Jag ser tillbaka på varför jag flyttade hit. Jobbet och den kärlek jag en gång kände till en människa som kom att betyda så mycket för mig.
Det har runnit mycket vatten under broarna, jag har gråtit, skrattat, känt enorm sorg och glädje, stundtals också lycka.
Det är mycket jag kommer sakna.
Mitt jobb, dock inte allt, men närheten till naturen och de förvandlingar från att likna inget till att bli så fint. Buset på jobbet, då vi haft så roligt så många gånger, nöjda underbara kunder, jag kommer sakna dem, en del iallafall. Det tar jag med mig när jag går.
Min relation, där vi stundtals haft det riktigt bra, men våra liv kom emellan och vägarna blev förändrade. Kanske brist på kommunikation, förståelse och till slut fanns det inte rätt känslor längre. Ingen är skyldig eller oskyldig, precis som i alla relationer.
Mina underbara hyresvärdar, dessa fantastiska vänner som stått vid min sida i fyra år, deras hjälpsamhet, de berättelser jag fått berättat, deras hela person. Ingenting har varit svårt för dem att hjälpa mig med när jag blev sjuk. Våra morgonrocksmöten, en stund på gårdssoffan eller bara lite prat, men också att vi tagit hänsyn till varandra och den enskildhet vi velat ha.
Morgnarna där jag sitter och äter frukost och ser naturen förändras varje dag, solens fina uppgång över åkermark. Kvällsturer i total tystnad och dofter från fälten, en fågel hoppar upp, ja, detta kommer jag sakna otroligt.
De fina vänner jag fått här nere, deras olikheter, men alltid raka och också deras förståelse för mig. Deras hjälpsamhet, de spontana promenader, vinkvällar, kaffepauser, fika, utflykter till nya outforskade platser, paddelturer, ja, och deras otroliga omtänksamhet om mig och de betyder så mycket för mig. Jag släpper er aldrig!
Naturen, denna natur. Mitt älskade Revingehed, lokala badkaret, Måryd och dess dammar, här kan man lätt gå vilse över stock och sten.
Dalby stenbrott, här har jag så många gånger hämtat ny kraft genom att bara sitta och titta på det gröna vattnet och formationerna efter stenbrytning.
Vresbokarnas lustiga formationer, Körsbärsdalen, Vombsjön, Kävlingeån, kosafari, ja, listan blir så lång.
Det ligger en timme bort, inte mer, så jag kommer tillbaka. Jag kommer inte sakna da byhåla som byhåla, men det har gett mig en erfarenhet och en möjlighet att upptäcka nytt.
Jag har trivts bra härnere trots allt, det har inte varit enkelt många gånger, men jag har kunnat hämta kraft i mina vänner, hyresvärdar och mina utflykter.
Nu börjar jag om. Jag kommer bo i ett litet radhus, inte längre friheten på landet, med människor runt om mig. Det är många år sedan sist och jag hoppas jag klarar det. Jag älskar att bo på landet, men jag har trots allt min sjukdom också att ta hänsyn till den och vad jag kan och inte.
Jag är positiv till min flytt, nya mål och nytt liv. Jag behöver det, för en del härnere har också sänkt mig och jag behöver mig själv intakt för att leva ett bra liv.
Ser också framemot att enklare träffa mina gamla vänner i Helsingborg/ Höganäs, få paddla i Öresund, om jag hittar någon som vill följa med, jag kan inte paddla ensam. Min familj närmare mig och mina barnbarn som jag hoppas att jag har energin till att vara mer tillsammans med. Kvällsturer vid havet med min schäfer, Kullaberg, hela det reservatet har mycket att erbjuda. ....och allt annat välbekant.
Jag hoppas också att jag på sikt kan få jobba i krokarna och få använda huvudet igen på ett annat sätt.
Så, fjorton dagar kvar, sen kommer jag hem igen, men jag kommer verkligen sakna mycket här.
Precis om en maskros, blommar en tid, blir till ludd och som ludd seglar iväg i vinden.
Tack för mixade fyra år, alla härnere. Min tacksamhet till er vid min sida vet inga gränser.
Vi ses igen, många gånger till!
