reumatologen som är så fantastiskt duktig på att ge kortisonsprutor att jag beställde honom istället för min egen läkare. Visserligen bad jag om ursäkt och sa att min farbror doktor var duktig på annat istället och det är han verkligen, men kortisonsprutor är han inte lika bra på. Tack och lov har jag en läkare med humor, så jag kan säga vad jag vill och vice versa.

Sen blev jag upplyst om att inga långa färder är att rekommendera, mycket pga dels smittorisken och dels att nu får jag inte heller ta mina måndagssilar. Resultatet om jag tar dem kan bli allsköns övriga sjukdomar, tex hjärnhinneinflammation. Resultatet när jag inte får ta dem blir att reumatismen lever loppan igen. Moment 22, lite grand, men hoppar hjärnhinneinflammationen, den har jag haft en gång, sädär trevligt.

Så, hej då, familjejulen i ett snöigt Småland. Smulan och jag kommer ha jätteskoj.

Därefter fick jag fara runt lite hit och dit och avslutade på Apoteket för att hämta lite meduzin, som tagit slut och beställa nya sprutor.

Dessa sprutor är vansinnigt dyra. De kostar 2500:-/ st och jag tar en i veckan. Det blir 130 000:- om året. Utan dem blir mitt liv outhärdligt, vilket det kanske blir nu. Förhoppningsvis får jag ta nästa vecka om proverna då är ok.

Iallafall 130 000:- är väldigt mycket pengar. Betänk om vi inte haft högkostnadskort.... Vi var tvungna att ha dyra försäkringar för att klara av att bli sjuka. Många av oss skulle inte klara det ekonomiskt. Jag hade inte gjort det kan jag säga. Jag har väldigt dålig lön, även med svenska mått mätt, men det är en annan historia.

Vi hade fått dö i förtid och det med kanske oerhörda smärtor, ensamma i nån friggebod i bästa fall. Jag ser vad jag kostar och har kostat i år. All denna specialistvård , där varje besök kostar mellan 300:- till 450:-. all medicin jag knaprat och knaprar.... Min lön hade inte räckt till två månaders sjukvård och nu är jag uppe i elva månader och det kommer fortsätta...

Jag hade lagt mig i en friggebod alternativt under en bro och så småningom hade kroppen sagt hej svejs, nu får du en etta med jordvärme. Tack och lov slipper jag det. Jag får till slut den vård jag så desperat behöver och mina mediciner som får mig att kunna leva ett hyfsat liv.

Lite att fundera över och kanske ändå vara tacksamma för det vi har, det kan ändras fort.

Mumricken önskar er alla en riktigt god jul och rå om varandra ni som är tillsammans med människor ni vill rå om, ni andra kan göra som vanligt, tänka på er själva 😋. Puss & Kram

Mor, dotter, reumatism, återhämtning... London!

Den 7 december var det dags att ge sig utrikes. Jag ska inte sticka under stol med att jag var väldigt orolig. Året som gått har tagit enormt hårt på mig och jag ville verkligen inte belasta min dotter för mycket. Jag ville så att hon skulle ha glädje av resan utan att känna det betungande att ha med sin mamma. Detta var ett paket från mig till henne, jag är så stolt över min dotter. Till våren tar hon sin examen som fastighetsmäklare och hon har jobbat hårt för detta, så en resa tillsammans var det minsta jag kunde ge, när jag nu inte haft möjlighet att ställa upp på annat sätt.

Min mamma sa till mig att vi har tradition i familjen, ja, det är sant. Min mamma reste med min mormor, jag har reser med min mamma, Johanna och jag reser, Johanna reser med sina flickor. Det är ett privilegium att ha den relationen och att ha trevligt tillsammans, på alla sätt.

Tillbaka till resan...

Det började inte bra....
Laddade Jojokortet, fick inget kvitto, köpte biljett, fick ingen biljett... Skånetrafiken fick ett besök. Tåg mot Kastrup, tvärstopp i Malmö, på nästa tåg. Säkerhetskontroll, om jag kom igenom? Nope! Fick t.o.m ta av skorna! Sen tyckte säkerhetsvakten det räckte... Undra vad han menade med det?

Flyget gick fint och vi kom till hotellet. Bra hotell. Förra gången så hade vi ett riktigt lågbudgethotell, där mössen levde loppan nattetid. Här var det lugnt och skönt. Vi konstaterade att vi faktiskt bodde i samma stadsdel som förra gången och var då tvungna att besöka samma pub som förra gången.

Johanna fick en svankompis, med Hyde Park som bakgrund :)

Torsdag kväll fick vi för oss att ta en promenad till Hyde Park, de hade ett Winterwonderland. Ja, det kan man säga. Större än tivoli i Köpenhamn. Här fanns allt, men det måste varit tyskt, för det var Bierstube och bompabompa i parti och minut samt marknad, men det var en vacker promenad dit och en upplevelse i sig. Tunnelbana tillbaka....

Skridsko mitt i London

Fredag hade vi bestämt att åka till Camden Market. Förra gången vi var där så var vi lyriska och handlade en hel del. Camden Town är en häftig upplevelse, men denna gång blev det en julklapp till ett barn och lite mat på en pub. Det händer mycket på fem år... Vi gillar båda Camden Town, så vi var ändå nöjda.

Vi tog oss till Oxford Street istället. Dottern skulle prompt in på Primark, ett Ullared mitt i London. Hon vet så väl att jag hatar allt sånt, men jag lunkade med, sen blir det som vanligt. Jag blir lite aggressiv och har bara en önskan.... UT HÄRIFRÅN!!! NU!!!
Finns inget jag tycker sämre om än stora varuhus och köpcentrum. Vad är poängen med dem? Fick som jag ville till slut och inte sjutton blev det handlat mer än lite julklappar till barnen.

Tillbaka till hotellet via Mark & Spencer, för lite vin och tilltugg att ha medans vi tog en liten vila och skulle fixa oss iordning inför kvällen. The Lionking i Covent Garden. Konstaterade att klänningen jag hade med mig var snygg på mig tidigare men inte nu. Bara att köpa läget, för någon ny hade jag inte lyckats hitta. Johanna var lika söt och fin som hon alltid blir.

Ready, set, go?

Mot tunnelbanan igen. När vi kom fram sa de i högtalarna att har du inte en bra hälsa ska du ta hissen istället för trapporna. 193 steg!!! Johanna tittade på mig och undrade om jag skulle fixa detta. Gå! Jag kan inte mer än avlida! Kön till hissen var lång och vi hade ont om tid.

Det gick! Jag lever!

Jag har problem med trappor och mina ben, men jag är duktigt envis. Det var tufft att ta sig upp 193 steg, men det gick och jag kände aldrig av det efteråt. Här sa dottern att jag fick tacka chefen för att jag lastat släp i sex månader och blivit stark av det. Finns en viss poäng i det....














The Lionking var en upplevelse, kostymerna, artisternas rörelseschema till musiken och deras inlevelse i det de gjorde. musiken och denna fina teater. Vi var helt lyriska när vi kom ut och så uppfyllda av detta. Vi är oerhört förtjusta i musikaler. Kan vara så att jag påverkat lite grand.

Vi avslutade kvällen på en italiensk restaurang. Här klantade jag till det, kanske berodde det på den italienska spritzen, men fel blev det, duktigt. Jag skulle betala notan och ville lämna dricks, det var bra service och väldigt god mat... Knappar in som vi gör i Sverige... Slutsumman, med dricks.... Jomen. tjosan, lämnade över 600:- i dricks. De var otroligt ärliga och sa till mig att är du säker på detta... Visade kvitton. OJ! Deras chef löste problemet och jag fick tillbaka pengarna och de fick rätt dricks.

Min födelsedag. Jag ville göra annat än att gå i affärer, se lite gammalt London. Älskar ju detta gamla, historiska... Johanna var "tubchef", tunnelbanan, hon är fenomenal på detta! En felåkning på hela tiden, annars hade hon järnkoll.

Vi bestämde att ta oss till Tower Bridge och kvarteren däromkring. Ingen av oss hade tidigare gått över Tower Bridge, så det gjorde vi. Nu har jag ju problem med att vandra och köra bil över broar, men försöker övervinna detta med jämna mellanrum. Det gick!

Det var ebb på Themsen, så vi hittade ett hål i en vägg och en trappa, sen ut på det som senare under dagen skulle bli helt vattentäkt. Återigen har jag nog påverkat och vi klev runt och fotograferade. En häftig upplevelse. Därefter klev vi in i de gamla kvarteren och läste historier om hur det än gång var, när det begav sig. Jag bara älskar historia och att se det. Kan gå i timmar....

Vi tog därefter the Oueens Walk utmed Themsen, tillsammans med hur många andra som helst. Hittade en fransk restaurang där vi åt en vansinnigt salt löksoppa, inte jättegod.
Därefter åkte vi till Oxford Street och hamnade på Debenhams. Detta varuhus gillar jag, lite NK över det, men fint. Tittade lite och Johanna tyckte jag behövde snyggas till. Hon hade en klar poäng där, så vi fick båda snygga ögonbryn när vi var klara. ...att jag sedan fick blåmärke efteråt har inte med saken att göra, jag blev fin. Huden är oerhört känslig av medicinerna.

Vi gick på kvällen till en annan pub i vår stadsdel och åt lite gott. Vi var båda trötta och jag var nöjd med min födelsedag. Slocknade som ett ljus!

Söndag! Det började att ta på krafterna. Kände mig trött, men vila får jag göra i graven. Harrods stod på schemat. Vi ville se juligheterna. Mot Harrods. Jag kände mig väldigt trött, men kämpade på. Hur ofta är man i London i jultider? Vi handlade lite julklappar och sen mot Oxford Street, jag vill handla på Debenhams och vi ville besöka vissa affärer.

Vi delade på oss och jag shoppade det jag ville ha och Johanna gick på sitt håll. Jag började känna att nu går det inte mer. Jag började ta slut, riktigt slut. Världen snurrade.... Jag blev parkerad på en pub, så skönt! Johanna kubbade vidare i sin shopping och jag satt i behaglig miljö med lite vin.

Kvällen gick vi till ett annat ställe, i vårt kvarter, som egentligen skulle vara stängt. Nu var jag lite i hatten, brist på mat och vila gjorde sitt plus intag av vin... Tjolahopp. Så god mat det var, riktigt gott, bästa på hela resan.

Måndag... Vi ska hem, men vi hade pratat om att åka tillbaka till Notting Hill, vi hade gjort ett studiebesök tidigare, men vädret var värdelöst med alla mått mätt, vi visste inte om vi skulle komma hem pga snö, så vi tog det lugnt.

Vi var lite bekymrade, men med viss försening så kom vi med flyget. Dessförinnan åt vi lite mat på Jamie Oliver, levererade kan jag säga, jättegott.

 Vi landade före utsatt tid, vilket gjorde att vi kom hem i vettig tid. Jag fick färdtjänst hem och ledigt dagen efter, uppskattat. Däremot var det fruktansvärt tomt när jag kom hem, ingen Stella, ingen katt, bara jag....

Smulan är hemma hos mig igen, tjock som hon brukar vara, sover på mina ben, för ut ska hon inte!

Summerar resan... Så bra vi har haft det! Jag har en dotter som är hjälpsam, hänsynsfull och bara min. Något rätt har jag gjort och är så glad för detta. Hoppas på fler resor med Johanna och även med mina barnbarn.

Nöjd och glad! Jag fixade det, med dotterns hjälp. Jag är på väg....

Bilderna är lite från Johanna och lite från mig....

Tack för denna resan!

Torsdagsfunderingar

Jag och mina funderingar kring det mänskliga släktet. Aldrig att jag kommer upphöra att förvåna mig, den ene är inte den andre lik.

Jag anser mig själv som en generös människa, inte alltid ekonomiskt utan mycket med sympati och empati. Det lilla jag har, idag, att erbjuda, försöker jag erbjuda, på alla möjliga och omöjliga vis, men jag vill verkligen inte bli utnyttjad. 

Skjuts någonstans, en lunch, ett lyssnande öra, en kram, en snäll blick,ett leende, en burk med lök, en knippe salvia.... osv.... Hoppas det lilla jag kan erbjuda uppskattas, jag vet inte. Jag kan inte längre erbjuda det jag kunde förr.

Det behövs egentligen inte så mycket, det är bara så oändligt svårt för en del att förstå det. En liten stund med prat och kaffe kan göra en hel dag. Ett ord kan förstöra en hel dag också, då du går ner dig fullständigt.

Smidighet, ärlighet kommunikation, kompromiss, ett vänligt tonfall, en omtänksamhet, en förståelse för din medmänniska, osv....

I min situation blir man extra känslig, du känner att du inte duger, ingenting värd, utnyttjad och slängd i en hörna. Motparten tänker bara på sig och sitt, det finns inget utrymme för dig, du får aldrig ens frågan hur du egentligen mår.  Du går helt enkelt bort. Du är inte var du var, du har ingen funktion längre att fylla, du duger helt enkelt inte längre, för du fyller inget syfte där det går att tjäna något. Du minns inte saker, ditt rörelseschema är inte sig likt, din ork är på semester tillsammans med din energi, det tar en evighet att genomföra saker, men din motpart anser dig som en enorm belastning, för du är inte du längre och kanske är gräset grönare på andra sidan. Den slår hårt, oerhört hårt! Det handlar om vänskap, kärlek, bekantskap, du går ändå bort, för du tappade en del av den du en gång var och är en ny figur idag, vem?

Du drar dig undan och funderar på hur människor fungerar. Kan de inte få ut något av dig så är du ingenting att ha. Får de inte det de behöver, i sin egen trånga värld, så har du ingen plats längre. Du blir på alla sätt exkluderad, om du inte då och då erbjuder något, för det är lite du får tillbaka. Det du egentligen behöver får du inte, om det ändå skulle vara så att det kan bli något så sker det helt på motpartens villkor. Du får snällt sitta och vänta och hoppas på det bästa.

Jag rullar runt och viftar på svansen, gentemot det mesta idag. Jag är beroende och har inget val, jag önskar så att jag hade det. Stänga ner med ett leende och be dessa figurer dra till varmare trakter, slippa bli utnyttjad och framförallt tillåta det, den är värst. 

Inom mig kokar jag!  Jag skulle vilja ta folk i öronen och ge dem en avhyvling utan dess like och säga:"Vem fan tror du att du är?" Det hade jag gjort förr och sen vänt på klacken och gått! En sjukdom ställer till mycket och du måste tänka om, "rullar runt och viftar på svansen", jag avskyr varje minut. Utlopp för det får jag när jag kommer hem och får ett megafnatt att göra något jag aldrig gör annars.

Livet är föränderligt och ni undrar om jag är bitter? Nej, det är jag inte, men jag önskar människor kunde se lite objektivt, men det är för mycket att önska såhär inför jul.

Då ska ni veta att jag har människor i min närhet som alltid tänker på andra och ger mig otroligt mycket, de släpper det de har för händerna just då och ger mig en hjälpande hand, en liten kaffe när jag knatar runt husknuten och behöver något, en liten "posthund", hon började skälla när posten skulle lämnas när jag var som sjukast och aviserade att: "Upp och hoppa nu kommer vi!", sen har liten Spexa fortsatt med det och det ger mig ett leende dagligen och att jag får krama min lilla posthund. Ett litet samtal i tvättstugan, där vi lyssnar på varandra... Ett samtal från någon  i familjen...

Det är inte så svårt egentligen, men för en del så är det så svårt, de gör det så oerhört komplicerat.

Jag behöver ett piano!!! NU!!!

Åldersacceptans

Jag ser mig i spegeln.... Vem är du?
Så trött, påsar under ögonen modell IKEA-kassar, halsen sitter direkt på kroppen, kinderna liknar hamsterpåsar, ögonen är svullna.... Vart tog jag vägen? Medicinerna förändrar mig och åldern...

Jag ser mina vänner, de förändras också, givetvis. En del har faktiskt blivit riktigt fina desto äldre de blivit. Andra känner jag inte igen sen tiden bakåt. De har blivit gamla, andra åldras med värdighet, inte bara utseendemässigt, utan med en personlighet som man inte kan annat än att tycka om.

En del åldras med egoism, där det bara är de som gäller och de glömmer bort de som en gång brydde sig, andra har en öppnare famn idag än tidigare och omsluter andra på ett fantastiskt sätt.

Vi blir alla äldre,för somliga är det en svår acceptans, andra bryr sig föga.

Själv bryr jag mig föga om åldern, men har svårt för att se att jag inte är mig lik. Givetvis har det med min sjukdom att göra, det som medicinerna ställer till. Kortisonfläsk, hur kul är det på en skala? Jodå, den ger en mer mjukhet och jag är definitivt kramvänlig idag. Förr hade jag plåster i fickan att dela ut vid kramar om de skulle få sår när de kramade min smala kropp.

Nej, jag är ingen knubbis, fortfarande smal, men se där simringarna och bristen på min en gång långa vackra hals. Gillar långa halsar, det ger ett intryck av styrka och värdighet, att sträcka på hals och rygg. Testarna till hår efter cellgifter....

De som säger att utseende inte har betydelse snackar skit. Det har betydelse. Skönhet kommer från insidan, ja, absolut, det gör människor vackra, oerhört vackra, men då har de utseendet. Det finns vackra människor tills de öppnar munnen, ooops, nu gick det år fanders. Sen finns det ett fåtal som besitter både ett vackert yttre och inre, men det är få.

Just nu känner jag mig trött, sliten och helsänkt, jag är inte vaken mer än nödvändigt. Sover mest, när jag kan. Årstiden gör sitt till givetvis, sen är jag trött, så fruktansvärt trött efter detta helvetiska år, förändring är jobbig. Jag fortsätter min kamp, läkarna har höjt ett varningens finger. Sköterskan jag träffade idag, en riktigt underbar kvinna, gått igenom liknade, sa till mig att du har gått igenom för mycket. Om du inte varit så stark så hade du blivit inlagd för annat... Ja, det är sant, det hade jag nog.

Givetvis havererar även jag, men hur och när är det ingen som varken ser eller vet, med mindre än att jag väljer att berätta eller söka stödet. Jag försöker idag att inte belasta. Vem orkar? Varken jag eller någon annan...

Låt 2018 bli ett bra år...
Nu ska jag sova lite till...

Några år sedan, men jag känner igen mig.