Möte på en adress i Helsingborg....
Ner till byn, parkera och ta den lilla promenixen ner till adressen...
Hur ska jag komma in genom dörren? Tvärlåst, ingen prottelefon. Jaha, ja, här är jag kallad, men kommer inte in. Någon annan ska ut och jag smiter in.
Instansen finns på två våningar. Okej, vilken våning ska jag till? Börjar med den första... Inte så mycket som en spindel i sikte. Nähä, nästa våning. Titta en människa. Dörr tvärlåst. Knackar och talar om mitt ärende. Blir upplyst om att jag inte får komma in utan vänta i trapphuset tills jag blir hämtad, men människan ska meddela min mötesrepresentant.
Jag väntar, börjar göra ont i kroppen, för det finns inga möjligheter att sitta ner. 20 minuter går och jag tänker att nu går jag, för detta är inte okej.
Tar hissen ner, där står mötesrepresentant nr två. Vi har letat efter dig. Hmmm... Jag hade aviserat min ankomst, var på rätt våning, i ett utrymme om ca 10 kvm. Jodå, jag var försvunnen.... Säkert som amen i kyrkan.
Blir inslussad i ett rum och blir ombedd att berätta om mina problem... Kanske borde mötesrepresentaterna läst på lite innan?
Berättar om mitt trasiga knä, behöver en ny knäskål, den har sagt upp sig efter 25 operationer, min artros, min ryggskada efter en trafikolycka, här har jag 20 % invaliditetsgrad för 15 år sedan, förmodligen annan idag. Fortsätter att berätta om min, numera obefintliga sköldkörtel och problematiken kring att vara i avsaknad av en sådan. Sist, men absolut inte minst, min reumatism. Fritiden tillbringar jag med hund, kamera, paddling mm...
Ögonen blir större och större på representanterna. De säger inte halv sju.
Sen kommer det! En av representanterna börjar prata med mig sisåhär. Du förstår, det är såhär...
Jag blir helt plötsligt indirekt behandlad som jag även hade tappat min hjärnkapacitet.
Jag känner hur jag börjar koka, men har lovat mig själv att INTE bli arg, men det går sådär. Upplyser snällt och vänligt om att hjärnan är fullt funktionsduglig och att jag inte accepterar att bli behandlad som en mindre vetande, fast i helt andra ordalag. Detta är jag en fena på, att såga folk vid fotknölarna med ett leende på läpparna och att det sen tar lite tid innan polletten trillar ner hos motparten. Sen kommer ansiktsfärgen, då vet jag att jag lyckats och ler ännu mer. En del fattar inte, då får man sänka ribban ett snäpp, det är inte alla som har alla getterna hemma på en gång, då tar det liiiite längre tid.
Elak? Absolut! Jag finner mig inte i att bli idiotförklarad och att jag är som en slit-och-släng-pryl.
Så småningom får jag frågan vad jag jobbat med och vad jag kan tänka mig i framtiden. Jag berättar, talar även om mina intressen, för här kan det vara möjligt att göra något nytt.
Nu ifrågasätts det om jag kan klara av än det ena än det andra. Jag säger att jag vill jobba, jag gillar inte att vara hemma alltid, jag måste ut!
De tittar på klockan och säger att tiden är ute. Jaha, ja, och nu då?
Nu kan du gå hem och fundera på vad du vill göra. Eh, va? Någon lyssnade nog inte riktigt här eller vad? Nästa möte om några veckor och här upplyser jag om att jag inte vill vänta i fem år på att det ska hända något, isåfall vidtar jag andra åtgärder.
Del två
Tre gånger sedan jag flyttade hit har jag varit tvungen att uppsöka vårdcentral, denna vårdcentral har bla i uppgift att ta prover så att min ämnesomsättning ligger rätt i brist på sköldkörtel. Ingen raketforskning, om man nu kan lite om sådant som allmänläkare.
Det reumatiska tar Lund hand om, jag vägrar byta sjukhus där.
Tre gånger har samma läkare konstaterat att mina lungor och hjärta mår bra.... Det var ju bra det, men jag behöver annat.
Prover togs sist för bla bristen på sköldkörtel och den medicineringen.
Tre gånger har samma läkare frågat mig varför jag äter Levaxin, tre gånger har jag upplyst om att jag HAR INGEN SKÖLDKÖRTEL. Tre gånger har jag berättat om min RA och talat om vilka mediciner jag tar. Hur svårt är det? Anteckna! Läs! Om nu även dessa getter är på semester...
Prover togs och läkaren ringer mig klockan väldigt tidigt. Säger att värdet ligger för högt och undrar varför jag äter Levaxin. Jamen, snälla nån! Sen ifrågasätter hon sisådär fyra, fem gånger om jag tar min medicin varje dag. Nej, givetvis struntar jag ju i medicinen så jag kan må dåligt. Fräser till mig att jag måste ju fråga. Varför då? Varför i glödheta helvetet skulle jag låta bli att ta en medicin jag behöver för att fungera?
Tidigare läkare har gett mig instruktioner på att dosen ska regleras. Inte denna läkare. Nej, jag ska gå och må såhär i åtta veckor, sen ska provet tas om.
Vad som händer när det är åt pipan är att jag sover inte som jag ska. Istället sover jag lite närsom och varsom under hela dygnet. Jag är konstant trött, energilös, är sugen på de mest underliga saker som tex korv, potatismos och räksallad på Biltema. Egentligen uräckligt, men min kropp måste ha det för jag mår bättre då. Jag blir yr och det är extremt jobbigt bla när jag är ute med hunden.
Jag sågade även denna representant för Region Skåne, det finns inga möjligheter att jag kan ha en läkare som inte vet vad hon sysslar med. Jag måste ha en annan slags vård. Hade det bara varit en av de sakerna jag nu har fått de sista åren, så hade det varit sin sak, men nu är det en kasse full och det kräver sin kvinna eller man.
I två år nu, snart, har jag slagits mot dessa väderkvarnar och jag är så trött på eländet. Det gör mig inte friskare, inte underlättar det, inte gör det mig levnadsglad, men det vore fan om det inte ska fungera?
Jag är ändå privilegierad för jag är envis, har skinn på näsan och huvudet där det ska vara. Jag ger mig inte. Jag ska ha ett drägligt liv om jag så ska slåss tills min kropp inte orkar mer och bestämmer sig för att be mig sätta tofflorna. Då har jag åtminstone försökt...
Jag och Don Quiijote....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar