En lugn sommar är till ända och jag försöker finna mig i det. Jag älskar värmen, solen, möjligheten att vara ute på ett annat sätt. Nej, jag är inte ensam om det, vi är många.
I år har jag på allvar funderat på att flytta utomlands. Till ett land med någorlunda jämn temperatur, där jag kan leva ett hyfsat bra liv, med jämn värk. Några pusselbitar fattas, sen kanske jag gör slag i saken, vi får se...
Sommaren har varit bra. Större delen har jag tillbringat på Österlen, med mina föräldrar. Stor skillnad från ifjol, när jag kom tillbaka till Helsingborg. Då var jag oerhört mycket ute i "svängen", mycket festande och jag hade jätteroligt, men livet är lite mer än så.
 |
| Helsingborg en varm sommarkväll |
I sommar har jag varit nere på stan och träffat vänner två gånger. Det lockar mig helt enkelt inte. Det är så oerhört ytligt och "jakten" på män och kvinnor är värre än älgjakten. Visst är det roligt att träffa vänner, men det har jag gjort ändå.
Jag har haft besök på Österlen, jag har varit hemma hos nära vänner, de har varit hos mig och haft hur trevligt som helst.
På något vis känns sommaren bättre än föregående sommar. Den har gett mig mer i livskvalité och ett mer djupare umgänge med både familj och vänner.
Ja, vänner...
En del försvann visst på vägen, de var nog inte vänner, men jag sörjer inte, det kan jag inte. Jag vill inte leva det liv en del av dem lever och då får det vara. Sen har jag också tröttnat på att dra i trådar för ett umgänge, går det inte på båda hållen får det vara. Jag förutsätter att andra också har ett hem att träffas i. Jag har tappat intresset och att stå med jobbet för ett umgänge utan att jag själv någon gång kan få komma hem till någon och sätta mig på rumpan till dukat bord, nej, då får det vara.
Nu är inte alla på det viset. Jag har varit hemma hos vänner och haft hur trevligt och mysigt som helst, där går vi på båda hållen. Den biten kommer fortsätta, utan tvekan. Men du kan inte alltid gå hem till en person utan att någon gång bjuda hem själv, då tar det slut. Åtminstone om man är som jag, alla är ju inte det som tur är.
Dessutom har jag också svårt för människor som blir sura för att jag ställer in umgänget fem i tolv. Köp läget eller gå, min sjukdomsbild gör att mitt liv ser ut så PUNKT, väldigt STOR PUNKT!!
Sen har jag fantastiskt svårt för människor som inte klarar att bilda sig en egen uppfattning utan lyssnar på andra hur de ska agera gentemot olika individer. Stå för den du är och vad du känner. Tro mig, man mår bättre då, än att lyssna på en massa dravel utan bäring när du inte har fakta.
Ja, familj...
I år har vi utsatts för stora prövningar på många olika sätt. Det har varit en tuff tid och en hel del smolk i bägaren. Ändå är vi en enad familj, som försöker kämpa med det vi utsätts för, precis som så många andra familjer. Inget är friktionsfritt. Vi har tagit oss igenom dessa prövningar och vi har behövt landa i allt det nya och kanske också en förändrad syn på varandra. Vi förändras i takt med att vi lever våra liv, de präglar oss, och i takt med att vi alla blir äldre.
I övrigt har jag lärt mig förlåta människors dumhet, men aldrig att jag glömmer. Såren är läkta, men ärren är tunna och jag hoppas innerligt att de inte går upp till sår igen. Det finns människor med stora, varma hjärtan, jag har privilegiet att ha en del i mitt liv och det är underbart. Sen finns det en del som har ett kallt hjärta, ingen förståelse, ingen varken empati eller sympati, de stackarna lär sig aldrig, jag hoppas innerligt för deras skull att de får fortsätta sitt liv som frysboxar, så de aldrig behöver någon i sitt liv, så som jag gör. De har inte i mitt lilla liv att göra.
Sommaren har gett mig mycket tankar om än det ena och andra. Jag har haft tid att fundera.... När jag gått mina promenader utmed havet med min livskamrat, när jag klippt gräs, lagat mat, tittat på solnedgången. Kanske behövde jag en sån här sommar lika mycket som jag behövde förra sommaren, men på olika vis.
Jag har umgåtts med mina föräldrar. Jag har haft det hur bra som helst med dem. Pratat mycket, lite utflykter, suttit med mamma i solnedgången och druckit irish coffee, grälat med pappa om gräsklipparen, sovit hela dagar, då kroppen helt enkelt kopplat ner fullständigt bla.
Min fundering är, är jag unik i mitt slag som kan, nästan en hel sommar, leva med mina föräldrar när jag är så gammal som jag är? Jag tycker de är fantastiska på många olika vis och vid 80-årsålder ska de ha en eloge för allt de orkar och i synnerhet min turbomamma, hon lär sig aldrig. Pappa gick igenom en tuff vår och är ännu inte helt återhämtad, men kanske blir det snart bättre.
Jag gillar att umgås med dem, har alltid gjort och det kommer jag fortsätta med tills allting tar slut. Livet är det enda vi inte kommer levande ur, hur gärna vi än önskar motsatsen.
Fortfarande försöker jag lära mig att "vara sjuk". Min hjärna har fantastiskt svårt för att acceptera det faktum att kroppen inte gör som hjärnan säger. Det blir inte bättre av att en del människor är utstuderat elaka, jag behöver inte det. Jag har det tufft nog ändå. Trots allt, så ger jag inte upp, det kan jag omöjligtvis göra. Det finns olika grader i helvetet och det är verkligen sant. Alla som har ont i en stortå har inte samma smärta, alla som har huvudvärk, har inte samma huvudvärk, samma gäller för oss som har autoimmuna sjukdomar, de är inte lika, inte ens de med samma diagnos. Jag har svår reumatism, riktigt eländig, men jag kan ju inte lägga mig ner och dö, nej, så fan heller. Jag kommer fortsätta försöka leva ett så normalt liv som möjligt. En annan med reumatism har det lättare osv... Det är ett samlingsnamn, that´s it. Min RA (reumatoid artrit, reumatism) har en hög siffror och bokstäver som gör att den graderas som svår. Sen är RA också en väldigt svår sjukdom i sig och faktiskt dödlig, för de som inte begripit det.
Imorgon ska visst solen titta fram, det ser jag framemot, för min häck ska klippas och min lilla täppa ska bli höstfin, sen stänger jag sommaren och ska nu igenom höst och vinter igen. Dessutom längta ihjäl mig till april nästa år.... Om jag lever, så kommer jag vara lika glad som alltid när ljuset, grönskan och värmen kommer tillbaka...
HEPP!
