En dag i mitt lilla liv, en funktionell dag!

Det är inte enkelt att gå hemma ofrivilligt, men jag har en del mycket bra dagar.

Så här kan en sån se ut.

Morgonen är alltid tuff, dels är den givetvis sjukdomsrelaterad dels är jag som jag är när jag försöker vakna. Jag vet inte var jag är, hur jag ska komma upp och jag har oftast inte en susning om vad jag sysslar med... Födsel och ohejdad vana...

Brister rutinerna så kan följande scenario utspela sig: schäfern får kaffe istället för vatten, smöret läggs i skafferiet, flingorna hamnar i hundskålen, jag häller mjölk istället för vatten i presson, ja, på den vägen är det...

Jag vaknade tidigt och det tog bara en timme att komma upp. Jag och schäfern följde rutinerna så inga fadäser skulle uppstå.

Två timmar senare så gav jag mig på alla blommorna, pelargonerna vill nog egentligen flytta ut för en del är lite stora, andra är trötta, men de ska överleva så jag kan ha dem på min lilla plätt i sommar. Ingen är ännu riktigt död, så hopp finns.

Schäfertur, en kortis, för jag hade bestämt mig för att ge mig ut lite senare på en expedition. Det är nu luften går ur mig, det vet jag. Det sker dagligen, tar ca en halvtimme efter att jag svalt alla mina skojiga piller. Klockan är bara 10, men jag måste vila. Jag gillar inte att vila, jag gillar inte ordet vila alls. Jag är ännu inte så gammal, så jag ska behöva vila, det gör mig fasligt irriterad. Meeeen, tanten måste vila, annars rasar jag.

Soffan, tidningar via nätet eller en bok gäller, för här är jag nu som en strandad säl i minst en timme. Med jämna mellanrum grälar min hjärna och kropp, för här vill jag inte sitta. Slutligen är de hyfsat överens så jag kan komma igång igen.

Småplockar lite här och var, tvättar en maskin tvätt. Lite lunch, sen ska jag ut.

Släktträff hos dovhjortarna 

Privilegiet att få låna en bil på obestämd tid gör att jag kan utöva några av min intressen, långpromenix i naturen med en lycklig schäfer, i kombination med att fotografera naturen, leta reda på gamla ruckel och smyga omkring. Låta historiens vingslag uppfylla mig i det jag ser, samtidigt som det finns en enorm tragik i alla dessa övergivna platser.

Teglet är så vackert

En gammal Ford Anglia har gjort sitt..

Mitt uppe på kullen, där Vin och jag knatat upp så ringer min pappa, han är också en strandad säl. Hans bil ville icke starta och jag hade lovat att hjälpa till att agera taxi om det skulle behövas. Fabrorn fick vänta, jag skulle ner och köra på riktigt isiga vägar tillbaka till Helsingborg.

Taxi hämtar, levererar fabrorn dit han ska, taxi kör tillbaka fabrorn hem.

Sen hem. Nu har jag varit på drift i  över tre timmar, men inte kört speciellt långt, hej soffan, nu är jag här igen.

Tittar på mina bilder från dagen och blir så glad att jag kan få göra detta, det är en så stor del i mitt liv att jag vet inte vad jag skulle göra om någon tog ifrån mig det. Mitt mentala tillstånd är så beroende av att stilla min nyfikenhet, gå ut i naturen, fotografera.... osv....

Dags för lite mat. Jag kan inte handla, pengar slut, men det finns mat om än lite underlig i kombination, men det får gå. Jag blir mätt iallafall.
Idag tömde jag kylen på det absolut sista av precis allt. Vad gör man av en halvtrött färsk broccoli, en rödlök, en snärt sallad och en lövbiff?

Jo, rensa broccolin från det som är trött, skiva den i lagom skivor, även med "stammen" kvar.
Skär salladen
Skiva löken
Släng broccolin i stekpannan, krydda med vad som
Sen ner med rödlöken
Låt det gojsa ihop sig med smör
Stek lövbiffen i vitlökssmör och diverse roliga kryddor
Hiva ner salladen i broccolin, låt det bli lite varmt, stringla honung över

Servera allt med vitlökssmör både på grönsaksröran och lövbiffen. Över förväntan riktigt gott faktiskt. Jag måste ha mina grönsaker, annars får jag mer värk och då får man ta vad som finns.

Ge schäfern en broccoli.. Åh piii paaan, den kan matte äta själv, ge mig lövbiff!

Diska, ta ut schäfer igen, landa i soffan och håll kväll.

Poppa popcorn lite senare med vitlökssalt, men inga större aktiviteter merän kvällstur med schäfer.

Kroppen gör ont, jag har enorma problem med mina "trampdynor", de försvinner säger farbror doktor och det gör ont att gå, men utan att gå och komma ut så dör jag garanterat. Jag blir en knäppis som sitter och visslar med en kramvänlig kofta, den där ni vet, med knäppning bak.
Så det får göra hur ont det vill, ut ska jag. PUNKT!

Det är värt det, tveklöst. Den lycka och det lugn jag känner när jag är ute på turerna överväger min smärta. Ja, straffet kommer, men jag har haft en bra dag med min schäfer och lånebilen, som tar mig ut, tack för det!

Imorgon får vi se hur det är...

 

Don Quiijote och jag x två

Del 1

Möte på en adress i Helsingborg....

Ner till byn, parkera och ta den lilla promenixen ner till adressen...

Hur ska jag komma in genom dörren? Tvärlåst, ingen prottelefon. Jaha, ja, här är jag kallad, men kommer inte in. Någon annan ska ut och jag smiter in.

Instansen finns på två våningar. Okej, vilken våning ska jag till? Börjar med den första... Inte så mycket som en spindel i sikte. Nähä, nästa våning. Titta en människa. Dörr tvärlåst. Knackar och talar om mitt ärende. Blir upplyst om att jag inte får komma in utan vänta i trapphuset tills jag blir hämtad, men människan ska meddela min mötesrepresentant.

Jag väntar, börjar göra ont i kroppen, för det finns inga möjligheter att sitta ner. 20 minuter går och jag tänker att nu går jag, för detta är inte okej.

Tar hissen ner, där står mötesrepresentant nr två. Vi har letat efter dig. Hmmm... Jag hade aviserat min ankomst, var på rätt våning, i ett utrymme om ca 10 kvm. Jodå, jag var försvunnen.... Säkert som amen i kyrkan.

Blir inslussad i ett rum och blir ombedd att berätta om mina problem... Kanske borde mötesrepresentaterna läst på lite innan?

Berättar om mitt trasiga knä, behöver en ny knäskål, den har sagt upp sig efter 25 operationer, min artros, min ryggskada efter en trafikolycka, här har jag 20 % invaliditetsgrad för 15 år sedan, förmodligen annan idag. Fortsätter att berätta om min, numera obefintliga sköldkörtel och problematiken kring att vara i avsaknad av en sådan. Sist, men absolut inte minst, min reumatism. Fritiden tillbringar jag med hund, kamera, paddling mm...

Ögonen blir större och större på representanterna. De säger inte halv sju.

Sen kommer det! En av representanterna börjar prata med mig sisåhär. Du förstår, det är såhär...
Jag blir helt plötsligt indirekt behandlad som jag även hade tappat min hjärnkapacitet.

Jag känner hur jag börjar koka, men har lovat mig själv att INTE bli arg, men det går sådär. Upplyser snällt och vänligt om att hjärnan är fullt funktionsduglig och att jag inte accepterar att bli behandlad som en mindre vetande, fast i helt andra ordalag. Detta är jag en fena på, att såga folk vid fotknölarna med ett leende på läpparna och att det sen tar lite tid innan polletten trillar ner hos motparten. Sen kommer ansiktsfärgen, då vet jag att jag lyckats och ler ännu mer. En del fattar inte, då får man sänka ribban ett snäpp, det är inte alla som har alla getterna hemma på en gång, då tar det liiiite längre tid.

Elak? Absolut! Jag finner mig inte i att bli idiotförklarad och att jag är som en slit-och-släng-pryl.

Så småningom får jag frågan vad jag jobbat med och vad jag kan tänka mig i framtiden. Jag berättar, talar även om mina intressen, för här kan det vara möjligt att göra något nytt.

Nu ifrågasätts det om jag kan klara av än det ena än det andra. Jag säger att jag vill jobba, jag gillar inte att vara hemma alltid, jag måste ut!

De tittar på klockan och säger att tiden är ute. Jaha, ja, och nu då?

Nu kan du gå hem och fundera på vad du vill göra. Eh, va? Någon lyssnade nog inte riktigt här eller vad? Nästa möte om några veckor och här upplyser jag om att jag inte vill vänta i fem år på att det ska hända något, isåfall vidtar jag andra åtgärder.

Del två

Tre gånger sedan jag flyttade hit har jag varit tvungen att uppsöka vårdcentral, denna vårdcentral har bla i uppgift att ta prover så att min ämnesomsättning ligger rätt i brist på sköldkörtel. Ingen raketforskning, om man nu kan lite om sådant som allmänläkare.

Det reumatiska tar Lund hand om, jag vägrar byta sjukhus där.

Tre gånger har samma läkare konstaterat att mina lungor och hjärta mår bra.... Det var ju bra det, men jag behöver annat.

Prover togs sist för bla bristen på sköldkörtel och den medicineringen.

Tre gånger har samma läkare frågat mig varför jag äter Levaxin, tre gånger har jag upplyst om att jag HAR INGEN SKÖLDKÖRTEL. Tre gånger har jag berättat om min RA och talat om vilka mediciner jag tar. Hur svårt är det? Anteckna! Läs! Om nu även dessa getter är på semester...

Prover togs och läkaren ringer mig klockan väldigt tidigt. Säger att värdet ligger för högt och undrar varför jag äter Levaxin. Jamen, snälla nån! Sen ifrågasätter hon sisådär fyra, fem gånger om jag tar min medicin varje dag. Nej, givetvis struntar jag ju i medicinen så jag kan må dåligt. Fräser till mig att jag måste ju fråga. Varför då? Varför i glödheta helvetet skulle jag låta bli att ta en medicin jag behöver för att fungera?

Tidigare läkare har gett mig instruktioner på att dosen ska regleras. Inte denna läkare. Nej, jag ska gå och må såhär i åtta veckor, sen ska provet tas om.

Vad som händer när det är åt pipan är att jag sover inte som jag ska. Istället sover jag lite närsom och varsom under hela dygnet. Jag är konstant trött, energilös, är sugen på de mest underliga saker som tex korv, potatismos och räksallad på Biltema. Egentligen uräckligt, men min kropp måste ha det för jag mår bättre då. Jag blir yr och det är extremt jobbigt bla när jag är ute med hunden.

Jag sågade även denna representant för Region Skåne, det finns inga möjligheter att jag kan ha en läkare som inte vet vad hon sysslar med. Jag måste ha en annan slags vård. Hade det bara varit en av de sakerna jag nu har fått de sista åren, så hade det varit sin sak, men nu är det en kasse full och det kräver sin kvinna eller man.

I två år nu, snart, har jag slagits mot dessa väderkvarnar och jag är så trött på eländet. Det gör mig inte friskare, inte underlättar det, inte gör det mig levnadsglad, men det vore fan om det inte ska fungera?

Jag är ändå privilegierad för jag är envis, har skinn på näsan och huvudet där det ska vara. Jag ger mig inte. Jag ska ha ett drägligt liv om jag så ska slåss tills min kropp inte orkar mer och bestämmer sig för att be mig sätta tofflorna. Då har jag åtminstone försökt...

Jag och Don Quiijote....

Utseende kontra ekonomi, en dåres försvarstal....

"Du ser inte fattig ut..."
Nej, jag gör inte det. Jag hade liksom ett liv innan...

"Din mat ser inte ut som om du inte hade råd...."
Nej, jag handlar vansinnigt ekonomiskt och kollar skannern hundra gånger vid varje inköp så jag kan lösa ut mig.
Maten är enormt viktig för mig och mitt välmående i min sjukdom, så jag måste prioritera, annars blir jag sjuk på andra sätt. Försöker handla när det är sk kampanjer på än det ena än det andra, om det finns pengar just då. Ni tror inte det är viktigt hur man äter? Det är det, det går inte att slarva mer än någon enstaka gång. Det är dyrt att vara sjuk... och att försöka må bra...

"Det kostar inte mer än....kr..."
Det får kosta vad sjutton det vill, jag har inte pengarna...

"Hur har du råd att gå till frisören och färga håret..."
Nej, det har jag inte. Jag har inte varit hos frisören på närmare ett år. Färgen fanns redan i mitt hem sen tidigare

"Du har nya glasögon..."
Ja, i närmare ett halvt år har jag inte kunnat se ordentligt. Bilkörning i mörker gick inte, livet var suddigt. Om ni visste hur jag gnetat för att få ihop de pengarna! Jag fick hjälp av snälla människor så jag kunde göra en synundersökning plus lite extra pengar från out of space, men långt ifrån den kostnaden glasögonen kostade,  och sen har jag trollat med knäna och gått på knäna för att få nya glasögon. Nu ser jag och slipper sex månaders huvudvärk. Att jag sen inte får det att gå ihop resten av månaden är en annan historia.

Nej, helt rätt, jag ser inte fattig ut, men livet har faktiskt inte sett ut såhär i 53 år.

Ni kan tro att jag är trött på att "det ser inte så ut".

Kan ni möjligtvis tala om för mig vad som kännetecknar fattiga människor i Sverige 2019?
Hur vi ser ut?
Hur vi klär oss?
Hur vi uttrycker oss?
Hur vi beter oss?

Nej, detta kan drabba vem som helst egentligen närsomhelst. Sen är vi alla rörande överens om att när man kommit i min ålder så ska det inte vara såhär. Så se inte ner på människor, det kan vara din tur nästa gång.

Jag är lite arg på människor som tror mycket och framförallt tror sig veta. Vad ger dem rätten att döma?

Kanske är jag inte hemlös, missbrukare eller något annat, utan bara en högst ordinär kvinna som råkade bli sjuk och arbetslös, med märkeskläder i garderoben och en hel del annat jag en gång hade råd med.  Inte helt utan pengar heller, men det går till det som är nödvändigast. Sjukpenning är ingen hit som arbetslös så sänker de den....

Jag kommer från ett mycket bra hem, men livet ville mig annorlunda, trots bakgrunden så förskonas vi inte. Det är inte så det fungerar. Sen kanske vissa samhällsklasser är mer utsatta än andra, ja, men det innebär inte att du förskonas från livet. Tänker du så är du ute och cyklar och dina getter har definitivt rest på semester.

Ändå klarar jag det grövsta än så länge. Jag har tak över huvudet, vilket jag är tacksam för, jag får ha mitt eget hem och hoppas det kan fortsätta, för, till syvende och sist, så har jag ett bra boende med allt jag behöver och dessutom en liten plätt. En vacker dag kanske jag kan bo där jag vill, men just nu är jag nöjd med det jag har faktiskt.

Aldrig att jag skulle utnyttja människor för egen vinnings skull, snarare tvärtom, ger hellre bort det lilla jag har så någon annan kan få må bra. Jag gör saker ibland där jag själv får stryka på foten, men det får mig att må bra.

Jag kan ringa, ha el, surfa, titta på tv, tvätta utan att lämna hemmet, sitta på min lilla uteplats och njuta.. Äta mat, om än ett hopplock för det mesta.
Jag måste ta hand om mig, inifrån och ut, annars klarar jag inte livet! Både utseendemässigt i den utsträckning det går med skrynklor och annat plus mat och motion.

Längtar efter en kebab, älskar kebab, men den ingår inte i min budget.
Längtar efter en fantastisk middag på Badhotellet i Vitemölla, där jag kan få klä mig riktigt snyggt och leva det livet jag saknar, men den går definitivt inte...

En vacker dag.... Helt okej även när det regnar.

Så, gott folk, fortsätt tro, fortsätt snacka. Jag vet att så länge ni håller på så är jag en intressant figur. Tänk om ni skulle sluta snacka. Då dör ju mina inlägg, det får ju inte hända!!

Ser mycket gnäll och klagan på bla Facebook. Se dig i spegeln, ta dig i kragen, skaffa ett liv och gör något åt det. Sluta vara sk "avundsjuk" på mig för att jag kan. Hämta hem getterna och gör en uppdatering och starta om.

I min värld löser sig allting, någon gång, på något sätt, men inte om du sitter i soffan och tycker synd om dig själv.

Jag gör vad jag kan, och ja, jag har stöd från familj och vänner, dessa klarar jag mig inte utan idag. Nej, ni läste rätt, inte utan dem. Jag, den självständiga, drivande och tusenkonstnären personifierad, klarar mig inte utan andra.
....och vet ni vad? Idag är jag stolt över att jag kan be om hjälp och erkänna att jag behöver er...

Jag är inte fattig på ett sätt, men definitivt på ett annat...

Allt har sin tid...