11 år har gått... Jag var 43...
Mycket har hänt sen dess, så otroligt mycket.Nej, mitt liv är inte unikt, andra har sitt, alla har sitt och vi tar oss igenom, med stöd, hjälp och lite djävlar anamma, så går det en dag i taget.
Jag är mormor till två fina flickor, så olika, men systrar när det gäller...
Mamma till en kämpe, står upp för sig och de som står henne nära, stolt mamma, tveklöst, till min ögonsten.
Dotter till två föräldrar som är tuffa som bandybollar, de fixar, trixar, lever, ställer upp i alla lägen, 80 år unga och still going strong. De generna är jag så glad för.
Syster till min lillebror, som ligger mig så varmt om hjärtat, utan att han själv förstår det, som finns vid min sida när jag så väl behöver, även om vi är så olika, men ändå lika när det väl gäller.
Vän till en del, jag är en god lyssnare, de finns vid min sida, jag vid deras, olika premisser, men aldrig att jag skulle svika. En del försvann, de äkta finns kvar, även en del av de äkta lurar i skuggorna, jag vet att de är där...
En del i ett dysfunktionellt samhälle, där jag får kämpa varje dag för överlevnad, men jag trixar, fixar, familj, vänner ställer upp, en dag i taget... Aldrig att jag vet om jag får ett drägligt liv nästa månad...
Kan jag betala hyran? Kan jag äta? Kan jag hämta mina livsavgörande mediciner? Har jag råd att ta mig till läkare? Kan jag åka på en utflykt eller får bilen stå till akuta ärenden? Kan jag leva? Orkar jag leva? När blir jag utan bostad? När kan jag inte hämta mina mediciner? När får jag svälta? Dör jag nu?
Glad för stunderna, så glad för stunderna... Ett besök, jag kan sno ihop en middag för en femma och bjuda på, någon hämtar mig, tar med mig ut, blir bjuden på middag, får en biljett till en konsert, har möjlighet att åka på en liten utflykt, själv eller med någon, vara i sommarhuset, somna tätt intill min pälsbeklädda sambo, när han lägger huvudet på mitt bröst och snusar försiktigt på mig och tvättar mina trasiga händer, umgås med familjen, uppsnurrad i chesterfieldmöblerna och bara sitta där och känna att jag mår fint, umgås med barnbarnen i soffan, då de "hänger på mig", det gör ont, men det betyder mycket, vara hos lillebror, låna en kajak, paddla ut på sjön och bara vara, ja, det gör ont, men själen mår så fantastiskt bra, att sen på kvällen sitta med alla i familjen och äta en god måltid och bara prata, en vän som ringer en kväll och pratar i tre timmar med mig...
Ja, det är livskvalité för mig, dessa stunder...
Jag vet inte om jag tar mig igenom, men jag hoppas det. Om dryga veckan är det dags för kontroll... Reumatismen är där, den kan jag inte göra något åt, merän det jag redan gör... Nu ska vi kolla mina invånare. Ligger de still? Tänker de bråka? Behöver jag gå igenom mer? Orkar jag gå igenom mer?
De gör lite ont, mina invånare, men de har bråkat till och från några år. Sist jag kollade hade den ena rackaren växt lite, men det var en snäll en, så de fick bo kvar. Det syns faktiskt, men för en lekman gör det inte det.
Någonstans tycker jag det räcker. Min energi är slut, inte bara för egen del. Vi har haft ett extremt tufft år i familjen, det har hänt mycket, så otroligt mycket och vi har kämpat och gråtit (iallafall jag, jag är otroligt känslosam idag).
Ändå är jag tacksam, så tacksam. Jag har fått hjälp när jag behövt den, den har räddat mig från situationer, jag har själv försökt ställa upp på mitt sätt och i den utsträckning jag klarat, även om jag sen rasat och jobbat mig upp igen, men det kommer alltid att vara värt det för någon annan, den någon annan som jag vet så innerligt står vid min sida....
För någon vecka sen fick jag diagnos utmattningssyndrom i full kraft. Hjärtat orkade inte mer och gav mig signaler om att; "Hej, Hallå, nu får du ta det lugnt och försöka stressa ner..."
Nej, jag orkar inte mer, fast det gör jag ju iallafall, jag måste, kan och ska!
Snart tre år sedan mitt liv tog en vändning... Snart två år sedan all trygghet togs ifrån mig och jag får kämpa för min överlevnad... Om jag vetat... Nu vet ingen vad framtiden har att erbjuda, på gott och ont...
Vi är där för varandra, alla mina inblandade och jag kommer alltid orka för det, inte föremål för diskussion, simple as that,
Du som läser detta, känn dig trygg i din värld och njut, den kan ändras på ett ögonblick och lova mig att aldrig se ner på den, som en gång var din vän, som du tyckte var jobbig. Den du trodde utnyttjade dig, den du trodde bara var med dig för att du kunde få något annat... Det var aldrig så, den personen tyckte om dig för den du var och gav så mycket glädje, men du vände ryggen till... Fungerar du inte så har du inget syfte...
Bara beklaga att det inte fanns mer empati och sympati och framförallt kunskap om hur livet kan se ut på en annan sida...
Ränderna går aldrig ur zebran... Oavsett situation, for better or worse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar