En dag i mitt lilla liv, en funktionell dag!

Det är inte enkelt att gå hemma ofrivilligt, men jag har en del mycket bra dagar.

Så här kan en sån se ut.

Morgonen är alltid tuff, dels är den givetvis sjukdomsrelaterad dels är jag som jag är när jag försöker vakna. Jag vet inte var jag är, hur jag ska komma upp och jag har oftast inte en susning om vad jag sysslar med... Födsel och ohejdad vana...

Brister rutinerna så kan följande scenario utspela sig: schäfern får kaffe istället för vatten, smöret läggs i skafferiet, flingorna hamnar i hundskålen, jag häller mjölk istället för vatten i presson, ja, på den vägen är det...

Jag vaknade tidigt och det tog bara en timme att komma upp. Jag och schäfern följde rutinerna så inga fadäser skulle uppstå.

Två timmar senare så gav jag mig på alla blommorna, pelargonerna vill nog egentligen flytta ut för en del är lite stora, andra är trötta, men de ska överleva så jag kan ha dem på min lilla plätt i sommar. Ingen är ännu riktigt död, så hopp finns.

Schäfertur, en kortis, för jag hade bestämt mig för att ge mig ut lite senare på en expedition. Det är nu luften går ur mig, det vet jag. Det sker dagligen, tar ca en halvtimme efter att jag svalt alla mina skojiga piller. Klockan är bara 10, men jag måste vila. Jag gillar inte att vila, jag gillar inte ordet vila alls. Jag är ännu inte så gammal, så jag ska behöva vila, det gör mig fasligt irriterad. Meeeen, tanten måste vila, annars rasar jag.

Soffan, tidningar via nätet eller en bok gäller, för här är jag nu som en strandad säl i minst en timme. Med jämna mellanrum grälar min hjärna och kropp, för här vill jag inte sitta. Slutligen är de hyfsat överens så jag kan komma igång igen.

Småplockar lite här och var, tvättar en maskin tvätt. Lite lunch, sen ska jag ut.

Släktträff hos dovhjortarna 

Privilegiet att få låna en bil på obestämd tid gör att jag kan utöva några av min intressen, långpromenix i naturen med en lycklig schäfer, i kombination med att fotografera naturen, leta reda på gamla ruckel och smyga omkring. Låta historiens vingslag uppfylla mig i det jag ser, samtidigt som det finns en enorm tragik i alla dessa övergivna platser.

Teglet är så vackert

En gammal Ford Anglia har gjort sitt..

Mitt uppe på kullen, där Vin och jag knatat upp så ringer min pappa, han är också en strandad säl. Hans bil ville icke starta och jag hade lovat att hjälpa till att agera taxi om det skulle behövas. Fabrorn fick vänta, jag skulle ner och köra på riktigt isiga vägar tillbaka till Helsingborg.

Taxi hämtar, levererar fabrorn dit han ska, taxi kör tillbaka fabrorn hem.

Sen hem. Nu har jag varit på drift i  över tre timmar, men inte kört speciellt långt, hej soffan, nu är jag här igen.

Tittar på mina bilder från dagen och blir så glad att jag kan få göra detta, det är en så stor del i mitt liv att jag vet inte vad jag skulle göra om någon tog ifrån mig det. Mitt mentala tillstånd är så beroende av att stilla min nyfikenhet, gå ut i naturen, fotografera.... osv....

Dags för lite mat. Jag kan inte handla, pengar slut, men det finns mat om än lite underlig i kombination, men det får gå. Jag blir mätt iallafall.
Idag tömde jag kylen på det absolut sista av precis allt. Vad gör man av en halvtrött färsk broccoli, en rödlök, en snärt sallad och en lövbiff?

Jo, rensa broccolin från det som är trött, skiva den i lagom skivor, även med "stammen" kvar.
Skär salladen
Skiva löken
Släng broccolin i stekpannan, krydda med vad som
Sen ner med rödlöken
Låt det gojsa ihop sig med smör
Stek lövbiffen i vitlökssmör och diverse roliga kryddor
Hiva ner salladen i broccolin, låt det bli lite varmt, stringla honung över

Servera allt med vitlökssmör både på grönsaksröran och lövbiffen. Över förväntan riktigt gott faktiskt. Jag måste ha mina grönsaker, annars får jag mer värk och då får man ta vad som finns.

Ge schäfern en broccoli.. Åh piii paaan, den kan matte äta själv, ge mig lövbiff!

Diska, ta ut schäfer igen, landa i soffan och håll kväll.

Poppa popcorn lite senare med vitlökssalt, men inga större aktiviteter merän kvällstur med schäfer.

Kroppen gör ont, jag har enorma problem med mina "trampdynor", de försvinner säger farbror doktor och det gör ont att gå, men utan att gå och komma ut så dör jag garanterat. Jag blir en knäppis som sitter och visslar med en kramvänlig kofta, den där ni vet, med knäppning bak.
Så det får göra hur ont det vill, ut ska jag. PUNKT!

Det är värt det, tveklöst. Den lycka och det lugn jag känner när jag är ute på turerna överväger min smärta. Ja, straffet kommer, men jag har haft en bra dag med min schäfer och lånebilen, som tar mig ut, tack för det!

Imorgon får vi se hur det är...