Livet, den sjunde vågen

Ja, ni ser alla mina inlägg i sociala medier. De flesta är idag positiva. Det är mitt sätt att säga tack till er alla, alla er som stöttat mig under ett och ett halvt år, på alla sätt. I verkliga livet, på sociala medier und so weiter.

Jag har full förståelse för om ni blir trötta på mig, tro mig! Ibland blir jag lite trött på mig själv.

För ett och ett halvt år sedan stod jag en morgon med tårarna rinnande och öppnade dörren till mitt hus. Jag väntade på mina hyresvärdar, jag hade varit uppe sen klockan fyra på morgonen. Jag ville verkligen inte störa, men de brukar ge sig av på morgonpromenad ganska tidigt. Jag sa god morgon med tårarna rinnande och hade ett mjölkpaket i handen. Fanns inte en chans att jag kunde öppna det, min högerhand var ur funktion, jag var ur funktion. Minns så väl att de sa att jag bara kunde ringa. Man ringer inte någon klockan fyra på morgonen, men hade jag gjort det så hade de hjälpt mig.

Jag saknar dem, mycket. Inte för att de hjälpte mig så otroligt mycket, det är en evig tacksamhet, utan för allt annat vi kom att skapa under mina fyra år i det lilla gulliga gårdshuset. Den biten sörjer jag en del.

Ni tror nog att jag blivit helt galen, eller något. Nej, det har jag inte. Jag har blivit av med så mycket negativt i mitt liv, så jag börjar känna mig hel, glad, positiv, utan rädsla för att inte jag kan, inte bli nedtryckt pga tusen anledningar bla bara för att jag är jag. Jag är jag och jag duger alldeles utmärkt! Inte i allas liv, men i, framförallt, mitt liv och det är det enda som faktiskt betyder något.

Eventuella synpunkter på den lämnas till reklamationsnämnden utan att det kommer åtgärdas!

Jag vågar mer, jag ger mig ut och möter saker jag inte tidigare gjort, sedan jag blev sjuk. Jag ser mig i spegeln, en trött, sjuk kvinna, med vitare och vitare hår, men jag kan också se glimten och glädjen i mina ögon sakta komma tillbaka.

Min flytt har varit alltigenom positiv, dyrt som attans, men så värt det. Det går inte att sätta ett penningvärde på välmående.

Min dagliga kamp är just en kamp, den kommer jag aldrig att komma ifrån. Min evinnerliga smärta någonstans i denna evigt långa kropp, min hjärntrötthet, min medicinska trötthet, minnesförluster, sömnproblem, en kropp som inte lyder, vilket innebär att jag kan ramla, tappa saker, osv...

Nu är jag glad att jag lurade döden två gånger 2017, men först nu. Det har funnits stunder då jag önskade att jag aldrig överlevt mina två  "nära-döden" och de kommer garanterat igen. Många tårar har jag gråtit, nätter av förtvivlan, dagar av kamp... I ensamhet, och den kamp där du konstaterar att den som sa att den fanns, hade för längesedan vänt mig ryggen.

Tyvärr har inte mitt kämpande bara varit rent sjukdomsrelaterat. Sjukvården har gjort fel, min numera fd arbetsgivare har satt mig i olika situationer som har ställt till oerhört mycket, övriga myndigheter har krånglat och gjort fel, allt sånt tar enorm energi. Hur svårt kan det bli?

Pga av fd arbetsgivares fel står jag nu utan ersättning sedan en och en halv månad utan ersättning någonstans ifrån, sånt tär enormt. Oerhört klantigt, men inte första gången och jag är glad att slippa den biten, för det har varit enormt mycket strul pga bristande kompetens. Sparkapitalet är snart slut, men skickar faktura via Kronofogden till fd arbetsgivare!

Allt detta skräp är nu passé, tack och lov, känner jag idag. Hej då till det livet, kommer aldrig, förhoppningsvis vara så blind och korkad igen, fast den tror jag inte riktigt själv på.

Ändå mår jag bra i själ och hjärta, så fantastiskt bra, det tror jag ni begriper utan närmare förklaring. Jag sover bättre än på länge, sällan jag är ute och vandrar på nätterna. Vaknar förvisso tidigt, men det är meningen. Jag har lagt upp ett schema för hur mina dagar ska se ut och det ger enorm energi.

Det som ger mest energi är att jag är hemma igen, hos min familj, vänner och välbekanta områden, njae, inte där jag bor, håller på att utforska.

Jag har ont i min kropp, den skriker oftast av smärta, de lyckas inte häva mitt skov, men jag mår bra ändå, min vardag.

Min lilla skatt, schäfern jag fick privilegiet att köpa, gör mig också friskare. Han behöver mig och att jag ger vad han  behöver. Vin skänker mig enorm glädje samtidigt som han gör mig skogstokig emellanåt, min lilla dumma,charmiga sambo!

Jag har sagt det x-antal gånger så varför inte en gång till? Det blir bra detta!

....så, sorry, ni får baske mig stå ut med mig! Ni behöver inte ens gilla det, men efter allt så får ni stå ut och antingen läsa eller blockera mig!

Tack för all stöttning och välkomna att titta in, men hojta till först, jag kan var sk indisponibel.