En vecka i januari

I måndags började allvaret ordentligt. Semestern är över och dags att börja arbeta.
Det var bitande kyla och iskall vind, att beskära träd i sådant väder är inte helt lätt.

Min reumatism mår inte sämre av kyla, vilket många tror, men det är stundtals bättre med kylan än när det är för varmt. Det gäller för mig, hur andra har det vet jag inte.

Åter till måndag. Efter bara en stund så började jag bli kall om händerna, någonstans i halvlek hade ansiktet tvärdött i sin position. Le var en omöjlighet och jag antar att en ansiktslyftning känns ungefär likadant. Har inga som helst planer på att testa. Det blev en kort dag, men vi svettades inte iallafall.

Tisdagen såg betydligt bättre ut. SAAB:en blev av med sin hyresgäst, musen Hugo, han mötte sitt öde på lokala bilverkstaden.
Chefen bjöd på lunch på ett av mina favoritställen, mycket uppskattat. Sen var jag så mätt att jag knappt orkade jobba, men i makligt tempo fick jag lite gjort iallafall.

Onsdagen var inköpsdag till mig. Behövde lite nytt i jobbet, bära tunga kläder går inte längre så jag fick praktiska plagg.

Torsdag, konstaterade att det var en omöjlighet att beskära träden som stod på schemat. Jag är inte längre så bra på att klättra omkring. Istället blev jag förste pinnplockare och fick lasta släp.

Fredag trodde jag att jag var fullt frisk och Fantomens syster. Någonstans i halvlek glömde jag att jag inte klarar allt möjligt och definitivt omöjligt längre. Jag tog i för kung och fosterland i en märklig position, halvvägs hängande i en rabatt. Jag hörde hur det brast. Är huvudet dumt får kroppen lida.

Lördag vaknade jag tidigt. Sjöbo stod på schemat. Poff off och iväg.
Jag har fått en liten schäfervalp på halsen, en ljuvlig liten varelse. Förvisso är krabaten bara till låns, men det känns underbart att återigen ha en schäfer vid min sida.

Söndag var det dags att träffa grannhunden. Här fick jag en snabbkurs i hur detta skulle gå till. Tänk att man glömmer så snabbt. Fast det är klart, 10 år sedan jag hade en liten valp. Tacksam att det finns en expert här på gården.
Vi tog en liten tur sen, jag och krabaten, och jag testade tipset jag fått. Det gick som en dans, jag hade Vin lös och sant som det var sagt, han rymde inte. Jag har aldrig haft rymningsbenägna hundar.

Nu ligger lilla odjuret och sover gott efter dagens upplevelser och jag sitter här och knappar.

En bra vecka både privat och i jobbet. Tack till er som gjorde min vecka 💖.

Summerar en liten bit in på 2018 och kan konstatera att, ursäkta språket, jag mår förbannat bra. Det får gärna fortsätta såhär!

Tvåbenta och fyrbenta vänner, livets elixir.

Jag lärde känna Anette via en schäfergrupp innan jag flyttade till da byhåla. Jag började handla hos henne i hennes hundaffär i samma byhåla och vi började prata mer och mer.

Till slut bestämde vi oss för att sätta ihop våra schäfrar, efter ett par försök gav vi upp, min Stella gillade inte schäfrar.

Vi fortsatte att prata och fika tillsammans. När jag blev sjuk så har jag haft ett enormt stöd i Anette, tusen frågor har hon fått och tålmodigt svarat på dem alla. Alltid med glimten i ögat och nära till skratt. Vi har samma reumatiska sjukdom.

Nu i höstas, som ni vet alla, så fick min Stella somna in och sorgen och saknaden finns ännu.Då fanns Anette igen och med sin Assra.

Det denna hund har gjort med mig mentalt dessa dagar jag har fått privilegiet att ha henne vid min sida är svåra att beskriva. Bara att få gå i skog och mark med henne vid min sida har gjort så mycket själsligen att det är länge sedan jag mådde så bra.

Vi har inte gått milspromenader, men jag har fått möjligheten att återigen ha en schäfer vid min sida och kunnat köra ut med henne på de platser där jag finner ro, en trygghet och där jag aldrig skulle gå utan en schäfer.

Jag har en fantastiskt fin vän i Anette och hennes kloka, underbara, följsamma (för det mesta) och lydiga hund Assra. Det har varit ett privilegium för mig och hoppas på fler turer med henne.

"Tar du med mig nu?

Ok, SAAB? Mattes Volvo är bättre,men jag åker väl med då.

Vi har ju varit på Revinge två gånger och min gåutochgåkompis är lika hysterisk när det gäller vildsvin som matte. Då har vi inte pratat kor ännu. De är lika knäppa bägge två. Det är väldans geggigt och kompisen haltar lite och har svårt att hålla mitt tempo så jag får sakta ner. Långsamt lalala... En dag smet jag lite, jag hittade två poliser, tror de la spår till sina fina schäfrar. De sa att jag var fin trots att jag smitit, men jag vet ju att gåutochgåkompísen ALDRIG skulle hinna ikapp. Det var kul!

Bättre var det vid havet, men jizzez vad feg hon var, vågade inte släppa mig. Jag fick alltså inte bada, heltaskigt. Men det blev en skön promenad iallafall och min gåutochgåkompis gick lite fortare.

 Idag har vi hoppat över stock och sten, små vattenfall och små minibroar. Detta var betydligt roligare för nu fick jag gå lös. Gåutochgåkompisen skulle fotografera mig lite överallt och jag blev lite uttråkad när hon fortsatte att fotografera alla vattendrag och jag skulle stå modell.
Vi träffade ett helt gäng handikappade. De var rädda för mig, men en fick komma hälsa iallafall sedan gåutochgåkompisen övertygat dem om att jag inte är farlig. Killen, bara ung, hade Downs syndrom och jag tvättade hela ansiktet på honom och han kramade mig tillbaka.

Lite äventyr har det allt varit och det gillar jag, för jag ser och hör allt i skog och mark, min gåutochgåkompis kan vara trygg med mig!
Assra"

Relationsfunderingar

De senast dagarna har det diskuterats relationer i alla former, vänskapsrelationer, kärleksrelationer, arbetsrelationer osv... På min solskenspromenad funderade jag vidare i ämnet...

Det är ett svårt kapitel, relationer. Hur du ska förhålla dig till saker du egentligen inte tycker om hos en person, men du tycker ändå om personen? Den är inte enkel. Acceptans är inte så enkelt som det sägs.

Acceptera varandra för vad vi är anser jag är en klyscha, det finns inte. Vi kan spela det spelet om vi har energin till det. Personkemi är också något jag inte heller tror på. Antingen funkar man eller inte.

Däremot anser jag att man får respektera individer, trots skavanker. Åtminstone tills de ställer till med något då du tappar respekten för människan. Det sägs att respekt är något man ska förtjäna, det kommer inte per automatik. Det går att vända på den. Respektera människor tills de tar död på det själva.

Vi står ut med mycket i relationer. Alla människor har olater, ingen är perfekt, fast det finns en del som faktiskt tror att allt de gör och säger är rätt, medans motpartens göranden och låtanden alltid är fel. Den är ganska komisk tycker jag, när jag vet att tex jag har rätt, men min motpart hävdar motsatsen till vederbörande blir blå i ansiktet, då bubblar det bra inom mig.

Vi är inte förändringsbara med mindre än att vi själva vill. Livet har format oss, arv, miljö och då givetvis relationer. Vi kan aldrig förändra någon annan, vi kan ge tips och råd och ta emot det själva men förändra? Nej, det är en omöjlighet.

Arbetsrelationen är egentligen den som är enklast, där får du stå ut med det som finns eller söka nytt jobb och hoppas på bättre kollegor. När du går hem kan du stänga ner allting.

Vänskapsrelationen är inte alltid enkel. Här står vi ut med mer för att vi gillar umgänget och vet att vänskapen är äkta. Sen finns det ju givetvis vänner man trodde var vänner, men du blir utnyttjad och sen var den vänskapen över.

Kärleksrelation. Fullständig kaos. Två människor ska samsas och samtidigt bygga om varandras olater. De märker man inte i början, utan tycker snarare att de är lite småcharmigt med det personliga. Jo, du, tjolahopp, det är oftast det som senare leder till gräl och slutligen blir allting fel. En del sticker huvudet i sanden och låtsas det regnar, andra för ett krig.

Relationen till dig själv är den viktigaste. Har du inte en bra relation till dig, så blir ingen annan relation bra heller. Du måste tycka om dig själv, kunna stå ut i ditt eget sällskap, annars kan aldrig en längre  relation med någon annan fungera. Gillar du inte dig, så kan du inte kräva att någon annan heller ska göra det. Låter hårt, men det ligger mycket i det. Sen behöver du nog inte tycka om dig själv till 100%, men du ska klara av dig.

Det är intressant att diskutera det. Det ger faktiskt också en inblick i dig själv och du ser saker som kan både vara bra och dåliga. Kanske ger det maning till eftertanke....och du kanske måste vända ryggen till i en relation för den är inte bra för dig. Stort ämne och mycket mer att fundera ikring.

Nu ska jag och jag hitta på något trevligt tillsammans, för jag och jag har det faktiskt rätt bra tillsammans efter alla år ihop, så vi stretar vidare!

Start 2018!

Detta regn.... detta eviga regn....

Blött, grått, tråkigt, semester... Kan kvitta, ändå skönt att skrota omkring och göra något eller inget.
Kattskrället har haft semester hela 2017 och fortsätter i samma anda. Nu kan hon inte gömma sig längre utan att jag kan ta henne och lyfta ut KF. Uppskattas föga. Ständig kamp henne och mig emellan.

Sedan Stella försvann så har hon tagit över hennes roll helt. Det jamas varje gång kylskåpet öppnas, det tiggs vid varje måltid, krav på att konstant ligga nära. Stella hade iallafall vett att flytta sig nattetid, det gör inte Smulan. Jag har lagt mig på henne ett flertal gånger...

Hon hittar på otaliga fanstyg för att få utlopp för den energi hon normalt sett använder ute. Vi är högst osams, vilket renderar i att KF ändå åker ut. Hon kan hoppa från fönsterbleck till fönsterbleck i flera timmar och bara jama. "Matte, jag vill in!" Nix. Tar ca en och en halv timme sen ger hon upp och ger sig ut på expedition, troligen stallet. Åker jag iväg, så jamas det inte alls, utan då går hon iväg.

Jag är återigen halvdålig i mina leder. Förkylningen satte sina spår och utan medicin så blir det bakslag, men ska till reumatologen och bli plågad med mer kortison i ledkapslarna.

De omständigheter jag lever i kan aldrig rehabilitera mig till den grad det borde, därför får jag ha det så här tills jag fixat omständigheterna. Läkarna är lite oroliga, men jag har sagt att jag kan fixa det. De undrar till vilket pris....En sköterska jag pratat mycket med, som tog hand om mig när jag kom in för snart ett år sedan sa till mig att dig har man gärna som vän, du ger allt, men att ha dig som fiende är säkert inte muntert. Nej, det tror inte jag heller. Jag är oändligt trött på att bli illa behandlad överallt, så nu räcker det. De åtgärder som måste till kommer jag att ta till för min hälsas och mitt livs skull.

I år är det jag som gäller!

Jag letar med ljus och lykta efter nytt arbete, inte enkelt i min sits, men jag har inget val. Jag har människor till min hjälp och önskar att det löser sig fort, men tyvärr är nog verkligheten en annan.

Mitt glädjeämne just nu är att jag ska titta på liten schäfervalp med fina meriter. Jag håller på och ansöker om fonder för att få en liten valp som kan hjälpa mig i vardagen. Om allt går som det ska så är jag med nytt litet schäfermonster om ca en månad. Saknaden är enorm, bara köra fingrarna i pälsen eller vad som. Ett liv med hund går inte obemärkt förbi.

Jag är lugn inför 2018. Det är säkert något som går riktigt åt helvete, men jag är på ett sätt trygg i mig själv, men osäker på ett annat sätt, men jag ska byggas upp på alla plan och det ska jag se till, tro mig. Startskotten går på fredag! Tills dess får jag vänta.

Avslutar med detta jag fick idag....plus en stulen bild från kenneln som är intressant för ny liten schefur.... En pälshög i matkoma.

"Känslomässig analfabetism i kombination med ointresse för att lära den emotionella intelligensen skapar hjärtats distans och krossar förr eller senare tilliten, attraktionen och därmed kärleken."