Köpa hund

Min längtan efter en ny hund blev för stor efter att Stella gått bort. Min plan var att inte skaffa ny hund alls. Lilla Spexa finns på gården och jag har möjlighet till låneschäfern Assra.

Sämre kunde jag ha det. Jag sörjde Stella mycket och gör fortfarande, hon var speciell på sitt sätt, precis som mina andra hundar.

En del, eller snarare de flesta, tyckte inte att jag skulle skaffa en schäfer till och i synnerhet inte med min reumatiska värk. Just därför ville jag ha schäfer. De kan lära sig allt, en bra familjehund, vakthund, kelgris, ditt livs skugga och de sviker aldrig eller viker från din sida. För mig finns ingen annan ras, jag kan inte se mig med en annan ras.

Jag kom i kontakt med olika kennlar, fantastiskt trevliga människor med stor kännedom om rasen och ett bra bemötande mot mig. Alla har de fina schäfrar och det var svårt att välja. Sen tidigare hade jag kontakt med en kennel, där jag tittat på valpar för något år sedan och var även i kontakt med dem.

Det föll sig så att de hade en hane som skulle ut på kontrakt och denna lilla hund kunde jag få ha hos mig några månader. Jag blev överlycklig. Äntligen en liten krabat att ha hos mig igen.

Nu hade jag förträngt allt som hade med valp att göra och hade jag tänkt ett steg längre så hade jag tagit en färdig hund. Nu kom Ajax till mig, full av liv och jag hade två val, backa eller löpa linan ut. Jag valde det sistnämnda. Han är så ljuvlig och en snäll hund, så jag kör på.

Veckorna gick och jag hade blivit varnad innan för att fästa mig vid hunden. Han skulle tillbaka till kenneln i april och ställas ut i Svenska Schäfermästerskapet och därefter troligen säljas. Ja, ni kan ju gissa vad som hände. Givetvis blev jag störtförälskad i det lilla odjuret och alla som träffar honom blir också stormförtjusta. Social, pigg, glad, intelligent och busig liten marodör.

En kväll ringer kennelägaren upp mig och frågar lite försiktigt om jag är förtjust i hunden. Han visste så väl vart hän det barkade. Jag var såld på denna lilla schäfer. Alltid har jag sagt att jag inte ville ha en hanhund, utan enbart tikar. Kenneln tingade nästa tik till mig, om jag ville ha henne så var hon min. Det fanns också möjlighet att få köpa Ajax och jag hörde mig själv säga ja och var överlycklig att han fick bli min för alltid.

Jag är så tacksam gentemot Kennel Woho och Magnus för att vi kunde hitta denna lösning för mig att återigen ha en vacker och smart schäfer vid min sida. Magnus har också fått mig att prova att ställa ut Ajax. Första gången i mitt liv jag ska på utställning med egen hund. Nja, jag äger honom inte än, men snart nog. Magnus hjälper till med träning, ett lyssnande öra och sig själv. Jag har även en oerhört god vän i Magnus, det betyder också mycket.

När jag tänker på hur hundar säljs, lite skillnad på kennlar och "Blockethundar", renrasiga och blandraser, så är just en sån här konstellation perfekt. Jag lånar hund, är hunden för mig? Fungerar den efter mina premisser och mitt liv? Är hunden okej i knopp och kropp? Osv...

Kenneln har möjlighet att följa hunden och se om den potentiella ägaren är bra för hunden. Blir hunden väl omhändertagen? Får den det den behöver? Osv...

Båda kan backa om det inte är rätt. Detta är ett oerhört bra sätt att se vad köpare och säljare får.

Sen tycker jag att det borde införas körkort eller lämplighetsintyg för att överhuvudtaget ha hund/ djur.

Det finns många djur som lider. Jag har tagit hand om två omplaceringar när det gäller hundar och haft tre katter som blivit dumpade av någon annan, så det borde göras något.

Nu ska lilla Ajax och jag ut. Jag är så glad för honom att det är det bästa som hänt på ett helt år, han gör att jag kommer igång, hur eländig jag än är, han får mig att försöka leva som förr.

Gisela och Gunnar söker jobb

Då

En gång för många år sedan sökte jag ett jobb. Jag skickade in två ansökningar, i princip identiska, men den ena var jag och den andra var Gunnar. Nu föll det sig inte bättre än att jag fick inte ens komma på intervju, men se det fick Gunnar.

När nu Gunnar skulle dit så valde jag att klä upp Gunnar ordentligt. Min blonda kalufs var perfekt, mina långa brunbrända ben syntes snyggt i höga klackar och jag blev lång som en följetong, jag tog på mig min älsklingsdräkt, en knallröd kavaj med matchande kort kjol, matchande läppstift.

Gunnar var en riktig snygging!

Minen när Gunnars namn ropades upp och jag reste mig kommer jag aldrig att glömma. Jag har aldrig sett en chef se så skamsen ut när jag berättade historien om att jag sökt två gånger.

Om jag fick jobbet? Ja, men tackade nej, det blev inte rätt. Gunnar tyckte det var orättvist.

Jag skrev om detta i en tidning och sen tog människor kontakt med mig och det ledde till att jag under en tid efter detta föreläste om hur arbetsmarknaden fungerade och berättade denna historia...

Nu

"Jag är en 52-årig kvinna med reumatism...."

Ja, just det. Så kan man ju börja sina jobbansökningar. Hur tror ni det går? Det kan jag berätta. Potentiella arbetsgivare hör inte ens av sig. Två fel direkt, reumatism och passerat 50.

"Jag är en kvinna mitt i livet...."

Precis, här är jag genast lite mer intressant och kan få komma på intervju.Handslagen är oftast fasta och ska vara det, men jag är på väg att skrika högt, för det gör ont. När jag sedan berättar om reumatismen så är jag rökt.

"Hej, jag heter Gunnar och är mitt i detta fantastiska liv..."

Jodå, Gunnar har blivit uppringd ett par gånger och jag håller på att dö av skratt när de inser att Gunnar är jag. Två gånger har jag blivit erbjuden att komma på intervju, men tackar alltid nej, för jag heter inte Gunnar.

"En aktiv kvinna söker tjänsten hos just dig...."

Garanterad intervju, men landar återigen längst ner pga reumatism.

Går vi sen längre ner i brevet där jag dolt att jag har reumatism men berättar att det finns möjlighet till anställningsstöd så får jag oftast alla möjliga erbjudanden, många fullständiga jubelidioter till arbetsgivare.

Lägger jag till reumatismen till detta är även här tystnaden total.

Detta gör faktiskt mig väldigt ledsen, de känner mig inte, de vill inte ens ge mig en ärlig chans att få berätta om hur jag fungerar idag.

Om de hade gjort det så hade de fått veta om mitt fotointresse, mitt livselixir nr ett kajaken och de turer jag snart ser framemot, min lilla valp som jag ska ställa ut för första gången i maj och det jobbet runt allt det, mitt nuvarande arbete där jag sågar, kånkar, klättrar, lyfter..... men jag har ju reumatism.

Klart jag har dagar, men vem har inte det? Jag springer inte maraton eller deltar i triathlon osv, men jag fungerar och huvudet sitter där det ska och fungerar dessutom precis som innan jag drabbades av detta.

Jag kan inte trolla med knäna, men jag kan jobba. Varför ska det vara så svårt? Jag är inte hemma mer än någon annan, snarare mindre pga den vilja jag besitter.

I ett fysiskt krävande arbete måste jag vila emellanåt, men alla tar väl pauser? Frisk som sjuk eller?

Detta gör mig mörkrädd för det samhälle vi lever i. Du måste vara frisk, högutbildad och ung, annars är du körd. Det är inte okej.

När jag satt i den positionen att jag anställde människor, så anställde jag människan och inte ett eventuellt handikapp. Behövde jag avskeda en människa så berodde det inte på ett eventuellt handikapp utan hade andra skäl.

Jag har reumatism och vet du ingenting om det så fråga mig eller använd allas vår vän Google.
Jag är inte korkad eller körd i livet pga det.

Så till er arbetsgivare som både nekar människor med en funktionsnedsättning ett arbete och säger upp desamma ni borde skämmas. Ni får en mer lojal och trogen anställd än karriärtyperna, men det är till syvende och sist inte mitt beslut att fatta.

Det enda jag vill är att arbeta och ha kul på jobbet!

Vad är förändrat?¨

En kedja är aldrig starkare än den svagaste länk....

Jag försöker vara stark, jag måste, ändå är jag nog den svagaste länken i kedjan. Jag organiserar, strukturerar och styr och ställer. Jag får som jag vill, men vill egentligen inte veta svaren på frågorna jag redan vet svaren på.

Det gör ont, men vi gör det vi måste, vi måste vara starka, hålla ihop och finnas där när vi nu verkligen behöver vara där, för varandra. Vi får bryta ihop, vi får gråta och vi är starka i vår svaghet. I den smärta det faktiskt är, denna fruktansvärda smärta.

Det finns andra i vår omgivning vi måste ta ansvar för, vi måste fortsätta trots det som händer, fast vi vill stanna tiden där och då. Djur och människor vi har omkring oss måste få ha oss i någorlunda helt skick så vi kan orka. Deras och vårt liv måste fortsätta trots den smärta vi själva känner.

Vi vet inte riktigt hur allt slutar, men vi gör vad vi kan. Vi måste för allas vår skull. 

Jag önskade så att jag slapp, men alla drabbas på något vis, du, jag, en vän, en familjemedlem. Vi kommer kämpa tillsammans, som vi alltid gjort i allting och sluta upp sida vid sida. Det är så vi fungerar och alltid har fungerat.

Det är så tufft, jag trodde vi skulle få vila lite 2018, men ödet ville annorlunda. Vi är trötta efter i fjol, men vi fortsätter ändå. Jag känner mig dränerad och måste förstå och acceptera, men jag är så ledsen och smärtan när jag ser dig är outhärdlig.

Jag vill att du stannar hos oss. kämpa, snälla, kämpa, en sista gång. Jag vet att du lider, men ge inte upp, vi står vid din sida för alltid. Jag känner dig och du är en av de starkaste personer jag känner, du är trött och jag förstår det, men vi har så mycket kvar att göra och uppleva så, kämpa.

Vi måste se fler himlar, uppleva mer åskväder under bar himmel (de säger att vi är galna i det läget) och skälla mer på varandra, vi är så lika där, så du måste stanna lite till, vi är inte färdiga!

8 mars i mitt liv

8 mars! Internationella kvinnodagen, ja, just precis.

Detta datum har förändrat mitt liv genom två händelser. Vi tar den tråkiga först, för att sedan bli gladare efter hand som ni läser.

8 mars 2017
Jag var så sjuk, så otroligt sjuk. Jag leddes ut till parkeringen där min hyresvärdinna väntade för att köra mig till vårdcentralen. Efter ett samtal med min husläkare hade han bett mig packa för att läggas in på sjukhus.

Jag såg chocken i min hyresvärdinnas ögon när hon såg mig, vi hade inte setts på flera veckor och den spillran till jag hon hämtade var något annat än vad jag normalt sett var. Min lilla hyresvärdinna stöttade mig in på vårdcentralen och ramlade jag så hade hon fallit också, då jag är huvudet längre än henne, men det gick.

Väl där fanns bara ett alternativ, ambulans till sjukhuset. Här blev jag satt i karantän eftersom jag kom från ett hem där influensan pågick för fullt. Efter 12 timmar på medicinakuten kom jag till reumatologen och blev inlagd.

Jag var så sjuk att jag bara grät och bad dem att inte röra mig, smärtorna var outhärdliga, jag gömde mig under täcket när läkarna kom för jag orkade inte mer....

Reumatisk feber och reumatoid artrit blev jag diagnostiserad snabbt.... Jag kunde dött utan läkarvård...

Ni vet hur jag kämpar och enligt läkarna är jag fortfarande inte återhämtad, mycket pga att jag först höll på att stryka med efter operation och fick genomgå ytterligare en operation en halvtimme efter den första. Det tog hårt på kroppen och det traumatiska jag upplevde där gav mig reumatism för livet.

Idag är jag hyfsat rörlig, jobbar, har mina lilla fyrbenta sambos och försöker leva ett så normalt liv som det går, ibland tar det stopp, men så kommer det se ut för alltid. Jag hoppas att jag kommer bli lite bättre iallafall än idag. Det sista som lämnar grodan är hoppet, för då är den benlös.

8 mars 2013

Johanna ringer mig. Det är dags att åka till sjukhuset. En ny liten stjärna ska få se dagens ljus. Jag ilar iväg och är med på sjukhuset när lilla Mikaela föds. Hon var en fin liten bebis och nu har det gått fem år sedan dess.

Jag ser henne utvecklas till en oerhört självständig individ. Nu kan hon inte bli annat med den mamman hon nu fått tilldelad sig.

Det finns bara två lägen på denna lilla tjej, jätteglad eller jättearg. Hon har en förmåga att ge onda ögat om galoscherna inte passar och så har det varit från dag ett.

Ett roligt exempel är nu senast vi träffades och namnet på lilla schäfern kom upp. Johanna tyckte han kunde heta Vinni, men jag har döpt honom till Ajax. Ni skulle sett Mikaela! Jag fick onda ögat på riktigt och mormor hamnade på minuskontot i 200 knyck, sen var jag luft.

Andra sidan av henne är en av de mest gulliga och omtänksamma människor jag träffat. Jag hoppas att hon för alltid får behålla den egenskapen. Hon kunde inte följa med mamma och storasyster till ishallen när jag var där. Motivering: då bli ju mormor ensam. Vilken femåring tänker så? Jo, hon stannade hos mig och vi gick tillsammans till ishallen för att titta på storasyster och mamma.

Hon är en glad tjej med huvudet på skaft och kan mycket väl upplysa andra om hur det ska vara. Undrar var hon fått det ifrån? Jag har ju mitt kvar.

Mikaela är född på internationella kvinnodagen och kanske blir det något stort av henne. Det jag ser idag så finns alla möjligheter och jag hoppas jag får leva så jag kan följa henne och hennes storasyster på resan under många år framöver.

Grattis lilla Mikaela på din femårsdag, jag kommer på söndag.

Maj-Gunnar och förvirrade bolag

Idag har jag varit hemma. Jag är mörbultad och har huvudvärk. lite ont i ryggen.

Häromdagen var jag på väg hem med Ajax från Revingehed. Det var bitvis både moddigt och slipad snö, vilket innebar att det var halt. Jag är aldrig orolig för min egen del när jag kör i snö och halka, men sen har vi medtrafikanter....

Allt gick fint, mötte flera bilister och vi möttes utan bekymmer, men sen kom den, bilisten i minibilen, Maj-Gunnar. Maj-Gunnar trodde att han/ hon hade en 24-meters långtradare. Jag såg det men hade inte någonstans att ta vägen. Jag håller ut till kanten, håller ut till kanten och känner att detta går åt helvete, så jag bromsar för att få ner hastigheten. Det var mitt misstag, känner hur jag börjar slira. Lyckas i sidled ta mig förbi Maj-Gunnar för att sen snurra runt mig själv och snyggt och prydligt hamna i diket, med rumpan på bilen. Armarna gick som spindelben och jag vet exakt hur jag ska göra, har automatare. lite annorlunda att häva sladdar än med manuell växellåda.

Det tar tvärstopp, jag slår huvudet i backspegeln och får mig en snyting i axeln. Maj-Gunnar? Har inte märkt något utan puttrar vidare som om inget hänt. Det kommer en annan bilist och stannar. Jag får upp bilen, tack och lov för framhjulsdrift i detta läge.

Jag är hel, har kollat, bilen är hel och jag fortsätter köra. Vart Maj-Gunnar tog vägen vet jag inte.



Lite har jag fått gjort hemma. Bestämde mig för att idka pappersortering och ringa några nödvändiga samtal.

Från mitt försäkringsbolag hade jag fått sju!!! brev, men jag brukar lägga dem åt sidan, allt går på autogiro. Nu öppnade jag dem. sju!!! brev meddelade att min olycksfallsförsäkring var uppsagd. Jag fattade noll. Jag betalar snällt och lydigt varje månad. Ett samtal till försäkringsbolaget.

Handläggaren Sten-Ivar var minst sagt konfunderad och jag undrade om jag skulle byta bolag, för noll koll kanske bolaget skulle heta. Jodå, försäkringen var uppsagd trots inbetalningar. Jag ifrågasatte vad de sysslade med. Sten-Ivar kunde inte svara på detta, men bjöd på tre månaders gratis försäkring. alltid något. Ska bli spännande att se OM det funkar.

Nästa samtal var till Telia. Här har jag i två och ett halvt år försökt ändra min adress, men icke att det har fungerat, vilket renderat i att just en räkning alltid går till inkasso. Jag har allt hos Telia, så jag kan för mitt liv inte begripa varför just bredbandsräkningen inte kan komma till mig eller vara på autogiro som de andra.

Går jag ut och tittar på mina fakturor på mina sidor på Telia så är räkningen alltid betald. Något är inte riktigt rätt här. Nu står den som betald och jag har ett inkasso....

Jag har ringt, mejlat, chattat och jag vet inte vad för att få rätt på detta, men icke.

Nu valde jag, inkassoföretaget istället, det kunde man göra via Telias nr och bad dem om hjälp. Jodå, Pia-Ingela kontaktar Telia och förstår inte att det inte fungerar. Telia medger att jag under hela tiden kontaktat dem och allt finns registrerat.
Det ska fungera nu, fast det tror jag när jag ser det. Kompensation skulle också utgå, vad nu det kan bli.

Ibland undrar jag vad de sysslar med, alla kan göra fel, men att skicka ut sju!!! brev och att två och ett halvt år senare inte få räkningar till rätt adress.....

Förvirrad värld...

Lite gör mig glad och lite kan få mig att skaka på huvudet

Jag känner människor som utnyttjar andra till max, allt för egen vinnings skull, det är inte så trevligt alls. Allt de kan tjäna pengar på och spara själva för att ha till sitt, det görs så att de emellanåt faktiskt blir dumsnåla. Det är oerhört enerverande att känna såna figurer, men de måste ha det ganska jobbigt med sig själva.

Om någon handlar till mig och jag sen ska betala, låt oss säga 127,50 kr, inte sjutton sätter jag då in 127,50 utan 130, har de dessutom kört i mitt ställe kan jag sätta in lite till. Ska vi sen dela på samma summa för att jag tex har varit och ätit middag hos någon så sätter jag givetvis inte in 63,75 kr, det blir riktigt löjligt, men jag känner de som gör så. Nu gör jag exakt likadant tillbaka, är det 63,75 kr så är det som det blir, hur löjligt jag än tycker det är.
...som man vill att andra ska behandla en får man också behandla andra...

Sen finns det tvärtommänniskor, såna känner jag också och det är väldigt trevligt folk, de ger, jag tar, jag ger och de tar, inga krusiduller där inte. Här räknas inte korvören och sekiner, vi är generösa mot varandra i den utsträckning vi nu klarar det.

Jag behövde lasthållare till min bil, satt bara två, de räcker inte för att fästa hundburen jag har till Ajax. Det ska säkras ordentligt om utifall en olycka händer. Hur hittar man såna till en bil som har slutat tillverkas? Vi letade hit och dit, inte enkelt. Sen kom jag på Facebook, jag är med i ett Saabforum, lite nödvändigt när jag nu har SAAB.

Jag berättade vad jag letade efter och vips så fick jag svar. En man hade minsann ett par liggande efter en utav sina SAAB:ar.

Mina, ja tack! Mannen var väldigt undvikande när jag frågade vad han ville ha betalt, fick inget riktigt svar mer än att han ville ha min adress.

Idag trillade de in i min brevlåda och jag blev glad. Letade efter ett meddelande, men icke. Jag skrev till honom att de kommit, skulle jag swisha över något? Svaret var bara att det var bra att de kom till användning.

Det finns även sådana människor, som helt enkelt bara ger bort något de kan tjäna pengar på, inga jättesummor, men iallafall. Det gjorde min dag helt klart. Både mannens generositet och vänlighet plus lasthållarna.

Ibland behövs inte mycket för att man ska få tillbaka tron på mänskligheten.

Ge och du får, ta utan att ge, allt tar slut en vacker dag....

Trevlig afton :).

Glad för mina nya lasthållare :)