Hundar, bilar och felsteg

I fredags var SAAB:en klar att hämtas hos doktorn. Nu fanns det inga som helst tekniska möjligheter att jag på 20 minuter skulle kunna ta mig dit.

Så, imorse kom jag på den briljanta idén att ta en långpromenad dit. Det är på andra sidan stan, så det är en bit. Enligt GPS:n så var det ca 6,5 km, det är ju inte så blodigt om man har en schäfer.

Hej, hopp och iväg.

Det gick bra halva vägen sen kom det något blött från ovan. Två val; gå hem och ta bussen eller fortsätt. Jag fortsatte. Vin avskyr att få regn i parabolerna, så han gick mest och skakade på huvudet tills han var tillräckligt blöt för att inte bry sig.

Vi travade på och när jag kommit ca fyra kilometer så var jag osäker på vart jag skulle gå. Mitt lokalsinne sa en sak, GPS:n en annan. Här har jag aldrig gått under mina snart 30 år i Skåne. Jag valde GPS:n.

Det visade sig vara ett misstag. Jag började känna igen omgivningen och insåg att detta är käpprätt åt fanders. Jag skulle åt andra hållet. GPS:n ville skicka runt mig runt halva stan.

Det var bara att vända skutan helt om och backa tillbaka till där jag valde GPS:n istället för lokalsinnet. GPS:n stängde jag av, det kunde liksom inte bli mer fel.

Vi lunkade vidare och det är nu Vin börjar ha lite konstigheter för sig. Jag gick på platser där vi inte ens mötte en katt. Ett delvis, nerlagt industriområde, och jag var på min vakt, man vet aldrig vad som kan dyka upp.

Åter till Vin. Han stannar ofta och ska nosa sisådär var 34,5 cm, så det tar tid, för han har en benägenhet att bara tvärbromsa och jag får ett ryck i kopplet. Nu stannade han var 22,3 cm och sysslade med något.

Jag valde att stanna helt för att se vad han egentligen höll på med. Han tittar på mig och sen ska han för första gången i sitt liv lyfta på benet och kissa. Det gick inte alltigenom lysande. Den lille schäfern välte. Jag fick bita mig i tungan för att inte gapskratta. Han kom till mig och ville ha lite tröst. Detta gör han genom att buffa på mig. Jag fick ju klappa den lille stackaren. Han försökte iallafall.

Nu var det övning hela vägen, så det tog ännu längre tid. Det gick bättre och bättre för varje gång och till slut lyckades han.

Färden fortsatte och jag skulle försöka ta mig till andra sidan järnvägen, så jag kunde komma till bildoktorn på Rännarebanan. Detta projekt var inte helt enkelt eftersom vi hade en felkörning, men till slut kom jag fram till Ramlösa station.

Här valde jag att gena. Vin tyckte trapporna var urläskiga, de är egentligen lite väl branta för en station kan jag tycka. Ner under jord, upp via en perrong och sen 90 graders trappor uppåt.

Det har tagit mig ett och ett halvt år att kunna gå i lite högre promenadtempo och nu kan jag även småspringa. Det var det jag fick göra med schäfern i trapporna, för han gillade inte läget.

Nu var det inte så långt kvar och jag har lite bekymmer med mina fötter, fast jag har ordentliga skor och det började kännas, men det är bara att fortsätta.

Till slut var vi framme och Vin fick vatten och bildoktorn bjöd på kaffe och smörgåsar. Hur många verkstäder gör det? Det satt bra efter den lilla turen. Dumheten att lyssna på GPS:n gjorde att den lilla långpromenaden blev 9,3 km, men vi blev rastade i ösregnet.

Lite fika och prat om SAAB:en och lite annat så körde jag till besiktningen. Jag trodde jag hade bokat idag och sitter snällt och väntar tills klockan är slagen. Nix! Inte idag! Onsdag.

Nu var det likabäst att åka hem. Inte fler fadäser!

SAAB:en i grotta nr 13!

Fast jag har spikat upp lite tavlor, samtidigt som jag svär över väggarna. Undrar vad det är för betong de använt? Men ett gäng är på väggen och jag är en fena med hammaren samtidigt som jag svär som en bortsbindare.

Imorgon är en ny dag. Undrar vart vi ska gå då? Nu rullar bilen och jag vill gå en långpromenad vid havet. Så får det nog bli!

Hjärnan, denna fantastiska maskin

Vi pratade om fatigue, hjärntrötthet och medicinsk trötthet vid sjukdom. Vill ni veta mer? Googla. Ett ytterst intressant fenomen.

Hur du plötsligt blir så trött att ingenting går längre, det går verkligen inte, hur du än försöker. Det är som att stänga av TV;n, är den stängd så är den stängd.

En vän förklarade det så här; "Fatigue. Jobbigt. Ibland känner jag mig som ett barn, som somnar och faller ner med huvudet på tallriken, mitt i en mening."

Mer exakt än så kan det inte bli.

Det fenomenet drabbade mig idag. På tåget. Tar det slut så gör det. Jag slocknade som ett ljus och missade min station. Tur var att människan som satt jämte mig råkade knuffa till mig när hon skulle av, annars hade jag troligen vaknat i Köpenhamn och missat min läkartid.

Det var bara att ta vändande tåg och åka tillbaka till Lund.

Jag tog upp detta med min läkare, hur enerverande denna sk funktion, eller snarare bristen på funktion, är för mig mfl. Finns det något jag kan göra för att undvika detta?

Till viss del, så kan det bli bättre. genom att träna hjärnan på att skicka andra signaler. Hjärnan är så inställd på att nu är det så här så man måste hjälpa den. Precis som med min reumatiska värk.... Min kropp har haft så otroligt ont och varit inflammerad så länge så hjärnan har helt enkelt bestämt att så är det.

Hjärntvätt var det jag i detta läge efterlyste. Finns det så är jag först i kön.... Jag har en fantastisk läkare, som gör allt för att reumatismen ska komma i någon idiotisk balans. Han har en god portion humor, vilket gör att nivån blir emellanåt väldigt lättsam i allt detta, underlättar.

Min RA är inte jätteaktiv, mer än i vissa leder, men min hjärna har bestämt, att efter ett och ett halvt år så är jag dålig, riktigt dålig. Den har fastnat i sitt tillstånd. Ctrl+Alt+Del? Om det bara gick!

Det innebär att jag har förfärligt ont, men egentligen har jag bara ont, min hjärna anser förfärligt, men så är det inte. Fast ont har jag och jag tycker hjärnan får omvärdera lite så jag kan må även fysiskt bra.

Detta innebär att nu ska kortisonet fasas ut. Äntligen, efter ett och ett halvt år! Sen ska jag in på rejäl rehab. Äntligen! Jag har varit i inflammatoriskt tillstånd så länge att det inte gått.

Min läkare ansåg att jag gjorde en omvälvning i livet har hjälpt mig enormt mycket, Han tyckte jag såg pigg ut, här var vi inte överens. Berättade om min extra tur till Malmö... Han fick sig ett skratt iallafall.

Jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur hjärnan kan styra, det är ungefär som en, i detta fallet, en dålig chef, som inte har vett och sans och ledarskap, på rätt nivå.

Det jag kan göra nu är att försöka intala min hjärna att jag inte har förfärligt ont, bara ont. Ont kommer jag alltid ha, det är så mitt liv ser ut, men hjärnan måste fatta att jag vill ha reducerat ont och kanske kan minska min fatigue också. Det vore underbart!

Så nu ska här arbetas med hjärnan, hur vet jag ännu inte, men rehaben kommer ge mig en del verktyg.

Skulle vara roligt att ha alla getterna på plats någon gång, istället för att ibland vara helt korkad, lida av minnesförluster och fatigue.....

RA handlar inte bara om värk och inflammationer, det är mycket som man får på köpet.

När du går till bilen... Glömt hunden, lägger soporna i hundburen.... Sätter smöret i garderoben... Går ut genom dörren och undrar varför... Glömmer att ta av morgonrocken när du ska gå på långpromenad med hunden, gympaskor iallafall... Har en granne som hojtar till när jag klätt på mig själv på morgonen, tack och lov.

Hjärntvätt inledd!

Galen ilska

(lånad bild)

Jag vet inte vad som hände... Det kom med åskvädret... All uppdämd ilska.... Så arg, så ilsken...

Jag är ilsken. Så vansinnigt arg. Minns inte när jag var så arg sist. Det kom, precis som åskvädret, en blixt från klar himmel, för den var blå....

Flera års dämpande av hur du egentligen känner, min sjukdom, det emotionella fängelse jag levt i många år. "Rulla runt och vifta på svansen"....

Det har aldrig varit jag. Jag säger ifrån, har alltid haft svårt att rätta in mig i ledet. Mina åsikter har alltid varit starka. Hatar orättvisor, stor, som liten. Varför gjorde jag så? Enkelt. Jag hade inget val, där och då... "I sold my soul to the devil..." Ibland har du faktiskt inget val utan det är bara att genomföra...

Kanske var det gårdagens diskussioner som satte igång allting. Vi satt och pratade långt in på småtimmarna, vi pratade om att bli fria. Vi hade upplevt så olika, men vi ville vara fria. En önskade frihet, men visste inte hur den ska nås, en var fri, en var glädjande fri på ett morbit sätt. Ändå satt vi där och diskuterade just frihet... Vad för val vi gjort i livet som gjorde att vår frihet minimerades.

Inga bra val, men en erfarenhet. Förvisso kunde vi alla leva utan denna erfarenhet, men om den gjort oss klokare? Ja, på ett, sätt, inte på ett annat. Vi bär våra val med oss i livet, på gott och ont.

Jag ångrar inte mina val, de har gett mig erfarenhet, sen har det funnits så mycket mer att önska... även gett mig stunder av lycka.... Ingen är skyldig, ingen är oskyldig... Hur du än bär dig åt, så måste man vara två för att dansa tango.

Det vore lätt att vara bitter, för den, faktiskt, oförtjänta behandling vi ibland får i livet, våran godtrogenhet, vår förälskelse, vilken gör oss, så dumma, döva och blinda. straffet gör ont.

Den bara var där. Också en sorg över mig, de andra i diskussionen, att mycket är livet, men rättvist? Nej, vi får vad vi tål och en del av oss mer än andra.

Nu ikväll var min explosion ett totalt faktum. Allt exploderade, besvikelser på närstående, där jag kände att man gått över gränsen, förlorat mitt arbete, förlorat människor som stått mig så nära, min förbannade sjukdom...osv...

Jag skrämde slag på min stackars schäfer i denna ilska.Han är inte van vid att matte är helt skogstokig. Jag röt i så hela området tystnade och min lilla schäfer la sig pall och har inte rört sig sen dess. Han tittade på mig med sina vackra ögon och såg vettskrämd ut, stackars hund. Nu ligger han i mitt knä, fick ju ta hand om detta direkt annars blir det inte bra.

Mitt tålamod, ett som jag aldrig haft mer än lite, var helt borta. Jag blev bara så arg. Kanske var det nödvändigt. Det är inte så att jag tror på att hålla saker inombords, för det gagnar ingen, men jag har gjort det under flera år. Nu brast det och det med råge! Jag är glad att det är bara jag och min lilla skatt (schäfern) här.

Allt handlar inte bara om mig. Det finns människor omkring mig, som står mig nära, som inte har det enkelt. De fick åka med i min ilska. Dessa fina människor, varför ska de drabbas? Det finns idioter som borde fått det istället, men så fungerar inte livet. Du får din del, punkt slut.

Jag har gått i ett emotionellt limbo i ett och ett halvt år. Jag har känt sympati och empati för människor, men gentemot mig själv har jag varit helt död. Då menar jag riktigt död.

Jag sa till en vän nu i veckan att jag faktiskt kände något när jag fick kramar. Det var en ny upplevelse, jag blev väldigt emotionell där. Jag var visst inte död, det sov....

Ett samtal jag hade en morgon, gjorde mig så otroligt besviken att jag undrar om jag någonsin kan ta hand om det på rätt sätt. Ett svek, som gjorde så vansinnigt ont att jag blev så ledsen. Tilliten försvann så snabbt att jag inte hann att blinka. En klippa som alltid funnits trampade så illa i klaveret att jag vet inte om det går att rätta till. Min önskan är att det går att lösa, men den käftsmällen skojar man inte bort.

Under ett och ett halvt år har jag fått ta så otroligt mycket och någonstans tog det tydligen stopp.

Jag blev så ilsken.... Så vansinnigt ilsken....

Materiella ting gick i kras när jag skulle bygga diskmaskin, bara ett exempel....Resten lämnar jag därhän...

Om jag bröt ihop? Nej, inte jag inte! Jag är ju så jävla stark, så jag tog min lilla vettskrämda schäfer på promenad och vi hade bustajm.

Måtte ni aldrig få uppleva detta!

Hur jag mår? Jo, tack, jag är helt okej, men slut som artist. Kanske var detta nödvändigt. Jag vet inte!

Men mina grönblå var kolsvarta och jag har inte upplevt sådan ilska på säkert minst 25 år!

Imorgon är en ny dag och nu är det bedtajm!

Blev ni rädda?