Starka kvinnor... YES! We are!!

Starka kvinnor, de är ett skrämselskott för många...

Jag trodde jag skulle få slippa uppleva det igen... ....att vi gått lite framåt men icke... Buh, på dig som inte fixar detta, 2018! Bara någon vecka sen jag skrämdes. Jobbet!

Jag har privilegiet att ha ett flertal i mitt liv, mig själv inräknad. Ibland måste vi få vara svaga...
 Det har alltid sagts att kvinnor är det svaga könet... Vem  uppfann det uttrycket?

Sedan förra lördagen så har jag umgåtts med väninnor, väninnor, som är så starka, de vet vad de vill, de vet var de står, de är självständiga, de har bra jobb, de har hjärnan på skaft, de kan, de vill och de utför. De levererar, både privat och på arbetet. Inte alltid så populära, men de kan och de gör.

Förra lördagen var jag på fest, en duktig kvinna, med skinn på näsan, var en perfekt värdinna, hon lever ensam, hon kan och kan leverera, vet vad hon vill och kan... Huvudet på skaft.

I veckan var en väninna på besök, det är hon som bestämmer i sitt liv, ingen kan ändra det. Hon vet också vad hon vill och  ger inte avkall på sitt eget välmående.

Jag var ute och åt och pimplade vin med en väninna, gift sen många år, det är ingen som sätter sig på henne. Har ett väldigt bra jobb, intelligent kvinna, också så duktig. Hon har fått kämpa, det vet jag.

Sen har vi en väninna som kämpat som få, en livshistoria som ingen av oss önskar. Hon fixar barn, bra arbete, sjukdom, hela livspusslet och hon får mig att skratta som få, har alltid fått under ett par decennier. Stor åldersskillnad mellan oss men, hon ger mig så mycket och har alltid gjort,

Min farmor, finns inte längre i livet, tyvärr. Hon valde sin väg, efter ett äktenskap med min farfar, hon gick och levde sitt liv. En kvinna som har fått så mycket eloger genom åren, genom sitt arbete. En intellektuell människa som gav mig så mycket och lärde mig ännu mer.

Sen kommer vi till min mamma, en enormt stark kvinna. Hon har alltid funnits, haft tid, ägnat sig åt...
Även mamma hade ett bra jobb, hon gillade sitt jobb och var duktig. Aldrig att hon gett avkall på familjen för något annat, hon har alltid funnits vid vår sida, mig, min bror och pappa, det gör hon fortfarande. Beundrar hennes styrka att gå igenom allt som funnits/ finns genom åren.

Så har vi min lilla kokong, min ögonsten, min egen älskade dotter. Trots en mamma som var ung och oförstående när hon kom till världen, så är hon stark. Jag har lärt henne allt jag kan, mina föräldrar har lärt henne allt de kan. Hon är så stark.
Fixar livspussel, ser till att ta akademiskt examen, som ensamstående mamma till två flickor, fixar en resa, pluggar, jobbar och ändå bryr sig om mig och oss andra i familjen. Finns alltid om någon behöver, men vet vad hon vill. Min tuffing.

Jag? Ni ser. Jag omger mig med kvinnor med styrka. Hur skulle jag kunna vara annorlunda? Hade jag inte varit stark, så hade jag varit död idag, trefalt.
Det går inte att hänge sig åt eländet och ta på sig offerkoftan! Ja, livet kommer emellan och det kan rasa, riktigt rasa, men vad gör du åt det? Mitt liv har rasat och jag jobbar som en galärslav för att lösa problemet...

Jag, för egen del, hade varit död nr ett där och då... Minns när de rusade från alla hålla, efter operation, jag var döende, ingen visste utgången, risken att jag skulle överleva var liten, de sa det. De frågade mig om de skulle ringa mina anhöriga, jag sa nej, oroa dem inte i onödan. Mitt liv passerade inte revy, där jag egentligen låg för döden, men jag tänkte på min dotter, mina föräldrar, min bror och min numera x-kärlek. Bättre de får veta att jag är död, än att gå med oron. Jag lever som bekant.

Sen finns det några stycken till från min tid i da byhåla, mina kära väninnor, de är så tuffa och de kan och de vill. De ligger mig väldigt varmt om hjärtat efter allt de gjort för mig och de är fortfarande kvar, vilket jag är så tacksam för.

Jag är stark, jag reste mig igen.

Vi kan alla, jag har behövt/ behöver stödet från familjen, mina starka väninnor och övrigt löst folk.

Oavsett styrka behöver vi alla någon... Vi är trots allt inte starka alltid, hur gärna vi än vill...

Mina fina väninnor och familj, de kan och de gör, men vi behöver alla någon att luta oss emot.

Tacksam för min familj och mina fina vänner, jag kan inte vara annat. De bryr sig, de finns där när jag minst anar det, de ger mig så mycket av känslor och annat.

Fantastiskt vecka!
Tack alla inblandade, ni får mig att överleva 💓!

Jag är en ledsen hund

Matte flyttade för fyra månader sedan från landet, där fick jag springa lös, jag hade kompisar, lilla försynta aussien Spexa, min extra mammaschäfer som såg till att jag inte tog ut svängarna för mycket, Assra, min schäferkompis.

Assra

Jag saknar dem så. 

Matte tog ut mig på stora fält, Revinge, ibland med min kompis Assra och ibland var även Fia med, en gullig sheltie, men hon skällde alltid på mig. Tror hon tyckte jag var lite för busig.

När vi flyttade hit, för fyra månader sedan, så var jag inte så stor som nu. Alla människor med andra hundar sa att jag fick både leka och nosa på dem. Barnen kramade mig, stora människor sa jag var en oerhört vacker schäfer.



Alla fick inte klappa mig, matte sa ofta nej, jag förstod inte varför.

Jag har växt och blivit stor och stark, men jag älskar barn och andra hundkompisar, men något har hänt och jag kan verkligen inte förstå. Jag är ju så snäll, men så här är det.

Matte tar med mig på utflykter, vi går vid havet, jag får springa fritt, jag älskar det, vi tränar hinderbanan, den är så skoj, jag får nästan alltid följa med matte vart hon än ska, men...


Matte går ofta långt med mig, tränar mig, busar med mig, men sen var det där med andra hundar....

Jag blir så exalterad när jag ser dem och matte håller mig hårt, gör massa konstiga saker, oftast lyssnar jag inte, för jag vill leka med dem. Jag har ju hälsat på dem innan, men nu vill de inte.

Det gör mig ledsen, jag vill ju bara busa. De blänger på matte och går omvägar när de ser mig. Jag är ju bara lite större. Varför gör de så? Vi var ju kompisar innan... Jag blir så ledsen och matte får jobba hårt för att hålla mig. Kan vi inte bara leka?

Barnen gillar mig fortfarande, men inte deras föräldrar. De får inte längre krama mig och matte har sagt till dem att inte skrämma barnen, jag förstår inte riktigt, men ibland när det kommer ett barn så måste matte få deras föräldrar att förstå att jag faktiskt inte är farlig, då busar de med mig och leker kurragömma, det är kul.

Här, där vi bor, finns massor av hundar, hur många som helst, men de är jättesmå, matte kallar dem handväskehundar. Det är nog sant, för ibland när vi möter en sån där liten sak, så tar deras matte eller husse upp dem, sen är de bara borta. Vart tog de vägen?

Igår fick jag äntligen en kompis, hon är numer min flickvän, det har jag bestämt. Hon är fem månader yngre än mig, men det gör inget. Hon är en liten kompakt shar pei, men, oj vad hon busar med mig. Hon leker med mig och hennes familj låter henne leka med mig utan konstigheter. Matte blev så glad att hon hade tårar i ögonen. Vi gick tillsammans på promenad, vi sprang lösa, jag lyckades välta henne några gånger, hon blev lite sur och bet mig i mina paraboler, men hon är min kompis.
Imorgon har vi en dejt, jag och min lilla shar peitjej, hennes husse, lillmatte och min matte bestämde att vi ska gå en tur tillsammans imorgon förmiddag. Åh, som jag ser fram mot det.

Min tjej

Någonstans mellan halv sju och halv åtta, varje kväll, får jag energiryck, matte brukar gå ut och träna mig då eller ta en bustur. Ikväll var allt annorlunda...

Leksaken fick inte följa med, jag tittade upp på hatthyllan och på matte...
Varför? Matte var oerhört bestämd, nästan lite arg.

Vi gick ut och strax utanför bor det en hund, den var på uteplatsen och jag kände lukten av den. Åh, en kompis, men matte blev rejält arg på mig och tog tag i mig rejält. Det gör hon aldrig, så jag kom av mig.

Vi gick vidare, sen mötte vi fyra andra hundar, små saker, matte tog ett rejält tag i mig igen. Jag fattade inget så jag satte mig ner och tittade på henne. Jag fick godis då, det var ju intressant. Matte har matat mig med godis, tjoat och tjimmat, tagit fram leksaken och, jag vet inte allt, för att jag inte ska bry mig om de andra hundarna, men jag vill ju leka. Ikväll gjorde hon inte så....

Vi fortsatte och jag fick leka lite med matte och pinnar. Jag är inte bra på pinnar, men jag övar, snart kan jag nog.

Sen gjorde matte något väldigt konstigt, det började bli mörkt, då sätter hon sig på en parkbänk. Jag vill busa vidare. Ibland tar hon mig till affärerna som ligger i närheten och sätter sig också på en bänk, jag tror att det är för att jag ska se en massa människor, men konstig är hon, för hon har min filt med sig som jag ska sitta på. Jag blir väldigt trött då och orkar knappt gå hem, men matte pratar snällt med mig och då orkar jag.

Iallafall, så satte matte sig bara ner. Ingen filt, ingen leksak, inget godis. Vi skulle visst stanna där. Konstigt.

Det är ett hundstråk och där var massor av kompisar, men jag fick inte, jag skulle sitta och lyda matte. Jag blev väldigt förvirrad. Kan jag inte få leka med dem?

Människorna pratade med matte och tänkte gå omvägar, men jag hörde att matte sa till dem att gå förbi utan att stanna. Vet ni hur mycket minihundar det finns egentligen? Varför kan de inte skaffa en sån som jag? En riktig hund.

Här satt vi länge och till slut orkade jag inte mer, säkert 20 hundar och jag fick inte. Bättre att lyda matte och gå hem och ligga i mattes knä...

Jag vill ju ingen illa, bara leka och promenera, rusa runt och ha kul.
....men jag är ju en schäfer...

Imorgon! Imorgon, så får jag leka med min tjej, det ska bli kul, men kvällspromenaden som väntar tror jag blir tuff, för matte har bestämt sig att jag inte får.

Jag blir så ledsen, jag vill ha kompisar....

Nu är jag trött!



P.s från matte, han har faktiskt mjuka bäddar, men detta bäst... Min lilla tröttluva 💕