Julen är strax slut, nyår på väg, jag summerar året nu, jag vet hur resten kommer att se ut...
Året har bjudit på så oerhört mycket, ups and downs.
Jag har blivit förvånad över så mycket, jag har fortsatt min kamp mot idag både min RA och ekonomin.
I januari kom mitt livselixir till mig, en liten schäfer med hängande öron och sin milda blick, ett litet frö som gjorde underverk med mitt mentala tillstånd. Denna hund ger mig livskvalité, får mig att fungera på så många vis. Han var bara till låns... Jag skulle hjälpa kenneln med miljöträning, men blev störtförälskad. Han visste vad han gjorde, kennelägaren. Jag fick köpa honom och han är min tills döden skiljer oss åt och jag kan inte önska mig en bättre hund. Han ger mig liv.
 |
| Med bästisen Assra |
Februari kom och jag blev uppsagd från jobbet. Jag älskade mitt jobb, kunder, att få vara ute och att få fixa och trixa fint till människor, allt bus och så mycket skratt i allvaret. Jag sörjde enormt och kan fortfarande göra det stundtals, mycket jag saknar.
Mars! Jag bestämde mig, med tungt hjärta, att lämna Södra Sandby och flytta tillbaka till Helsingborg alternativt Höganäs. Hur mycket jag än trivdes i huset, med mina fantastiska hyresvärdar, som ställt upp till 100%, med de få vänner jag hade där, mitt för evigt älskade Revingehed, som jag saknar något enormt, måste åka dit snart.... Det fanns inget kvar.... Ibland måste man lämna och gå vidare.
April så började jag packa... Jag hade ingenstans att ta vägen, men hade ändå bestämt mig för att det ordnar sig. Sommarhus finns och magasinering finns... I nödfall så fick jag bli Ystadbo ett tag tills det skulle fixa sig.
I maj hade jag fortfarande inte hittat bostad... Den 25 maj skulle jag flytta. Nu börjar det bli jobbigt samtidigt såg jag fram emot att "komma hem" på ett vis. Välbekant miljö, nära min familj, mitt sociala nätverk...
Jag är nu sjukskriven 100% för att jag hamnat i ett skov och att jag har tagit ett enormt jättehopp rätt in i kaklet, jag är utbränd, läkarna hissar röda varningsflagg, efter allt som inträffat. Jag är slut som människa på alla plan.
Jag ringde ett antal hyresvärdar, utan resultat, jag ägnade timmar, dagar åt att hitta en bostad i Helsingborg och Höganäs. Höganäs var mitt första val, men det var inte enkelt. I Höganäs har jag bott i 10 år och det har varit de bästa åren i mitt liv vad gäller boende och annat, och det är egentligen det som är idag är hem för mig.
Till slut fick jag napp, för jag hade krav. Jag ville ha en plätt att ha blommor och annat på, jag ville kunna gå ut, allt på markplan för att lättare kunna leva med vardagsbestyr.
Riksbyggen erbjöd mig en lägenhet på markplan, här fick jag allt, då menar jag allt! Nya vitvaror, tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin och ny spis, garage till SAAB:en, ommålat överallt från golv till tak, nya golv, nytt och fräscht. Jag nappade direkt. i ett område som var helt outforskat för mig, och dessutom med enormt dåligt rykte... Kan gå, så jag skrev kontrakt och trivs, men här finns mer att önska. Jag skulle flytta in i mitten på juni... bo i luften ett tag.
Jag flyttade ut och mitt bohag fick magasineras. Det var här jag bestämde mig för att ge mig själv rehabilitering efter allt jag gått igenom under ett och ett halvt år, så många tårar, så mycket smärta på så många plan. Jag ska leva, riktigt leva, göra det jag tyckte var roligt och trevligt, på alla vis. Jag ville må bra igen, riktigt bra, trots den förbaskade reumatismen och allt annat som jag fick gå igenom. Vägen tillbaka till ett liv var så lång....Evigt lång...
Dottern var första adressen. Vi njöt av livet, badade, solade, umgicks, åt gott, drack gott, mina flickor var där dagligen, dottern tog sin akademiska examen, fest... Livet var bra! Det var underbart att leva bara dag för dag med min lilla familj och den glädje de skänker mig. Oerhört bra start på ett nytt liv. Det gav mig så mycket energi och glädje.
Juni kommer. Vi har en sommar som är helt makalös. solen skiner, värme och inget regn i sikte. Jag tar mitt pick och pack, lämnar Helsingborg och min lilla familj för att tillbringa resten av tiden jag har kvar innan jag får min bostad, för ett ljuvligt Österlen, med mina föräldrar.
Här njuter jag av platsen, vi har haft detta i 33 år, vi äter gott, dricker gott, jag vilar, återhämtar mig sakta. Finns dagar då pyjamasen inte tas av förrän vid lunch. Jag gör utflykter till havet och de underbara stränderna, i min ensamhet, fast inte helt, jag har min hund. Vi tillbringar timmar vid havet, vi går, leker, tränar, plaskar... Jag behöver det.
Umgänge med föräldrarna är guld värt, jag kan vara jag. Det är så mycket värt.
Jag idkar lite trädgårdsarbete, hjälper till där jag kan och orkar. Jag är trött, men njuter återigen. Få vara med mina föräldrar, mina promenader, miljön... de får mig att må bra. Jag får paddla, mitt andra livselixir.
Inflyttning! Allt flyttas in i min lilla marklägenhet efter magasinering. Dottern på plats för att hjälpa mig. Min underbara, hjälpsamma, omtänksamma dotter. Hon organiserar, fixar, trixar, packar upp, allt går i 398 km/ h. Sin mors dotter, så som det en gång var... Jag är inte längre densamma och att förlora kontrollen är inte okej. så som jag mådde så... Valet var enkelt, min ögonsten aka kokong, vad skulle jag gjort utan dig?
Jag har inte bott många dagar i min lägenhet... Jag ska ner och träffa en vän i stan för lite fika och samkväm. Vi har en trevlig stund, jag går mot bilen, sätter mig och kör hemåt...
På vägen hem måste jag bromsa för framförvarande, min vana trogen efter alla mil jag dragit både i yrket och privat, så slår jag en glimt i speglarna, inser att nu går det åt helvete. Kollisionen är ett faktum. Jag ser det innan det händer och har ingenstans att ta vägen... försöker styra så jag kan komma upp på trottoaren, det finns inga fotgängare, men kanten är för hög, det tar tvärstopp.
Seriekrock, jag främst, en liten bil bakom mig, sen en lastbil. Det gör ont, riktigt ont. Jag flyger ur bilen och rusar till de som är bakom mig, lever de? Ja, de rör sig, men bilen är totalkvaddad. de får skära ut passageraren..
Ringer dottern, som bor ett par kvarter bort, hon kommer springande. Jag packas in i diverse kostymer och transporteras i ambulans till akuten. Trolig whiplash och blåslagen... Bilen skrot...röntgas och gås igenom. Jag har klarat mig bra och även de bakom mig i sin lilla, lilla bil, de är okej, med tanke på omständigheterna. Tack och lov för det.
Jag är stel och har ont, men jag har ju flyttat in.... Jag gör vad jag kan i lägenheten...
Billös, men jag får hyra bil tills jag vet vad som händer med min SAAB motpartens försäkringsbolag betalar. Den blev skrotad.
Juli och augusti kommer. vi har fortfarande en fantastisk sommar och jag umgås med vänner och familj, fortsätter att njuta av "mitt" Helsingborg. Tillbringar också en hel del tid på Österlen, jag behöver vara på landet, jag saknar landet....
Sakta får jag tillbaka mitt sociala liv. Jag försöker att njuta av mitt liv så mycket jag kan. Jag börjar må bättre, skovet har lagt sig, jag börjar bli lite piggare, även om aldrig tröttheten försvinner helt. Ändå njuter jag. Jag gör utflykter, åker till Österlen, umgås med familj och vänner. Sakta börjar jag få ett hem, som jag kan trivas i. Jag tycker om min lilla lägenhet och gör vad jag kan.
Ändå saknar jag mina vänner i Södra Sandby, mitt Revingehed, mitt jobb. "mitt" lilla hus och den friheten det är att bo på landet. Ibland blir jag så otroligt ledsen över allt detta och går ner i tårar och olycklighet...
September följer i samma spår, men det är nu jag ser att samhället är på väg att sänka mig. De tar bort en del av min ersättning och jag får panik. Hur ska jag klara mig? Jag försöker hushålla så gott det går, men det börjar bli jobbigt. Jag söker arbete på arbete, men får inte ens komma på intervju.
Passerat 50 och med en kronisk sjukdom. Tjohooo, hur lätt är detta då?
Oktober! Jag får gå på anställningsintervju. Jag är jättelycklig. Dessutom handlar det om trädgårdsarbete, jag kanske kan få jobba ute. Intervjun går bra och jag får en möjlighet att prova 14 dagar. Det är nu jag har försökt få Försäkringskassan till att ge mig arbetsprövning. Jag har sökt min handläggare i sex veckor, utan kontakt.
Jag får jobbet. Fortfarande ingen kontakt med FK. Jag bestämmer mig för att ta semester från sjukskrivningen och sen ta kontakt med någon högre upp i hierarkin. Här får jag kontakt, men jag får problem. Allt måste börja om, men chefen lovar bot och bättring. Hon håller vad hon lovar, även om jag förlorar en hel del pengar på detta, de kompenserar mig inte.
Åh, vad jag tyckte det var roligt att jobba. Tufft, för jag gick ut på heltid, men jag har kollegor, får vara ute, idka lite fysisk aktivitet. Det kändes så bra.
14 dagar går fort.... Sen fick jag gå hem igen. Säsongen lider mot sitt slut, men jag njöt de dagarna.
November kommer och jag har nu bestämt mig för att inte längre söka jobb. Jag behöver hjälp. Min ekonomi rasar sakta pga sänkt ersättning. Jag säljer den bil jag köpte för att tillfälligt hålla näsan över vattenytan, jag säger upp garaget.
Billös! Hjälp! Jag har varit utan bil sammantaget i 35 år ca 6 månader och då var jag frisk. Det blir problem, men jag försöker lösa det. Föräldrarnas bil får bo mycket hos mig, men den är inte ultimat för mig och Vin, en sedan, men jag är tacksam att jag kan få ha den, det hjälper mig mycket.
Sen ska jag på hundutställning med Vin och jag behöver en kombi, det går inte med föräldrarnas flaggskepp.
Jag hojtar i sociala medier om det finns någon vänlig själ som är villig att låna ut sin bil...
Jag får napp av en kär väninna, hon har en SAAB-kombi. Jag blir så glad att det finns människor som vill ställa upp.
Det roliga här är att jag fortfarande kör runt med SAAB:en och är så evigt tacksam att jag inte vet hur jag någonsin kan återgälda detta.
December och sista månaden för i år...
Jag är fortfarande med SAAB, jag pysslar lite med den, byter lite packningar, hämtar roliga grejer på skroten, ger den vinterskor och åker på utflykter. SAAB:en får omvårdnad efter konstens alla regler, för jag vill att den ska må bra när ägarinnan vill ha den igen. Dessutom tycker jag fortfarande det är kul att fixa bilar, möbler, hus och annat som är i behov av hjälp. Det gör mig så lycklig att kunna ta mig utanför området där jag bor utan att det är jobbigt.
Det är många i familjen som fyller år vid denna tid, bla jag. Jag får för mig att ha en liten lunch för de närmaste och mitt äldsta barnbarn fyller trots allt 10.
Vi samlas alla nära, fyra barn, åtta vuxna och min tonåring till schäfer, i min lilla tvåa. En del snörvlar och det är high life, men jag har dem hos mig. En trevlig lunch och jag känner mig hel.
Ekonomin är ansträngd till max nu. Jag går i skor min kropp inte gillar, jag ser inte ordentligt, behöver nya glasögon mm...
Det är nu jag kommer på den briljanta idén att göra en insamling till mig istället för en organisation. Why not? Jag gör mig inga som helst förväntningar av detta, men så fel jag hade.
Människor swishar pengar till mig och jag är djupt tacksam. Jag får nya vinterskor, Vin får en dyna, jag har kvar så det räcker till synundersökning, jag måste för det går inte längre. Hela jag uppfylls av tacksamhet och rörs till tårar. Det trodde jag inte, så än finns det hopp för mänskligheten.
Jag har nu också blivit rejält förkyld. Detta ställer till det ordentligt. Min biologiska medicin får jag inte ta. Följderna av att ta den är risker för liv och lem, så det är bara att bita i det sura äpplet.
Förhoppningen att förkylningen ska ge med sig snabbt grusas av att jag blir sämre och sämre. Jag är riktigt sjuk. Bristen på medicin gör också att min RA sakta börjar flamma upp rejält. Värken är outhärdlig stundtals. Ändå försöker jag vara med familj, vänner och rasta samt träna min lilla Vin.
Straffet kommer under nätterna. Jag vill skrika rakt ut, dö, vad som bara jag slipper denna fruktansvärda smärta. När jag stiger upp på morgonen är jag helt slut....
Julafton tillbringade jag hos mina föräldrar. En stillsam tillställning. Jag satt i deras Chesterfieldmöbler, ni vet såna där engelska bulliga saker. Jag sitter alltid med benen över armstöden och lutar mig mot andra sidan. Dagen efter såg mina ben ut som Chesterfieldmöbler, så känslig är jag just nu. Olika färger på mönstret, på mina ben. Intressant...
Annandagen, idag, hade jag bestämt mig för att bjuda föräldrarna på middag.... Jag kan inte. Jag är slut och har så ont i min kropp.
Idag har jag bestämt mig för att ställa in resten av året. Nyårsfesten jag skulle ha är avbokad. Istället kommer en väninna och hjälper till att laga lite mat till mig och har full förståelse för att hon kan bli utkastad när som helst pga att jag inte orkar mer eller att jag akut måste lägga ner kroppen och vila ett par timmar.
Samma väninna hjälper mig ofta med Vin, bla idag. Tar ut honom på promenad och tränar lite med honom. Hon har en bra hundvana och har själv tävlat, så jag är trygg där både för mig och Vin. Framförallt är jag djupt tacksam att hon vill ställa upp. Det finns stunder då jag funderar på att lämna min älskade schäfer till någon annan, men så blir jag räddad och jag får ha min lilla skatt kvar och han mår bra.
Oftast klarar jag det själv, men ibland så. Tanken på att vara utan Vin är fruktansvärd, han ger mig så mycket glädje, även om jag skulle kunna strypa honom emellanåt. Han är min skugga, knähund och mitt största livselixir.
Imorgon tänker jag utmana ödet och ta en spruta iallafall. Jag orkar inte ha det så här längre. oavsett blir adressen ett sjukhus nära dig, om det inte fungerar så same, same...
Resten av året är inställt pga dysfunktonell kropp och det tar på humöret.
Hur svårt kan det bli att få må bra?
Ändå summerar jag 2018 som i det stora hela som ett positivt år. Ja, där har funnits smolk i bägaren, men det gör det alltid.
Jag har blivit förvånad, återigen, av människors generositet, hjälpsamhet och det har kommit från så oväntade håll. De jag trodde fanns där, finns inte längre, nya fina människor har dykt upp och jag är så oerhört tacksam för allt. De jag trodde försvunnit ur mitt liv har dykt upp och visat mig hur äkta vänskap ser ut.
Min tacksamhet gentemot människor vet idag inga gränser. Det jag en gång tog för givet har ändrat sig radikalt. Jag HAR förändrats radikalt, även om jag är jag i min grundpersonlighet.
Så, mina fina, ljuvliga, underbara familj och vänner. Ett enormt stort tack för i år!!
UTAN er hade jag inte suttit här idag.
Jag önskar er ett riktigt bra 2019 med lycka och kärlek från familj, vänner och vad det nu månde vara.
Ni räddade mig i år med er vänskap, empati, sympati och generositet!!!
Tack <3!
