Hej, mina vänner!!
Jag skriver ett litet brev till er, som kanske kan reda ut lite begrepp...
Först vill jag be om ursäkt om jag trampar på någon, eller, nej, förresten, det är din känsla, inte min, du skapar den genom att tolka....
Idag ser mitt liv helt klart annorlunda ut än det någonsin gjort. Jag har fått anpassa mig mer än jag någonsin trodde var möjligt, på mer än ett sätt.
Jag kan inte alltid delta i olika saker, det finns saker jag inte kan delta alls i längre. Det innebär inte för min del att just du betyder mindre, tvärtom, du betyder mycket.
De senaste två åren har jag fått möta att människor är oerhört hjälpsamma och givmilda, människor jag inte kände så väl, men som kommit stå mig nära. Inte för att de hjälper mig utan för att där finns en vacker personlighet, som lyser igenom när jag lär känna dem. Det gör mig makalöst rörd. Jag har blivit så oerhört känslosam att jag ibland blir trött på mig själv.
Människor, som jag kanske bara träffat några gånger innan står vid min sida och vi har inlett umgänge, som i sin tur lett till att de kommit mig nära.
En del av mina vänner försvann i takt med att jag blev sjuk, gillar inte det ordet, men det är fakta. Kanske orkar du inte, jag vet inte, eller så var du en dagslända i mitt liv. En del av er saknar jag, andra inte. Det handlar inte om att du ska hjälpa mig, utan bara vara en vän.
Sommaren jag kom tillbaka till Helsingborg kommer vara en av de bästa i mitt liv. Jag träffade nya vänner, gamla vänner och livet var verkligen toppen. Precis vad jag behövde efter allt jag gått igenom. Här säger jag verkligen tack till de som gjorde min sommar.
Jag lever i en ständig kamp mot mina sk diagnoser, detta gör att jag försöker, men ibland kommer jag inte hela vägen, hur mycket jag än försöker.
Det jag önskade var att jag åtminstone kunde slippa en del, men, nej, nu är jag tilldelad detta och kombinationen av reumatismen och bristen på sköldkörteln är en strid på kniven. Däremot så ger jag inte upp, tro det inte, jag ser till att jag fungerar så normalt jag kan i min vardag och styr därefter.
Jag längtar efter att få jobba och hoppas det snart kan bli verklighet. Jag vet att jag kan och jag ska.
När jag kommer dit kommer det att ligga på prioritering, simple as that.
En del av er kommer jag troligen aldrig att umgås med igen, men det är inte mitt val utan ert. Jag är fortfarande jag, om än lite defekt och inte alltid klarar det ni vill att jag ska klara.
Jag har suttit på fester, jag har haft roligt, men min värk har flera gånger ställt till det och jag har fått dra i handbromsen. Jag har varit ute på utflykter och plötsligt blir jag trött. Här snackar vi inte vanlig trötthet utan fullständig utmattning på 30 sekunder. Den skojar man inte bort.
Många gånger väljer jag att du ska komma till mig. Det är enklare för mig, jag slipper transportera mig, jag slipper risken att somna på bussen på vägen hem, jag kan sätta mig där jag kan koppla av, osv....
Sen är det inte utan att jag tycker det är trevligt att komma hem till dig också, på en kopp kaffe, en lunch eller middag, men jag måste styra över mig idag på ett helt annat sätt.
Jag kan säga nej fem i tolv, trots att jag försöker planera så jag är utvilad inför olika saker, men ibland går det inte.
Just nu är jag inne i en bra period och då klarar jag allt i princip.
Tyvärr har jag märkt att en del av er antingen distanserat sig eller blivit sura för att jag blåst av fem i tolv eller helt enkelt slutat höra av er, trots att jag försökt komma i kontakt med er, men ni har kommit med ursäkter. Var ärliga istället och säg tack och hej, för ni inte vill/ orkar ha mig i ert liv, för ni sårar mig med undanflykter.
Jag har inte valt detta själv och det är oerhört svårt att förstå för utomstående. Om du vill förstå mig lyssna på mig, läs på om reumatism, leva utan sköldkörtel efter en bortopererad godartad tumör och allt det innebär, hjärntrötthet (både cancer och reumatism ger hjärntrötthet, om ni inte visste det) och utbrändhet, så kanske vi kan komma en bit på väg.
Ställ frågorna trots att de är obekväma, jag ska svara, men räkna med en smärtsam ärlighet för det är jag, där är jag inte annorlunda.
Jag känner samtidigt att har du inte viljan att försöka förstå och ta det därifrån, utan att bli sur och bete dig som en... ja, jag väljer att inte sätta en definition på det... så får jag önska dig ett riktigt stort lycka till i ditt liv, jag fortsätter mitt utan dig.
Ja, jag är krass. Jag har helt enkelt inte tid att lägga energin på detta, men vill en gång för alla förklara så ni begriper lite bättre.
På åtta månader har jag tappat halva min inkomst, det hindrar mig också. Jag kan inte göra mer än äta och bo. Jag har även här privilegiet att ha fina vänner och en fantastisk familj som gör att jag kan göra lite iallafall. Själv hade jag inte fixat det, inte idag. Ni förstår att alltid slåss mot väderkvarnar är en ständig kamp.
Ändå är jag glad för det jag har och det jag idag har lagt bakom mig, för det ger mig mental styrka att fortsätta.
Du väljer själv om du vill finnas i mitt liv, vill du så är jag jätteglad, vill du inte, nej, inget jag kan göra något åt och jag tänker inte lägga mer krut på det, det krutet behöver jag till annat.
Jag har rullat runt och suttit fint vad jag ska i mitt liv. ...men jag är fortfarande jag och har samma inställning som tidigare, det finns inga problem, bara lösningar (sen har jag också mina dagar i ett mörker, precis som ni), men allt går!
...som sagts tidigare, diplomati och ödmjukhet är inte min starka sida, men ärlighet är en oerhört stark sida hos mig, alltid något!
Ni får helt enkelt ta mig som jag är.
Till er som finns och att jag vet att ni finns kvar, tack.
....och framförallt tack till familjen för ert stöd!
Puss & kram <3
